För en genomgripande kritik av den feministiska ideologin, införskaffa gärna min bok: Kön och makt i historien – en kritisk idéanalys av feminismen. Där diskuteras dessa och många andra frågor ingående.

Den som är åtminstone någorlunda bekant med feministisk litteratur och feministiska tänkare kan inte undgå att lägga märke till den uppenbara misandri som där uttrycks. Män beskrivs ofta kollektivt som en avskyvärd kategori av människor. Men feminismen har även en förment annan sida. I sin kritik av män och maskulinitet, menar de, söker de även en förbättring av mannen och ett underlättande av hans bördor. Feminismen kritiserar ofta saker som ”toxisk maskulinitet”, ”hegemonisk maskulinitet” och ”maskulina normer” och menar att kvinnor far illa på grund av dessa fenomen. Men feminismen menar också att män själva far illa, att de tvingas in i en destruktiv roll som skadar deras hälsa, relationer och möjligheter i livet. I detta inlägg skall vi visa varför denna feministiska ”välvilja” i själva verket inte alls är någon välvillig inställning.

Låt oss inleda med några exempel som feminister ofta framhäver som fall av maskulin destruktivitet, nämligen dåliga betyg, arbetsplatsolyckor och psykisk ohälsa.

Arbetsrelaterade dödsfall och dåliga betyg

Vad gäller arbetsrelaterade dödsfall påstår feminister att de har att göra med mäns ”machostil” att inte bry sig om säkerhet, något som är en del av de destruktiva mansnormer som genomsyrar samhället. Den som emellertid har spenderat tid på en byggarbetsplats vet att det inte alls fungerar på detta sätt, utan att det snarare finns ett uttryckligt säkerhetstänk på dessa arbetsplatser just på grund av att det ofta kan vara riskfyllt. Att män oftare dör på sin arbetsplats (ca 90 procent av de som där på arbetet är män) har att göra med att typiskt manliga yrken i sig är farligare och mer riskfyllda. T.ex., manliga förare kör ibland ihjäl sig på isiga vägar när de transporterar gods, men problemet i detta fall är den isiga vägen, inte förarens ”destruktiva maskulinitet”. Om kvinnor också tog på sig dylika arbeten skulle deras dödstal se mer eller minder likadana ut. Att det skulle vara en del av ”maskuliniteten” att anse säkerhet vara fjolligt eller oviktigt bygger på en vanföreställning om maskulinitet, en vanföreställning som finns i feministers fantasi, men knappast i verkligheten.

Låt oss gå vidare till den ofta diskuterade frågan om betyg. Att pojkar får sämre betyg påstås ofta vara resultatet av en ”antiplugg-kultur” som i sin tur kommer av manliga normer att inte anstränga sig eller att inte vilja framstå som duktig i skolan. Det visar sig dock att för bara några decennier sedan fanns knappt någon skillnad alls mellan pojkar och flickor, och det framstår som tämligen orimligt att ”destruktiva mansnormer” skulle vara vanligare idag än på 50-talet. Det visar sig dessutom att de verkliga anledningarna till pojkars sämre betyg har att göra med att skolmiljön har feminiserats (upphävande av lärarens auktoritet, mindre krav på disciplin och regelefterlevnad, anpassning av ämnesinnehåll till flickor o.s.v.) samt på att pojkar diskrimineras i betygsättning. Skolsystemet sviker pojkar på många sätt, men problemet är i så fall skolsystemets utformning, inte pojkarna. Frågan är inte hur pojkar bör förändras, utan hur skolsystemet kan återställas till att återigen bli mer pojkvänligt.

Psykisk ohälsa

Vad gäller självmord och psykisk ohälsa menar feminister att mäns oförmåga att tala om sina känslor är orsaken till att män oftare begår självmord, lösningen skulle förment vara att män lär sig att vara mer ”feminina”. Statistiken visar förvisso att män oftare begår självmord, men den visar också att självmordsförsök är vanligare bland kvinnor. Skall vi anta att det är ”destruktiva mansnormer” som även där är orsaken? Det är förstås sant att den manliga normen framhäver kontroll av känslor snarare än uttryckande av känslor, men problemet ligger inte här. Män talar inte om sina känslor på samma sätt som kvinnor, och de har heller inte samma behov av detta. Frågan vi dock bör ställa oss är följande: varför måste de tvingas till något de inte är bekväma med? Det förefaller i så fall vara en bättre idé att anpassa psykiatri och andra institutioner så att de lämpar sig för mannens annorlunda psykologi. Till exempel, mannens roll definieras bland annat av ståndaktighet, självkontroll, önskan att vara nyttig, duglighet o.s.v. Detta är fina egenskaper som bör firas och kultiveras. En psykiatrisk behandling (och ett samhälle i stort) som anpassar sig till detta, istället för att sjukdomsförklara det och framhäva feminina metoder, är lämpligare och mer effektiva. Feminismen ”lösning” är i detta fall inget annat än att skuldbelägga patienten för att medicinen inte fungerar, de sjukdomsförklarar mannens naturliga sätt att vara snarare än att anpassa sig efter det.

Martin Seager har visat att stöd som utgår från en acceptans för manliga arketyper är framgångsrika när det gäller att behandla psykiska problem hos män. Man måste använda metoder som inte är

”… constrained by a traditional feminised counselling model based on direct face to face emotional exploration; [that] focus more on telling your story than directly exploring feelings; [that] honour male banter and male vocabulary as attempts to make connections rather than seeing these as defensive and emotionally avoidant; [that] allow more space for non-verbal communication and activities that can be a bridge to verbal communication; [that] use male culture, camaraderie and male team spirit”

Vi kan härutöver även påpeka att feminismen själv ligger bakom många mäns dåliga mående. En man som fråntas sina barn i ett korrupt rättssystem är mycket mer sannolik att må psykiskt dåligt eller till och med begå självmord. Det orättvisa systemet för vårdnadstvister ligger bakom mycken psykisk ohälsa bland män, men för att råda bot på detta krävs ett upphävande av ”systerskapets” behärskande av socialtjänst, kommun och rättsväsende. Feminismen är orsaken till detta fenomen, och om feminismen menade allvar med sin ”välvilja” gentemot män skulle detta vara ett prioriterat område. Raka motsatsen är dock fallet.

Med allt detta sagt måste det starkt framhävas att uttryckande av känslor inte på något sätt är ”förbjudet” inom ens det mest maskulina av ramverk. Den som äger åtminstone ett mått av förtrogenhet med västerländskt kulturarv vet att gråtande och sörjande män återfinns överallt. För den som läser Homeros, Bibeln, de isländska sagorna, eller betraktar verk av mästare som Da Vinci, Rembrandt och Caravaggio, är det tydligt att här visas alla former av manliga känslouttryck. De är skapade av manliga författare och konstnärer som mer än väl kände igen dessa i sig själva och i sin omgivning. Att påstå att män inte ”tillåts” att visa känslor är, återigen, ett svartmålande av den maskulina rollen, av personer vars motiv det är att demonisera män.

Feminismens bevekelsegrunder

Ett antal olika motiv och drivkrafter framträder ovan. Arbetsrelaterade dödsfall, dåliga betyg och självmord skulle kunna betraktas som mansproblem som samhället har i uppgift att lösa. Det är åtminstone så dylika fenomen brukar hanteras. Feminismen ser det dock inte som ett politiskt eller policyrelaterat problem som måste ta i beaktande hur män fungerar. Istället framhäver feminismen på sedvanligt sätt att det är något sjukligt fel på män och att de måste förändras i enlighet med feministisk doktrin. Kort sagt kan man säga att mannen skuldbeläggs för de problem han har, och lösningen är att feminisera honom.

När feminister talar om dessa fenomen är det inte särskilt svårt att upptäcka deras skadeglädje. Feminismen är en misandrisk ideologi som delvis bygger på en förbittring gentemot män. Män är idag, liksom de alltid har varit tidigare i historien, de som bygger och upprätthåller civilisation. Det är framförallt män som skapar, bygger och som ligger bakom de flesta intellektuella, vetenskapliga och konstnärliga framsteg. Feminister är förstås medvetna om detta vilket skapar ett slags förbittring, ett illvilligt avund som bland annat tar sig uttryck i manshat och i missriktade försök att framhäva kvinnor. Det senare blir förstås väldigt tydligt i försöken att ge kvinnliga idrottsutövare samma erkännande som deras manliga motsvarigheter, trots att fysiska skillnader med nödvändighet innebär att kvinnor aldrig kommer kunna prestera på samma nivå som män.

När feminismen talar om problem som mannen har är syftet således inte att försöka lösa dem. Vi har redan sett att de snarare vill skuldbelägga och feminisera mannen. Men det blir också tydligt att syftet inte har sin grund i någon ”empati” för mannen, utan snarare i en illa dold skadeglädje. Feminismens förbittring innebär att mannen betraktas som en fiende, redan Mary Wollstonecraft talade som bekant om ”kampen mellan könen” (Wollstonecraft, 1997 [1792]). Men eftersom mannen är en fiende, snarare än en kompanjon och livskamrat, utgör hans problem ett tillfälle för firande och glädje. Feminismen vill inte att män lyckas väl eftersom det innebär att de kommer fortsätta att vara civilisationens grundpelare. Feminismen framhäver endast mäns problem eftersom det innebär att de kan förnöja sig när objektet för dess avund genomgår svårigheter.     

Maskulina dygder

Vi kan inte avsluta detta inlägg förrän vi har sagt några ord om vad maskulinitet faktiskt består av. Man kan finkamma den feministiska litteraturen utan att hitta ett enda gott ord om maskulinitet eller maskulina dygder. Idag är begrepp som ”manlighet” eller ”maskulinitet” ord som används antingen skämtsamt eller med prefixen ”destruktiv” och ”toxisk”. Samhället har med andra ord köpt feminismens förbittrade vanföreställningar om vad maskulinitet består av. I verkligheten är dock manlighet något gott och nödvändigt. Låt oss här gå igenom ett par av de dygder eller karaktärsdrag som utmärker manligheten.

En viktig manlig egenskap är mod. Mod kan definieras som att man i en farlig eller på annat sätt illavarslande situation övervinner sin rädsla och agerar för att lösa situationen. Ofta medför situationen en risk för ens eget liv eller säkerhet. I sådana situationer är det män som agerar, något som bland annat visas av att utmärkelser som The Carnegie Medal i princip alltid tilldelas män. Den som har bevittnat en situation när någon far illa, t.ex. genom att utsättas för ett rånförsök eller genom att falla ned på en tågräls, lägger även märke till att det är män som skyndar till undsättning. Men mod kommer även till uttryck på andra sätt. Genom idéhistorien har i princip alla stora framsteg genomförts av män. Men nya idéer accepteras inte alltid gladeligen av det omgivande samhället eller av dem som för närvarande är verksamma inom det rådande paradigmet. Det krävs inte sällan en ansenlig mängd mod för att föra fram nya idéer eftersom risken för ostracism och förlöjligande är överhängande. Således, manlighet är beundransvärt och nödvändigt eftersom samhället mår väl när människor uppvisar mod.

En annan maskulin dygd har vi redan nämnt ovan, nämligen skapande. Samhällen kan inte utvecklas eller uppnå sina högsta ideal förutan olika former av skapande, kreativ aktivitet. Detta är idag, liksom det alltid har varit, framförallt ett manligt drag. En undersökning av mänsklighetens gemensamma intellektuella, konstnärliga och vetenskapliga historia ger vid handen att nästan alla betydande framsteg eller innovationer utförs av män. För att bara ta ett exempel kan den intresserade söka upp statistik angående sökta och godkända patent. Runt 90 procent av världens patent tilldelas män, och kvinnor tenderar dessutom av oftare vara meduppfinnare (alltså, troligen medlemmar i forskningsgrupper som till stor del består av män) för de patent som de tilldelas. Ur ett evolutionärt perspektiv är detta fenomen lätt att förstå. Medan kvinnor alltid har haft ett inneboende värde i egenskap av moderskapet har män varit tvungna att hänvisa till en annan funktion i syfte att rättfärdiga sin existens och värde för gemenskapen. Mannens roll och identitet bygger på att hans skaparkraft riktats utanför hans kropp till skillnad från att ha lokaliserats inuti kroppen. Mannens psykologi har präglats av denna form av ”utåtriktadhet”. Vi kan exempelvis se att risktagande, konkurrens, ambition och så vidare är typiskt manliga drag, och samtidigt drag som tenderar att driva på skapande aktivitet. Baummeister förklarar att kvinnan i sin evolutionära historia bildade intima band med ett fåtal människor inom familjen, medan mannen var tvungen att utföra arbete utanför hemmet i större, opersonliga grupper av män. Detta ledde till att kultur och civilisation skapades i mannens grupp istället för kvinnans:

”The larger groups can accumulate more information and build up more knowledge (as compared to a two-person relationship). They offered much more scope for division of labor and specialization. Competition, sometimes friendly and sometimes cruel, allowed different ideas to be tried out against each other, so that the group as a whole could benefit from what the winner came up with… The large group organization of the men’s sphere gradually (and often painfully) produced progress on a variety of fronts. Men created art and literature, religion, philosophy, science, military organization, trade and economic relations, technology, political structures and government, and the rest. In general, these benefit from large groups with weak social ties. They do not depend on intimate pair bonds nearly as much” (Baummeister, 2019)

Det sista elementet i denna mycket korta beskrivning av maskulinitetens dygder är stoiskhet. Feminister som Valerie Solanas kan säga att ”Manlighet är en bristsjukdom och män är känslomässiga krymplingar” (Solanas, 2003 [1968]) vilket ligger till grund för exempelvis feminismens föreställningar angående mäns psykiska ohälsa som vi såg ovan. Men detta är att fullständigt missförstå det manliga psyket. Mannens känslomässiga återhållsamhet har inte sin grund i någon brist utan i det stoiska idealet att ta kontroll över sina känslor och inte låta dem styra en. Den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius uttryckte detta ideal på ett bra sätt:

”Var lik klippan mot vilken vågorna beständigt bryta sig – den står orubblig, och vid dess fot lägga sig de skummande böljorna till ro… [Ett] slag skulle ju kunna drabba vem som helst, men icke vem som helst skulle kunna förbli oberörd. Varför skulle nu det förra snarare vara en olycka än det senare en lycka?” (Marcus Aurelius, 1958).

I grunden finns det en ädelhet i att vara det slags person som kan möta motgångar och olyckor med sinnesro. En sådan person kan ta tag i svåra situationer och göra vad som krävs, medan den som låter sig styras av känslosvall finner det omöjligt att handla eller ens att hantera situationen. Istället för att låta känslorna få fritt spelrum kan man kultivera ett sinnelag som utvärderar och kontrollerar de känslomässiga infall vi alla får. Förmågan att kontrollera, i kontrast till att uttrycka känslor, är därutöver ovärderligt inom politiska sammanhang. De flesta av oss har troligen uppmärksammat att politik idag är mycket känslodrivet, att det bygger på icke-reflekterande ”snällhet”, på ”engagerade” aktivisters upprördhet, på tårdrypande snyfthistorier och så vidare. Detta är en av konsekvenserna av feminiseringen av politiken, och feminister har alltid avfärdat en maskulin ”… discourse framed in unemotional tones of dispassionate reason” (Marion Young, 1989). Men det är just lidelsefritt förnuft, en del av den manliga stoiskheten, som möjliggör god politik. Det är exempelvis svårt att tänka sig att katastrofer som svensk invandrings- och kriminalpolitisk skulle ha utvecklats som de har gjort om det injicerades en aning manlighet i politiken och det offentliga samtalet.   

Litteratur

Aurelius, Marcus, 1958 [100-talet e.Kr.] Självbetraktelser. Oskarshamn: Oskarshamns-Bladets boktryckeri, översättning Ellen Wester

Baumeister, Roy F., 2010. Is there anything good about men? How cultures flourish by exploiting men. New York: Oxford University Press

Marion Young, Iris, 1989. ”Polity and group difference: a critique of the ideal of universal citizenship” i Ethics, vol. 99:2, ss. 250-274

Seager, Martin. ”Men’s mental health: why are we are trying to change masculinity rather than create male friendly services”. Tillgänglig: https://bhma.org/mens-mental-health-why-are-we-are-trying-to-change-masculinity-rather-than-create-male-friendly-services/

Solanas, Valerie, 2003 [1968]. SCUM Manifest. Stockholm: Modernista, översättning Sara Stridsberg

Wollstonecraft, Mary, 1997 [1792]. Till försvar för kvinnans rättigheter. Stockholm: Ordfront förlag, översättning Ingrid Ingemark