Moa Martinson tillhör den skara författare som vanligtvis benämns arbetarförfattare. Och liksom Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson beskriver Martinson i Kvinnor och äppelträd livsförhållandena i klassamhället, men framförallt utifrån kvinnornas perspektiv.

Romanen tar sin början på 1800-talets svenska landsbygd. Mor Sofi bär på sitt fjortonde barn (inräknat en oäkting som utackorderats). Tillsammans med sin vän Fredrika badar hon varje fredag i bykstugan (tvättstugan). Kvinnornas märkliga badstunder väcker förvåning och uppståndelse i socknen, inte minst när Sofis dotter börjar delta i de veckovisa baden. Deras beteende kom att uppfattas som syndigt av socknens invånare, rykten spreds om orgier och i bönehuset arrangerades bönestund för Sofis dotter. Skammen blir så stor för mor Sofi att hon dränker sig i älven. Hon begravs utanför kyrkogårdsmuren där självmördare placeras. Fredrika läser sin vän till graven, och mor Sofis förstfödda, oäkta barn kom även till begravningen.

Historien fortskrider efter denna historia med två av mor Sofis ättlingar. Ellen och Sally växer upp i Norrköpings arbetarkvarter vid sekelskiftet runt år 1900. Sallys farmor är mor Sofis oäkta barn och Sally flyttar tillsammans med henne och sina föräldrar ut på landsbygden. Sallys far har fått jobb på en granatfabrik där, men begår sedermera självmord inne i fabriken. Sally träffar senare Frans och flyttar ihop med honom på Mårbo, Frans faders gård.

Ellen förlorar sin moder i tidig ålder och utackorderas till en kvinna som driver ett kafé i staden. Fostermodern lever ett olyckligt liv tillsammans med sin man, men sliter för att hennes son skall kunna utbilda sig till doktor i Lund. När sonen i ett brev meddelar att han istället valt att bli brevbärare hänger sig Ellens fostermor. Några stamkunder på kaféet, ”bellmansångarna”, skaffar Ellen anställning på marketenteriet vid deras anlägg. Hon träffar där arbetaren Bernhard och flyttar med honom till hans fars gård, Apeldal.

Ellen och Sally, mor Sofis båda ättlingar, stöter på varandra i byn som deras respektive gårdar ligger vid. De blir genast vänner och ser i varandra något av en själsfrände. Båda har frånvarande, alkoholiserade män (även om Bernhard har perioder av bofast- och nykterhet). De är även i liknande ålder och har barn i liknande åldrar.  

Resterande delar av boken handlar om hur Ellen och Sally tillsammans söker klara av den ofta svåra tillvaron. Första världskriget rasar i Europa, fattigdomen är aldrig långt borta liksom ensamheten. Moderniseringen av samhället är även i full fart med järnvägsbygge, elektrifiering av städer och byar och så vidare.

Martinsons roman rymmer dock mer än endast beskrivningar av två arbetarkvinnors öden i det gamla Fattigsverige. Däri finns stoff för reflektion över många ting, och vi skall härnäst presentera några teman som är närvarande i boken.    

Kroppen och barnafödande

Ett tema som framträder tämligen tydligt är kvinnans ”kroppslighet”, inte minst hennes bundenhet vid kroppens processer, och i synnerhet graviditet och förlossning. Kvinnan har av filosofer och vetenskapsmän genom århundradena betraktats som närmare knuten till naturen, för liksom naturen springer liv ur kvinnans kropp. Hon har av samma anledning setts som materia snarare än ande, som känsla snarare än förnuft och så vidare. Dessa är omedvetna, oberäkneliga, spontana och cykliska fenomen, kvinnans kropp speglar naturens förlopp.  

Framförallt är det graviditeten som framträder i Martinson roman. Natursymboliken är ofta explicit:

”Vår moders kropp var jorden där kornet grodde men den var mer, den var dynamon som upptog och återalstrade den ljumma, milda livets energi vi behövde för att varligt knyta vårt släktes navelsträng och bli individer”

Mor Sofi har 15 barn, och Ellen och Sally flera stycken. Barnafödandet framställs som en oundviklig process, och ibland som en inte särskilt önskad sådan. Bundenheten vid kroppens produktion (barnen) visas även av att Ellens och Sallys makar avlägsnar sig från hemmet under längre perioder, medan de själva är tvungna att stanna kvar på gården för att vårda sin avkomma. Sally föder även ett barn helt ensam på sin gård medan mannen är borta på upptåg, en scen som Martinson beskriver grafiskt (s. 120f). Ellens man, Bernhard, blir tillslut även han bunden vid hemmet, men det krävdes en bruten rygg för att han skulle vara ”… erövrad för sitt hem för alltid”.

Kvinnokroppen beskrivs ingående och utan förskönande romantiseringar. Till exempel den något åldrade kroppen, ärrad av barnafödande. Mor Sofis utseende, ”… ett ynkligt elände” som hon själv uttrycker saken, beskrivs på följande sätt när hon badar i bykstugan:

”Munnen var infallen och rynkorna började äta sig in i det lilla energiska, fasta kvinnoansiktet, brösten hängde som två små lösa påsar efter att ha blivit diade av femton giriga små munnar. Den smärta magra kroppen, som var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen satt på. Liknade en livets egen runsten när kläderna föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr med stora, breda, skimrande strimmor här och där”

Kvinnokroppen beskrivs även som ett slags maktmedel i det att den väcker förundran hos mannen och tycks förtrolla honom. Mor Sofis make, storbonden, kan inte förstå varför kvinnorna badar i bykstugan, sådana där ”… förbannade luderfasoner” får de sluta upp med. När han bultar på dörren öppnar Fredrika dörren, naken:

”Stor och ståtlig och vit skimrar hon spöklikt mot den mörka januarihimlen och bonden står stel av – ja, han vet inte vad. En naken kvinna har han aldrig skådat förr”

”… ty aldrig glömde förskinnsbonden Fredrika där hon stod med sin nakna, vita kropp mot en mörk januarihimmel för tio år sedan. Fredrika hade badat här, just här där han satt och drack kaffe som en tjuv i sin egen gård. Badat denna vita, frodiga kropp som han såg i syner ännu vid sjuttio år”

Senare i romanen överrumplar Sally fjärdingsmannen och fattigvårdsordföranden när de kommer till Mårbo för att begära hyra för gården:

”… Sally ligger, litet blek, med Ellens finaste nattröja på sig och med fyradarspojken vid ett överfullt vitt bröst… »Herrarna« ser som förhäxade in i de föraktfullt blickande ögonen, far villrådigt med blickarna över den duniga lilla skallen som ovetande bara dricker… Det är ingen vidare situation för herrarna”

Nykterhet och renlighet

Martinson tar i sin roman även upp teman som har med renlighet och nykterhet att göra. Flera av de manliga karaktärerna, inte minst Sallys och Ellens närstående, är alkoholiserade och stundtals våldsamma. Sallys bostadsområde i södra förstaden beskrivs bland annat såhär: ”…farbröderna brukar vara fulla förstås, men tanterna är bra”.

Ellen växer upp på ett kafé och möter där tidigt drickande och inte alltid så trevliga män:

”Det är arbete, arbete, skrål, svordomar, korksmällar. Skolgång, ärenden, kvicka rörelser för att undgå fulla mäns famlande armar. Alla svordomar, alla råa ord, ord alltid hänsyftande på det där som nyktert folk aldrig talade högt om, var något man inte brydde sig om längre”

Martinson målar upp en tämligen dyster bild av alkoholens inverkan på samhället, och i synnerhet på samlivet mellan könen. Nykterhetsrörelsen och alkoholpolitiken under 1900-talets början nådde visserligen en del framgångar, men kunde aldrig utrota missbruket och beroendet. Martinson beskriver upplevelsen av fylleriet ur Ellens och Sallys perspektiv (och kanske sitt eget), men även om det anläggs ett ”kvinnligt” perspektiv på alkoholkonsumtionen finns åtminstone stundtals även medkänsla för männen i berättelsen. Ensamheten för kvinnan motsvaras möjligen av mannens tunga arbete, något som kan leda till flaskan. När Sallys svärfar, Liter-Olle, minns sin barndom väcks även sympati och förståelse och verkar förmildrande på det moraliska omdömet.

Både i kroppslig och själslig bemärkelse framträder i Martinsons roman även ivrandet och dyrkandet av renheten. I början av roman blir mor Sofis och Fredrikas veckovisa bad uttryck för detta,”… vi bara tvättar dyngan av oss en gång i veckan”.

Renhet bland arbetarklassen kom att bli ett statligt projekt i det socialdemokratiska Sverige, en del av den allmänna folkuppfostringen och moderniseringen. Lubbe Nordströms radioreportage Lort-Sverige från 1938 uttrycker denna riktning väl, där medelklassens ideal och livsstil skulle överföras på arbetarklassen. I programmet påtalar Lubbe, i samarbete med statliga Medicinalverket, läkare, kommunalmän och så vidare, de smutsiga och undermåliga levnadsförhållanden som fanns i, men kanske framförallt utanför, städerna. Programmet var ett propagandastycke som syftade till att ställa det moderna folkhemsbygget mot de ”underutvecklade” delarna av samhället.

Socialdemokraterna förde under 20- och 30-talen en socialpolitik som riktade in sig på folkhälsa, sanitet, hygien och kostvanor. Genom nya myndigheter (såsom Statens institut för folkhälsan, upprättad 1935) och utbildning i skolorna skulle medborgare uppfostras till nya, goda vanor.

Moa Martinson kan troligen sägas ha varit positivt inställd till denna riktning. I romanen framställs ofta okunskapen som frodas i arbetarklassen. Exempelvis när Sallys äldre vän Beda drabbas av syfilis, men invånarna i arbetarkvarteret talar om ”oskuldssjukan”, att hennes sår skulle bero på att hon inte haft någon karl. Deras obildning framhävs av Martinson, i kontrast till samhällets mer upplysta företrädare:

”Smuts, fuktiga rum, kyla, ensidig föda eller svält var så naturligt, så helt införlivat i medvetandet att bölder, utslag och dylikt absolut måste bero på sexuell återhållsamhet”

”Men doktorn hade också sett en del, han visste gott hur idiotiskt sladder käringarna höll i de flesta arbetarkaserner”

Sallys mor framträder i kontrast som ett ideal i den nya arbetarklassen:

”… man tålde inte vid nån lortighet inte, rent ska den fattige ha, rent och snyggt, det höll Sallys mamma styvt på”

Men förutom frågor om sanitet framträder även temat ”renhet” i en annan bemärkelse. Ellen flyttar samman med Bernhard i Bernhards fars stuga och slås där av naturens skönhet:

”Utanför var allting så storslaget, var rent, var i harmoni. Hon var tagen med hull och hår. Hon var fullkomligt tilltjusad av solljuset mellan tallarna eller månljus över snöfälten, över knoppande björkskog, över blommor och blommande träd. Hon tyckte i sitt rus att allting utom naturen var smått och grått och smutsigt. Hon tyckte lillen såg ofullkomlig ut när hon stod med honom ute i täppan och såg på frukternas fullkomlighet. Hon började bli noga med sig. Tvättade och strök kläder. Badade lillen och sig själv så ofta hon kom åt… Den vitala handgripliga akt som Bernhards lycka alltid vill finna utlösning i, den är som en fasa för Ellen. Den är last, skam, uselhet”

Detta blir ett slags uppror mot den bundenhet vid kroppen som vi talade om ovan. Istället riktar sig Ellens uppmärksamhet utåt, mot ett slags andlighet som finns i ”förnekandet” av kroppen. Detta påminner en aning om Platon och vissa av de kristna kyrkofäderna. Enligt Platon var köttet en skugga av skönhetens idé och måste därmed överkommas. Kristna tänkare såg köttet och kroppen som något ont och syndigt. Kyrkofadern Origenes tyckte exempelvis att födelsedagar borde förbannas då de återkopplar till den kroppsliga födelsen, till skillnad från den andliga födelsen som exempelvis dopet innebär. Ellen funderar över detta när åtrån kommer över henne:

”Dylik längtan, dylik drift måste kvävas. En hustru borde vara ren, äktenskapet var till för de rena. Hennes åtrå, hennes spända unga lemmar, hennes skötes villighet till befruktning var last, var gemenhet. Synden måste besegras. Så var moralens bud”

Men Ellen minns även uppväxten i gränderna där sexuella utsvävningar gjorde samlaget till något fult. Kanske är det snarare detta som ligger bakom hennes skepsis. Sexuellt begär som inte riktar sig mot enhet med en annans förkroppsligade person, utan istället mot egoistisk uppfyllelse av begär, kan förfula och pervertera den sexuella relationen.

Slutligen ger sig Ellen emellertid hän till sina begär. Kanske ville Martinson endast beskriva den, som det ibland beskrivs, hycklande och restriktiva sexualmoralen som förment rådde under denna tid.

Socialism

Socialismen och arbetarrörelsen finns alltid i närheten av Martinsons berättelse. Skotten i Ådalen skedde trots allt endast två år innan boken publicerades och Martinson själv hade socialistiska böjelser. Sallys far beskrivs som en kämpe för arbetarnas rättigheter. Han leder strejker vilket försätter honom och hans familj i trubbel, något som föranleder familjens flytt ut till landet. Hans agitationer tycks inte heller uppskattas av grannskapet i staden, utan han och hans familj ses på med misstroende blickar.

När fadern sedermera får jobb vid granatfabriken (i vilken han som sagt hänger sig) är Sallys mor noga med att påpeka:

”Nu får det vara slut med dina strejkbestyr! Det här är trettiofjärde gången vi flyttar på nio år”

Längre fram i boken tar Sally själv upp den socialistiska tråden. I sin stuga arrangerar hon möten för arbetare och statare, något som väcker byns irritation. Fjärdingsmannen säger när han kommer på besök:

”Ni håller ju såna där förbannade socialistmöten här oppe, men greven har sagt ifrån. Han har skickar inlaga te sockenstämman att socken får inte hålla mark te nåra ryssmöten…”

Sally bildar sig genom att läsa gamla tidningar och böcker som hennes svärfar, Liter-Olle, erhållit på den tiden han köpte upp lump. Bland annat vänstertidningar som Stormklockan och Sossen finns i hennes samling. Sally framstår snarast som en ”proletär med revolutionärt medvetande”, till skillnad från en socialistisk, världsfrånvänd intellektuell:

”Det är mitt universitet, det är hämtat på sophögen”

”Det är inte alls sant, skrek hon, att alla ska äta sig mätta. Det är en fjollig, larvig, blöt lögn, många ska inte leva ens en gång”

Martinson tycks även beskriva en tämligen vanlig socialistisk feminism. Berättelsen är fylld av upprorsanda mot arbetarklassens kval och överhetens dumhet. Men det feministiska tillägget till socialismen menade att socialismen även var ett svar på ”kvinnans underordning”. Sally personifierar på ett sätt denna socialismens effekt, i kontrast till karaktären ”glada flickan” som snarare personifierar den äldre kvinnan. På Sallys socialistiska mötena finns/skapas män som inte ser kvinnor som objekt. Männen där beskyddar till och med Sally mot illvilliga rykten.

Glada flickan, som delvis lever kvar i en äldre, indoktrinerad underordning, har inte än lärt sig att se sig själv som männens jämlike:

”… hur glada männen än är åt glada flickan blir de alltid som idioter så fort Sally kommer till. På mötena där på Mårbo snäser de till glada flickan ibland, det har hänt flera gånger när hon försökt deltaga i deras idiotiska samtal med Sally… De ser henne inte längre, får inte ens på dansbanan, flänger omkring på sina cyklar med tidningar och pratar som de vore kastrerade”

Med socialismen följer ofta en viss motvilja mot religionen, något som blir tydligt i Martinsons berättelse. Prästerskapet och andra religiösa ivrare bannas för sin moraliserande anda, inte minst gentemot kvinnor och arbetare. Sally bedyrar att ”… synden… den tror jag inte på”. Hon funderar även vidare:

”Frälsningsarmén. Hon kände igen jargongen, hur ofta hade hon inte lyssnat till dem på gårdarna i södra förstaden, hur jublande de nystade upp alla synder de kunde komma ihåg som dessa i södra förstaden var skyldiga till”

Ellen framstår stundtals som mer ”liberal” i sin religionsyn: ”Man gör sig själv fri och låter de andra vara”. Men Sally är socialist och menar följaktligen att frigörelsen ibland måste påtvingas.

Hem och härd eller rörelse och nyhet

En intressant aspekt i Martinsons roman är kontrasten mellan hemmets och familjens stabilitet och att sökandet efter något nytt. I början av romanen berättar Sallys farmor om hur hon skiljdes från sitt hem och sin familj:

”… farmor berättar om sorger och besvär och fattigdom och orättvisa och om gården med de många barnen, hennes halvsyskon, som skingrades åt alla håll sen mor Sofi var begravd”

Detta att skingras ”åt alla håll” framträder åtskilliga gånger i Martinsons roman. Anledningarna till denna skingring är flera. Till skillnad från det äldre bondesamhället där social och geografisk rörlighet inte var särskilt vanligt innebar moderniseringen en ökad rörlighet. Längre fram i boken åker Sallys barn åt olika håll, sonen Bruno ”… dansar med fina damer på en fin restaurang i Paris och får betalt för det” och dottern Edit flyttar till Stockholm.

En annan anledning är att barn åker åt olika håll när deras föräldrar dött. Detta hände Sallys farmor och hennes syskon. Även Sallys svärfar och sidohistorien om hur han kom till Apeldal belyser denna typ av skingring från hembygd och familj. Men efter hans fru dött och han har hunnit bli 75 år gammal reser han tillbaka till ”… backstugan där han är född”. Han funderar:

”Livet var gått ur led. Ett par ensamma år i egen stuga, ensam med sjuttio år, hade väckt en underlig längtan till liv… Marks kala enmoar, den hårda nöden, svälten i backstugan, allt hade med ens blivit så levande”

Men när han anländer dit slås han av hur det gamla hemmet på ett sätt är förlorat:

”Mor var död. Far hade hängt sig något år efter, två syskon på socken, de äldre ute långt innan han själv gav sig i väg, ingen av dem skulle han mer få se, ingen kände honom, de som kände honom hade väl glömt honom samma dag han försvann vid enmons horisont och gick ut i landet för att »söka sig något«”

Detta är dock inte en källa till melankoli för honom, utan han återvänder till sin stuga där livet fortsätter. När hans son Bernhard tar med sig Ellen dit tycks även livet börja på nytt. Nya skott börjar gro och släkthistorien lever vidare på en ny plats.

Mot slutet av boken vill också Sally söka sig hemåt, hon vill flytta till mor Sofis gamla storgård. Släktskapen hon känner med sin gammelfarmor får henne att söka sig dit:

”Det är den trakt där farmor är född, någon hemtrakt måste en människa ha och Sally kallar Storgården för sin hemtrakt”

Innan hon gör slag i saken frågar dock Videbonden om hennes hand. Han säger att Sallys nya hem är hennes riktiga: ”Du vet allt som om du vore född här, inte behöver du söka upp din hemtrakt”. Och Sally stannar kvar och accepterar Videbondens förslag om äktenskap.

Denna upplösning av ett äldre liv och banden till hemmet tycks inte innebära någon egentlig förlust för Martinson. Istället för nostalgi råder snarare en tro på det nya och framtidens möjligheter.