För en genomgripande kritik av den feministiska ideologin, införskaffa gärna min bok: Kön och makt i historien – en kritisk idéanalys av feminismen. Där diskuteras dessa och många andra frågor ingående.

En vanligt förekommande taktik från feminister är att räkna upp olika skillnader mellan män och kvinnor. Alltså, områden där kvinnor är över- eller underrepresenterade. Inte sällan kan vi sålunda höra saker som att kvinnor tjänar 88 procent av mäns lön, kvinnor är underrepresenterade på chefspositioner, män begår nästan alla våldsbrott, var femte kvinna uppger att de utsatts för ett sexualbrott, och så vidare.

Detta, menar feminister, är bevis på diskriminering, könsmaktsordning, hegemonisk maskulinitet och dylikt. Yvonne Hirdman skriver exempelvis i ”Genussystemet” (Maktutredningens huvudrapport, SOU 1990:44) att man inte bör tala om ”olikheter” mellan könen, utan om ”ojämlikhet” och ”maktrelationer” (s. 74). Att kvinnor är missgynnade på så många områden visar förment att det existerar en systematisk, orättvis behandling av kvinnor i samhället som leder till deras underordning. Därmed krävs en omfattande omfördelning av makt och resurser från män till kvinnor.

Inte minst under internationella kvinnodagen får vi berättat för oss hur kvinnor förfördelas och diskrimineras, och politiker konkurrerar med varandra under denna högtidliga dag om att utlova den mest vittgående reformen för att rätta till denna uppenbara brist.

Att motbevisa feminismens tes: frågan om jämvikt

Problemet är dock att de skillnader som räknats upp ovan (och andra liknande skillnader) inte alls bevisar existensen av förtryckande strukturer. De förtryckande strukturerna är något feminister postulerar, men aldrig något de faktiskt leder i bevis. Gudrun Andersson har i Tingets kvinnor och män (1998) korrekt påpekat att feminismen på grund av detta ofta förfaller till rena cirkelresonemang:

”Fokuseringen på en på förhand bestämd könshierarki leder till en närmast axiomatisk syn på underordningen.  Resultatet blir givet på förhand och analysen reduceras till att fylla modellen med empiriskt innehåll” (s. 28)

Det blir uppenbart att en uppräkning av skillnader inte kan bevisa existensen av diskriminering och förtryck om vi på liknande sätt belyser några andra skillnader: män är i majoritet bland hemlösa, män är i majoritet bland de som vårdas (och tvångsvårdas) för missbruk, män begår en majoritet av alla självmord, män har mycket svårare än kvinnor att vinna vårdnadstvister, män måste uppfylla högre fysiska krav för att komma in på polisutbildningen, män förlorar oftare jobbet vid ekonomiska recessioner, nästan alla mord på nyfödda spädbarn (eng. neonaticide) begås av kvinnor, maskulinitet bespottas oemotsagt dagligen, och så vidare.

Ingen feminist hade hävdat att detta bevisar existensen av ett matriarkat eller förtryck av män. Att mord på nyfödda spädbarn skulle vara en konsekvens av ”hegemonisk femininitet” är lika befängt som att våldtäkt skulle vara en konsekvens av ”hegemonisk maskulinitet”. I själva verket är det i båda fallen raka motsatsen. På liknande sätt, att män är i majoritet bland hemlösa och missbrukare är inte en konsekvens av matriarkala strukturer i samhället.

Såhär långt kan vi alltså slå fast att det inte råder någon 50/50-fördelning av bördor och nyttigheter mellan män och kvinnor i samhället på varje enskilt område. Men sett över hela samhället är det rimligt att betrakta situationen som ett slags jämviktsförhållande. Ibland tycks kvinnor ha en fördel, ibland drar män det längsta strået. Ibland tycks kvinnor ha en nackdel, ibland har män den tuffare situationen. Ibland beter sig män destruktivt, ibland visar kvinnor på ett oangenämt beteende.

Således, när feminister räknar upp saker som de menar visar hur svårt kvinnor har det bör anti-feministen visa att det inte tillnärmelsevis är något ensidigt. Det kan vara av vikt att påpeka att män faktiskt inte står för allt ont i samhället, att kvinnor faktiskt har mycket att fröjdas över samt att mäns situation faktiskt inte alltid är en dans på rosor.

Att motbevisa feminismen tes: frågan om kausalitet

Än så länge har vi dock inte sagt något om varför feminismens förklaringsmodell är felaktig. Vi har endast påpekat i största allmänhet att ett postulerande av ”könsmaktsordning” utgör ett cirkelresonemang eftersom existensen av något sådant är ett antagande feminismen gör, inte något de leder i bevis.

Ett bra sätt att se varför feminismens tes inte är korrekt är att visa att en annan tes faktiskt stämmer bättre överens med de fenomen vi kan observera. Vad gäller sexuellt våld kan vi exempelvis tämligen enkelt avfärda den feministiska tesen att det är ”manliga normer”, ”makt” eller ”hegemonisk maskulinitet” som är orsaken. Normer och maskulinitet är dåliga förklaringar eftersom våldtäktsmän är påvisar ett avvikande beteende som män i största allmänhet avskyr. Manliga normer och maskulina ideal står för raka motsatsen till sexuellt våld och utgör i själva verket bålverket mot sådant våld. De är således lika lite orsaken till sexuellt våld som skyfall är orsaken till skogsbränder.

Men är inte makt orsaken till sexuellt våld, frågar sig den typiska feministen. Är det inte ett sätt för patriarkatet att upprätthålla sitt herradöme över kvinnan? Susan Brownmiller säger exempelvis i Against our will (1975) att våldtäkt är något alla män skördar frukterna av: ”… all men keep all women in a state of fear” (s. 15). Detta arguments svaghet visas när vi beaktar ett evolutionärt motargument. Vi kan nämligen observera att nästan alla våldtäkter sker mot kvinnor som är i åldrarna 13-35 år, alltså, åldrar där deras fertilitet är som högst. Forskning på området visar även att kemisk kastrering av våldtäktsmän är en otroligt bra metod för att förhindra återfall. Dessa och många andra faktorer antyder att sexualdrift är en bättre förklaring av våldtäkter än makt (se t.ex. Steven Pinker, The blank slate: the modern denial of human nature, 2002).

När vi dessutom tar i beaktande sociologiska faktorer som tycks vara viktiga när det gäller att förklara våldtäktsmäns kriminella beteende (låg utbildning, bakgrund, låg IQ, tidigare kriminellt beteende, psykisk störning o.s.v.) blir feminismens tes om maskulinitet och makt än mer intetsägande. Det är med andra ord felaktigt att hävda att ”män är problemet”. Istället bör man säga ”en liten, avvikande och sociologiskt väldigt specifik grupp män är problemet”.

Låt oss undersöka ytterligare en skillnad mellan män och kvinnor som feminister hävdar utgör bevis på könsmakt. De menar att kvinnan är förtryckt eftersom hon ofta tar större ansvar för hushåll och familj, oftare jobbar deltid, mer sällan satsar på karriär och så vidare. Feminismen tes går emellertid emot en uppsjö av forskning som visar framförallt två saker:  För det första väljer kvinnor detta helt självmant, något som i sin tur förklaras väldigt väl av de biologiska skillnader som existerar mellan könen. För det andra finns en stor forskningslitteratur på området som visar att fruar som jobbar deltid (eller är hemmafruar) är lyckligare än heltidsarbetande fruar. Litteraturen visar även att det finns både ekonomiska och emotionella fördelar för familjer som delar upp ansvar mellan makar. Av utrymmesskäl får jag hänvisa till min bok för vidare diskussion om detta (särskilt kap. 3 och 8).    

Således, när feminister påstår att patriarkat, könsmakt och normer förklarar en viss könsskillnad visar det sig i princip alltid att det finns bättre förklaringsmodeller som gör att feminismens tes framstår som ofta tämligen löjlig.

Att motbevisa feminismens tes: frågan om feministiska lögner

Slutligen måste det påpekas att många av feminismen påståenden är direkt felaktiga. Låt oss kort beröra två sådana påståenden, nämligen våld i nära relationer och lönediskriminering. Även här måste jag av utrymmesskäl hänvisa till min bok för en mer ingående diskussion om dessa ämnen (kap. 2 respektive kap. 7).

När det gäller våld i nära relationer menar feministen att detta är ett ensidigt våld som mannen utsätter kvinnan för. Under feministisk påverkan talar man sålunda ofta inte ens om våld i nära relationer, utan om mäns våld mot kvinnor. Forskningen på området är emellertid ganska tydlig. Det är sant att kvinnor i våldsamma relationer oftare lider men eller blir ihjälslagna, men annars råder i stort sett fullkomlig paritet mellan mäns och kvinnors tendens att utsätta en partner för våld. I själva verket visar flera studier att män är mindre benägna att använda sig av våld gentemot en partner jämfört med kvinnor.

Lönediskriminering är en återkommande käpphäst för feminister. Men här visar detaljerade studier att löneskillnader mellan män och kvinnor helt förklaras av att män och kvinnor gör olika val i livet. Män arbetar oftare längre, män arbetar oftare i privat sektor, män löneförhandlar vanligtvis mer aggressivt, män börjar vanligtvis arbeta tidigare i livet, män är oftare villiga att pendla till jobbet, män och kvinnor utbildar sig till olika saker, och så vidare. När dessa och andra faktorer tas i beaktande blir löneskillnaden mellan män och kvinnor mindre. Medlingsinstitutet beräknade år 2017 att lönegapet var 3,7 procent, men att det troligtvis hade varit ännu mindre om fler variabler hade tagits i beaktande. Warren Farrell visar i Why men earn more (2005) att lönegapet försvinner fullständigt när flera relevanta variabler tas med i analysen.

Således, när feminister anför ett argument är det inte ovanligt att de far med osanning. Problemet är förstås att gemene man inte har den kunskap som krävs för att bemöta dem, samtidigt som det inte existerar någon politisk eller medial vilja att granska feministiska påståenden.

Några slutsatser

Feminismen är inte en rättfärdig rörelse för rättvisa och jämlikhet. Feminismen är en ideologi som torgför en mycket specifik bild av hur verkligheten ser ut, en bild som ofta inte har mycket med verkligheten att göra. Vi har i detta inlägg kort berört hur detta kan klarläggas.

Några väldigt praktiska synpunkter får avsluta detta inlägg. När feminister börjar med sin uppräkning av skillnader mellan män och kvinnor i samhället är det viktigt att göra tre saker.

För det första kan en sådan uppräkning inte tillåtas gå oemotsagd. I samhället fördelas bördor och nyttigheter relativt jämlikt mellan män och kvinnor, detta bör alltid vara grunden för vidare diskussion om hur situationen för män och kvinnor kan förbättras i specifika fall.

För det andra kan inte feminismen begränsade världsbild utgöra förklaringsmodell när det finns ett flertal bättre sätt att förstå och förklara samhällsfenomen. Det är avgörande att visa att det finns andra sätt att förstå världen på, och att feminismen döljer verkligheten för oss istället för att göra den begriplig.

För det tredje måste feminismens mer uppenbara lögner och halvsanningar slutgiltigt avfärdas. I avsaknad av ärliga och bildade politiker och journalister ligger ansvaret på enskilda individer att ta del av den forskning som finns och sprida den vidare. Detta bör göras med försiktighet och ödmjukhet. Eftersom det sällan råder en tydlig konsensus inom ett forskningsfält kan man inte alltid fälla klara omdömen, men denna standard bör då även påtvingas feminismen. I de fall där forskningen tycks vara överens bör feministiska lögner offentligen bringas i vanrykte.