Heinrich Rommen var en tysk jurist som flydde till USA från Nazityskland 1938. Hans arbete inom naturrätten blev inflytelserikt och presenterar en omfattande kritik av rättspositivismen. I dess ställe ställer Rommen idén om en evig lag, rotad i själva människans natur och i gudomliga bud. Naturrätten är idag inte längre en särskilt populär idétradition, men den har en tendens att återkomma. Den utgör nämligen en källa till idén om en universell moralisk standard mot vilken rådande politiska förhållanden kan utvärderas.

Rommen vill i sitt verk besvara två fundamentala frågor. Den första är: Vilken är den moraliska grunden för mänskliga lagar och politisk makt? Den andra frågan är: Hur kan lagliga påbud binda människors vilja och få dem att lyda? Historiskt fanns svaret på dessa frågor i det som kallas den naturliga lagen, eller naturrätten. I detta första inlägg av två skall vi undersöka naturrättens idéhistoria såsom Rommen beskriver denna.

Rommen menar att naturrätten frodats i den så kallade lex-ratio traditionen. Enligt denna binder lagen genom rationell skyldighet. Lagen verkar primärt inte genom tvångsmakt utan utgör snarare rationell vägledning. Lex-ratio menar att människans intellekt uppfattar vad som är rätt att göra, och detta omdöme omsätts sedan i handling. Lag och frihet är här inte motsatta, utan grundas i samma källa, nämligen i hur handlingar utvärderas av intellektet.

En annan tradition är lex-voluntas. Enligt denna begränsar lagen människans frihet och är främst ett uttryck för tvång, för suveränens vilja. Lagen kan vara nyttig och nödvändig, men är icke desto mindre ett uttryck för tvång. Lex-voluntas privilegierar viljan över förnuftet och ser inte lagen som rotad i tingens ordning, upptäckbar för förnuftet. Lagen skapas istället genom en viljeakt. Denna uppfattning uppstod redan under antiken, men när den konkurrerade ut lex-ratio traditionen ledde den både till relativistiska ståndpunkter och till rättspositivismen.

Det antika arvet

I det antika Grekland formulerades två idéer om naturrätten som fortfarande lever kvar:

”One is the idea of a revolutionary and individualistic natural law essentially bound up with the basic doctrine of the state of nature as well as with the concept of the state as a social unit which rests upon a free contract, is arbitrary and artificial, is determined by utility, and is not metaphysically necessary. The other is the idea of a natural law grounded in metaphysics that does not exist in a mythical state of nature before the ‘laws,’ but lives and ought to live in them–a natural law which one would fain, though somewhat ineptly, style conservative. It is further significant that the notion of God as supreme Lawgiver is intimately connected with the latter conception”

De grekiska sofisterna introducerade tre idéer som legat till grund för revolutionärt tänkande sedan dess. För det första menade de att existerande lagar endast tjänar de dominerande klasserna och är artificiella konstruktioner. Endast det som är rätt och moraliskt enligt naturen kan kallas rätt och moraliskt. För det andra hävdade de att människor är fria och jämlika enligt naturen, att alla har lika rättigheter samt att världssamhället är överlägset den provinsiella stadsstaten. För det tredje hävdade de att staten är en produkt av en mänsklig överenskommelse, ett samhällskontrakt, som ingåtts i ett förpolitiskt naturtillstånd där naturrätten var gällande.

Platon hade också en idé om naturrätten, men skilde sig tydligt från sofisternas:

”The Sophists started from the freedom of the individual, who had to be liberated from traditional religious and politico-legal bonds. For the polis, the state, is not something eternal, nor is its law. It is mankind that is eternal: the civitas maxima of free and equal men. In the eyes of Plato, however, the polis and its law were the indispensable means for realizing the idea of humanity, which reaches completion in citizenship, in the ethical ideal of the citizen, of the law-abiding and just man. The state is the great pedagogue of mankind. Its function is to bring men to morality and justice, to happiness in and through the moral virtues”

Aristoteles utvecklade Platons idéer ytterligare. Han menade att människans form, hennes essentiella natur, bildade en handlingsnorm. Lag och moral har att göra med att förverkliga denna natur:

”From the essential being results an oughtness for the individual man. In this way, from the content of the primary norm, ‘strive after the good,’ arises the norm, ‘realize what is humanly good,’ as it appears in the essential form of man. The supreme norm of morality is accordingly this: Realize your essential form, your nature. The natural is the ethical, and the essence is unchangeable”

Aristoteles menade på liknande sätt att naturrätten inte kunde skiljas från den positiva rätten, den finns inte i en sfär bortom den mänskliga lagen utan är snarare essensen och ändamålet däri. Naturrätten måste förverkligas i den positiva rätten:

”The immutable idea of right dwells in the changing positive law. All positive law is the more or less successful attempt to realize the natural law. For this reason the natural law, however imperfect may be its realization in the positive law, always retains its binding force. Natural law, i.e., the idea and purpose of law as such, has to be realized in every legal system. The natural law is thus the meaning of the positive law, its purpose and its ethically grounded norm”

Eftersom både Aristoteles och Platon menade att den mänskliga lagen sökte förverkliga naturrätten uppfattade de

”… [the] excellence of the existing laws of the polis as well as in the conformity of such laws to the natural law. The city-state, its general welfare, and its happiness occupied so prominent a place in the ethical thinking of Plato and Aristotle–for whom indeed the idea of man achieves ultimate perfection in the good citizen–that they looked upon the existing laws as something holy”

Rommen redovisar även stoicismens inverkan på naturrätten såsom denna kom till uttryck i den romerska rätten. Stoikerna var individualister liksom sofisterna, men var till skillnad från dem inte emot stadsstaten. Det stoiska idealet bestod i att leva i enlighet med människans essentiella natur, vilket innebär att leva enligt förnuftet. Detta förnuft återspeglas även i den eviga världslagen (lat. Logos), det förnuftsmässiga tingens ordning. Människan har, enligt stoikerna, en medfödd, inneboende uppfattning om lagen. Stoikerna återupplivade även idéerna om en världsgemenskap och om mänsklig frihet och jämlikhet.

Innehållet i naturrätten, såsom denna kom till uttryck i den romerska rätten, var bland annat regler för äktenskap och familjerätt, fördelning av nyttigheter efter förtjänst, men även normer gällande religiös dyrkan och hedervärt leverne. För de romerska juristerna, liksom för andra antika tänkare, fanns ännu inte någon skillnad mellan ”lag” och ”moral”. Aristoteles idé om rättvisa innebär exempelvis inte bara laglydighet och social ordning, utan det var även en dygd ämnad att leda människan till sitt högsta ändamål, till vördnad, till återhållsamhet och så vidare.

Skolastiken

Den kristna traditionen kom att utveckla naturrätten. Kristendomen innehåller tre idéer som bidrog till vidareutvecklingen av begreppen. Den första är idén om Gud som transcendent och personlig laggivare. Den andra är idén om den kristna personen vars mål sträcker sig bortom staten, lagen och samhälleliga seder. Den tredje är idén om kyrkan som institution med sitt frälsande uppdrag.

Redan aposteln Paulus argumenterade för ett slags naturrätt när han sa att den var skriven på människans hjärta, tillgänglig för både judar och hedningar genom samvetet, och grundad i naturen, i människans essens. 

Stoikernas opersonliga världsförnuft blev genom kristendomen en personlig, allsmäktig Gud. Platons idévärld transformerades till att bli Guds tankar (Augustinus). Aristoteles deistiska nous blev den skapande guden som finns bortom världen, men som upprätthåller den med sin allmakt, riktar den genom sin försyn, och styr den genom sin eviga lag. Guds förnuft är ordning, och hans lag härskar över denna varats, essensernas och värdenas ordning:

”The eternal law dwells as blind necessity in irrational nature. As oughtness, as norm of free moral activity, it is inscribed in the heart of man, a rational and free being. It appears in the moral, rational nature of man; it is written into the rational soul. There is no soul, however corrupt it may be, in whose conscience God does not speak, if only it is still capable of rational thought… Bad acts are not qualified as such by force of law, but because they are such in themselves: because they constitute a disturbance of the natural order”

Rommen introducerar här distinktionen vi nämnde ovan, nämligen den mellan lag som förnuftsenlig (lat. lex-ratio), och lag som resultatet av en viljeakt (lat. lex-voluntas):

”… natural law is the consequence of the doctrines of the priority of the intellect over the will (law is reason) in both God and man, of the knowability of the essences of things and their essential order, their metaphysical being and the ordered hierarchy of values. Positivism, on the other hand, is the consequence of the doctrine of the primacy of the will with respect to the intellect in both theology and human psychology. Besides, voluntas here means more than mere will: it denotes passion, irrational appetite, and so on. Positivism signifies the renouncing of all efforts to know the essences of things (nominalism), the repudiation of the metaphysics of hierarchized being and value”

I anglosaxiska länder, menar Rommen, finns fortfarande en idé om lex-ratio:

”… the judiciary which understands and interprets (functions of the intellect) in contrast to the enactment of law through the will of the legislature rests ultimately upon the philosophical view that law is reason, not will. This means that right is discernible in the nature of the case or lies in the legal institution regulated by law, not in the will of the legislator”

Övergången till en uppfattning om lex-voluntas påbörjades redan av kristna teologer under medeltiden. Skälet var att de uppfattade Gud vilja som ståendes över all form av lag, snarare än att se naturrätten som en utkomst av Guds egen natur.

Thomas av Aquino höll emellertid liv i lex-ratio traditionen. Han menade att saker och tings essens utgjorde deras ändamål och syfte. Perfektion eller fulländning av denna essens utgör normen för handling. Följaktligen finns inuti den skapade världens essentiella natur, inbäddat normer för hur den bör vara. Allt detta är i enlighet med Guds eviga lag som flödar ur hans visdom och utgör världens ordning. Levande varelser fullföljer denna lag när de lever i enlighet med sin natur, såsom denna har skapats av Gud. Människan är det rationella djuret, och bör agera i enlighet härmed genom att förverkliga den potential som förlänats henne av Gud. Detta är naturrättens normativa påbud, handla i enlighet med din rationella natur.

Att handla i enlighet med sin essentiella natur innebär även att söka det goda:

”Good is that which corresponds to the essential nature. The being of a thing also reveals its purpose in the order of creation, and in its perfect fulfillment it is likewise the end or goal of its growth and development… It follows that there are some actions which, because they correspond to the essential nature and its end, are in themselves good, moral, just; and that there are others which, because they are at variance therewith, are in themselves bad, immoral, unjust. At any rate, this is true on the assumption that both in God and in man the intellect, not the will, holds the primacy”

De bibliska budorden antogs av Aquino överensstämma med människans natur som rationell, fri och social varelse. De utgör normer gällande föräldrars auktoritet, mänskligt liv, äktenskap, egendom, heder och så vidare. Detta är naturrätten huvudskapliga innehåll, men den positiva rätten (lagen som stiftas av människor) behövs fortfarande. Dels för att kunna tillämpa naturrätten på konkreta fall, men även för att den mänskliga naturen, på grund av syndafallet, är skadad (dock inte förstörd) och därmed kräver riktning genom den mänskliga lagen. Den positiva rätten definierar också vilka former av tvångsmedels och straff som är lämpliga:

”Thus the definition of what theft consists in is given with the lawfulness of private property. But the punishment which should follow theft, if arbitrariness is to be avoided, requires, with respect to the procedural verification of the theft as well as to the sentence and its execution, exact legal provisions which vary with times, cultures, and individual peoples”

”’Thou shalt not steal’ presupposes the institution of private property as pertaining to the natural law; but not, for example, the feudal property arrangements of the Middle Ages or the modern capitalist system. Since the natural law lays down general norms only, it is the function of the positive law to undertake the concrete, detailed regulation of real and personal property and to prescribe the formalities for conveyance of ownership”

Efter Aquino började teologin gradvis röra sig mot viljans primat snarare än intellektets. Duns Scotus menade exempelvis att:

”A thing is good not because it corresponds to the nature of God or, analogically, to the nature of man, but because God so wills. Hence the lex naturalis could be other than it is even materially or as to content, because it has no intrinsic connection with God’s essence, which is self-conscious in His intellect”

Problemet för teologin var att förklara hur avvikelser från naturrätten tycktes förekomma i Gamla testamentet (Patriarkernas polygami, Guds bud till Abraham att offra sin son Isak o.s.v.). Genom att se Guds vilja som grunden för naturrätten tycktes dessa problem vara lösta.

William av Occam framhöll viljan som den ädlare fakulteten, det är viljan som leder intellektet. Det finns ingen oföränderlig moralisk ordning grundad i tingens ordning, inget ordnat universum av vara och värde. Allt vilar istället på Guds absoluta vilja, utan deltagande i hans essentiella natur. All normativitet och plikt vilar på samma sätt endast på denna vilja:

”An action is not good because of its suitableness to the essential nature of man, wherein God‘s archetypal idea of man is represented according to being and oughtness, but because God so wills”

”The identity of this thought structure with The Prince of Machiavelli, with the Leviathan of Hobbes, and with the theory of will of modern positivism (the will of the absolute sovereign is law, because no higher norm stands above him) is here quite obvious… The so-called Reformers had drawn the ultimate conclusions from Occamism with respect to theology. Contemptuous of reason, they had arrived at a pregnant voluntarism in theology as well as at the doctrine of natura deleta, of nature as destroyed by original sin. Thereby the traditional natural law became speculatively impossible”

Naturrätten under individualismens och rationalismens tidevarv

Hugo Grotius utgör övergången från den klassiska naturrätten till den moderna. Han behöll mycket av det kristna arvet, inte minst Gud som källan till naturrätten. Men han bekräftade dock viljans primat:

”He accordingly defended the nominalist doctrine that essentially bad acts are evil, not because they are intrinsically at variance with God’s essence, but because they are forbidden by God. Of course he looked upon the further question of whyGod in His freedom has so decreed as unanswerable by human reason”

Med upplysningen kom tanken att människans förnuft självständigt kan spekulera fram naturrätten, genom att kontemplera sin egen abstrakta natur kan universella normer nås genom förnuftet. Nära knutet till denna utveckling var den framväxande individualismen:

”The clearest manifestation of this individualistic bent is found in the doctrine of the state of nature, which now became the starting point of natural law speculation after having been in the Middle Ages but a condition of mankind with theological significance alone. (The difference may be schematized thus: the natural law as the idea of law in and above the necessary positive law–the natural law as law of the state of nature before and above the positive law)”

En annan viktig skillnad var att:

”Thinkers did not set out, as in the earlier period, from the essentially social nature of man in which the entire order of social institutions (marriage, family, state, international community) and the basic norms of these exist potentially in such a way that the essence is fulfilled only in the completion and hierarchical ordering of social forms through the various ’imperfect’ societies up to the ’perfect’ society. The point of departure was empirical nature discovered by means of abstraction, from whose psychological motive force, viewed as fundamental, the system of ethics and of natural law was deduced in a rationalistic manner. For Hobbes this was selfishness; for Pufendorf, sociableness as mere formal sociality; for Thomasius, happiness, i.e., ’praiseworthy, pleasant, carefree life’”

Den individualistiska naturrätten användes i specifika syften. Av de ”upplysta” monarkerna användes den för att bryta ned adelns traditionella privilegier, liksom skrånas och jordägarnas, för att underlätta framväxten av statens uniforma administration. Den traditionella sociala ordningen förbyttes även till en där staten bestod av jämlika undersåtar med rättigheter. Den naturrätt som eftersöktes var en borgerlig sådan:

”For social reformers, that is, for enlightened despots and for social revolutionaries like Rousseau, this magnified natural law based on individualism thus became the starting point. It was set down in constitutions as fundamental law. In the comprehensive codifications of the time it served to break down the organization of society by estates and to build up the modern bourgeois social order”

Den avgörande skillnaden mellan den nya och gamla naturrätten var dock framhävandet av naturtillståndet. I naturtillståndet, hävdade man, rådde fullständig frihet och jämlikhet mellan människor. Den individualism som kom härav förnekade även idén med nödvändiga livsformer. Rommen är här värd att citera extensivt:

”If the past had looked upon these as, so tospeak, germinally contained in the idea of man, they could now, from the standpoint of the free individual, be regarded only as status adventicii, as superadded for various, nonessential reasons: sociality, utility, or mere external perfection. In view of the original freedom, they could no longer be acknowledged as intrinsically necessary; in their contents as well as in their existence they must be founded solely upon free association, upon the free contracts of individuals. For this type of natural law the contractual form is the basis not only for the coming into existence of concrete social forms, but also for their normative contents. The essence of social forms is not something objective; it is rather, like their existence, dependent upon the will of individuals… These natural-law doctrines displayed little understanding of the graduated order of the forms of social life that resides in the nature of man as a social animal. Theyshowed no appreciation for the family as a social institution with an essential end of its own (they dealt only with marriage and the parental relationship). Theyshowed no concern for the occupational-group or corporative structure, hence for the multifarious social forms that in all domains of life lie between the state and the individual”

”Marriage, the family, property, and the state are not institutions, derived from natural-law social forms, germinally present in the idea of social animal and proceeding of necessity therefrom(and hence in their essence independent of the will). They wereviewed from the standpoint either of the advantage accruing to theindividual or of their utility for a happy temporal life taken subjectively”

Med Hobbes kom en omdefiniering av själva ordet ”natur” och ”naturlig”. Aristoteles och Thomas av Aquino menade att fulländningen av naturen utgjorde en handlingsnorm, och att detta endast sker inom samhället. För Hobbes, däremot, var människans natur en empirisk fråga och han identifierar den med naturtillståndet, och de naturliga drifter och begär som existerar utanför den sociala och politiska samvaron:

”’Nature’ and ’natural’ become the opposite of civitas, ’reason,’ and ’order.’ In the philosophy of Hobbes and Baruch Spinoza (1632-77) human nature is at bottom governed by the passions and not byreason. The status naturalis is a condition without any obligation or duty. It is a state in which, as Spinoza repeatedly asserts, might is right. This natural state of man is ruled by two things: fear of the might of others and power to instill fear into others… The older idea of natural law as an ethical system with material contents thus loses all its functions: namely, to serve as a moral basis for positive law; to give men a standard and critical norm for the justice of positive law; to represent the eternal ideal for which the historical state, as lawgiver and protector of justice, ought to strive”

Med Descartes kom idén att människan genom inneboende idéer i sitt medvetande kan konstruera världen enligt matematiska principer. Allt hon behöver göra är att utveckla det som redan finns inom förnuftet. Förnuftet kräver inte bildning genom det samverkande mötet med andra medvetanden, och inte heller någon ordo rerum (ung. ”tingens ordning”) att anpassa sig efter. Enligt Thomas av Aquino utgjorde ordo rerum, där människans natur var del,det utvärderande sanningskriteriet, inte förnuftet. Denna ordning blir överflödig med Descartes vars res cogitans har all sanning inuti sig självt. Kant fullbordade denna övergång. Det mänskliga förnuftet blev med honom kunskapens grund och alltings måttstock, istället för att detta finner sin grund i det objektiva ordo rerum.

Med Locke kommer de individuella rättigheternas primat, och staten och lagen kan endast rättfärdigas med hänvisning till dem:

”Locke’s philosophy of law does not view the law as an objective order of norms out of which individual rights flow by intrinsic necessity, the rights of the individual are prior, and in them originates whatever order exists. Order is consequently the product of contracts between individuals, who are induced by their rather selfish interests to enter into these contractual relations. The status civilis is thus not the objective result of man‘s social nature itself: it is not a realization, through man’s moral actions, of the natural order in the universe. The state is the utilitarian product of individual self-interest, cloaked in the solemn and venerable language of the traditional philosophy of natural law. Locke substitutes for the traditional idea of the natural law as an order of human affairs, as a moral reflex of the metaphysical order of the universe revealed to human reason in the creation as God‘s will, the conception of natural law as a rather nominalistic symbol for a catalogue or bundle of individual rights that stem from individual self-interest… The hidden root of this position is, of course, an overconfidence, born of optimism, in the typically individualist presumption that thecommon good is nothing real, that it is merely the sum of the particular goods or interests of individuals”

En annan avgörande omformning av naturrätten genomfördes av Immanuel Kant, nämligen separationen av etik och lag. Han gjorde en skarp åtskillnad mellan moraliska plikter (t.ex. kärlek, tacksamhet och vördnad) och juridiska plikter som kan påtvingas, och som har att göra med extern ordning:

”But both classes had always been conceived as moral duties. Up to that time there were no merely juridical duties, even though there existed merely ethical duties, e.g., gratitude… Juridical duties are enforceable, and they are enforceable because without such enforcement there can be no durability to the social order, through which and in which the idea of man as a social animal finds completion. Permanence is a special attribute of law. Violation of the law is a negation of this order. But precisely because this order must exist, the fulfillment of legal duties is likewise always a moral duty. Consequently the state is not a pure apparatus for compulsion; it is always a moral community, too. Moreover, it does not live by law alone, though it lives in the law; it lives rather by the exercise of all the social virtues. Accordingly thinkers had in the past always assigned to the state as its essential task, to render the citizens virtuous”

Moral har, enligt Kant, att göra med den inre frihet eller moraliska autonomi, som tillkommer individuell person. Men det räcker med medborgares samtycke för att göra något lagligt, oavsett dess moraliska kvalitet:

”Thus, on the sole condition of the formal freedom of others, it would be possible for such intrinsically immoral actions as usury, theft, and adultery to become juridical, which Occam, who taught the same dualism of theoretical and practical reason, had admitted even in the case of the lex naturalis. The inherently immoral character of an action is no longer of importance for its juridical qualification”

Naturrätten överges

Naturrätten attackerades från flera håll. Dels av skeptiker som David Hume, men även av den romantiska rörelsen.

Hume menade att lagen endast var en produkt av egenintresserad individualism som såg en nytta i konventionell laglydighet. Förnuftet, menade han, var inte heller någon källa till lag eller moral, utan endast passionernas tjänare. Människans natur är passionerna, förnuftet uppfattades inte av Hume som det härskande elementet i människans natur. Naturrätten, menade Hume, är endast det namn filosofer givit de konventionellt överenskomna moraliska uppfattningar som grundar sig i våra känslor. Moraliska principer kan inte grundas på objektiv sanning eller förnuft:

”The sentiment of approval is a sign that the respective action is useful, either directlyto self-interest, or indirectly, inasmuch as the action is useful for the preservation of society in its function as framework for the realization of self-interest”

Den romantiska rörelsen såg lagen som endast ett uttryck för ”folksjälen”. Denna saknar rationell grund och utvecklas snarare historiskt.

”Within law, as in language, are found provincialisms. Customary law is thus the first form of the law which emerges from the dim workshop of the spirit of the nation. Law does not originate through action of the state. On the contrary, the state presupposes a legal consciousness, a law, even though the state is a necessary complement of the latter… the law must be ’found.’ It cannot be derived from unsubstantial principles by a process of abstraction and rationalist deduction, since it has but one principle: the obscure depths of the national spirit. The historical school, therefore, acknowledged only positive law”

Skepticism angående naturrätten utmynnade slutligen i ett avfärdande av lagen som universell, rationell norm, till förmån för en uppfattning om att lagen endast kan grundas i suveränens vilja:

”The will of the state, the formal general will of the citizens, is the source and criterion of law. Sociology thereupon explains by the mechanism of environment, by the struggle of interests, the further question of why this particular norm is chosen by the will. Lastly, historical materialism reduces law to the level of a mere reflex of the modes of production and the class struggles, or to a line of demarcation between classes”

”Thus international law is dependent at every moment upon its actual acceptance or rejection by the states, just as parliamentary majorities in states like England may in theory pass any measure whatever. Law is consequently no true norm or something pertaining to reason, but mere actual will in the psychological sense. It does not depend upon the essential being of things or upon the nature of the case”