En av de mest inflytelserika och intressanta filosofer under 1900-talet är Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Hans verk Tractatus logico-philosophicus (1922) var ett försök att besvara frågan om språkets natur, och mer specifikt att avgöra vilka typer av satser som kan vara meningsfulla, och vilka som inte är kapabla att uttrycka något meningsfullt. Grovt förenklat drog Wittgenstein i detta verk slutsatsen att det enda som kan uttryckas meningsfullt är satser som pekar ut sakförhållanden. Meningsfulla satser utgör bilder av faktum i världen, och satser som söker uttrycka något förutom detta är meningslösa (i språklig bemärkelse, inte i existentiell, religiös eller etisk bemärkelse).

Wittgenstein är intressant eftersom hans senare filosofi, vilken vi skall behandla i detta inlägg, fullständigt går emot idéerna han utlade i Tractatus. Han menar fortfarande att filosofiska problem har att göra med att vi inte förstår språkets rätta funktion och att filosofins uppgift är att belysa gränserna för vad som meningsfullt kan uttryckas. Wittgenstein ändrar sig emellertid helt vad gäller uppfattningen om hur språkliga uttryck kan vara meningsfulla.

Han överger idén om ett ”logiskt perfekt” språk. I själva verket innebär föreställningen att ord ”pekar ut” objekt att språkets verkliga mål och funktion döljs för oss. Den tidiga Wittgenstein hade talat om motsatsen, nämligen att vårt alldagliga språk döljer den underliggande, logiska strukturen för vad som meningsfullt kan sägas. Här talar han istället om att allt som försiggår i språkanvändningen sker på ytan, i just det vardagliga talandet och användandet av ord.

Mening är användning

Språkfilosofi varken kan eller bör bestå i sökandet efter logisk perfektion, exakt klarhet, eller den underliggande struktur som döljer sig bakom språket:

”On the one hand it is clear that every sentence in our language ‘is in order as it is’. That is to say, we are not striving after an ideal, as if our ordinary vague sentences had not yet got a quite unexceptionable sense, and a perfect language awaited construction by us.—On the other hand it seems clear that where there is sense there must be perfect order.—So there must be perfect order even in the vaguest sentence”

I och med att språket inte kräver någon djuplodande analys för att begripas menar Wittgenstein att mening helt enkelt består i hur vi använder ord: ”… the meaning of a word is its use in the language”. Meningsfullhet består inte i att skapa en bild av verkligheten, utan i de funktioner orden utför:

”Think of the tools in a tool-box: there is a hammer, pliers, a saw, a screw-driver, a rule, a glue-pot, glue, nails and screws.—The functions of words are as diverse as the functions of these objects… Of course, what confuses us is the uniform appearance of words when we hear them spoken or meet them in script and print. For their application is not presented to us so clearly”

Således, uttrycket ”Ge mig spik” och ”Spik!” har samma mening, trots att de ser väldigt olika ut. I en situation där person A vill att person B hämtar spik finns det ingen skillnad på dessa uttryck. Vi kan även se att ordern ”Tio spik!” och rapporten ”Tio spik” (som i: ”Det finns 10 spik”) inte har samma mening, trots att de formuleras på samma sätt. I det ena fallet vill man att någon skall hämta spik, i det andra rapporterar man hur mycket spik som finns. Men hur fungerar detta? Hur uppstår denna mening som användande?

Språkspel

Wittgenstein introducerar här begreppet språkspel. Ord får sin mening genom sättet de används på, och sättet de används på avgörs av vilket språkspel man för närvarande är engagerad i. Ett språkspel innebär i korthet den kontext inom vilken man yttrar ett ord, och det finns en uppsjö av olika språkspel. Vi ställer frågor, beordrar andra, påstår saker, berättar skämt, beställer saker, hälsar, ber böner och så vidare:

”There are countless kinds: countless different kinds of use of what we call ‘symbols’, ‘words’, ‘sentences’. And this multiplicity is not something fixed, given once for all; but new types of language, new language-games, as we may say, come into existence, and others become obsolete and get forgotten”  

Så, beroende på vilket språkspel man ”spelar” har samma ord olika meningar, de används på olika sätt:

”Think how many different kinds of thing are called ’description’: description of a body’s position by means of its co-ordinates; description of a facial expression; description of a sensation of touch; of a mood”

Språkspelet avgör vilka ord som är lämpliga och hur de kan användas. Liknelsen med spel är här välfunnen. För liksom det finns regler i spel som avgör vilka former av drag som är giltiga, avgör språkspelet vilka ord som är giltiga. Och liksom dragen i ett spel, och pjäserna i ett spel, endast har en mening inom spelet, har ord mening endast inom det språkspel man för närvarande befinner sig inom:

”… a move in chess doesn’t consist simply in moving a piece in such-and-such a way on the board—nor yet in one’s thoughts and feelings as one makes the move: but in the circumstances that we call ‘playing a game of chess’, ‘solving a chess problem’, and so on”

Tänk på hur vi definierar ord. Vi kan tänka oss att definitionen av det numeriska värdet ”två” kan bestå av att peka på två äpplen. Men personen som vi definierar ”två” för kommer då kanske tro att just denna grupp av äpplen kallas ”två”. En definition av detta slag förklarar ett ords användning bara när ordets roll i språket redan är väl förstått, och jag måste veta att någon försöker förklara en siffra för mig för att förstå vad jag skall uppmärksamma vid utpekandet. Således: ”One has already to know (or be able to do) something in order to be capable of asking a thing’s name”. Wittgenstein fortsätter:

“When one shews someone the king in chess and says: ‘This is the king’, this does not tell him the use of this piece—unless he already knows the rules of the game… Consider this further case: I am explaining chess to someone; and I begin by pointing to a chessman and saying: ‘This is the king; it can move like this, . . . . and so on.’—In this case we shall say: the words ‘This is the king’ (or ‘This is called the ‘king’’) are a definition only if the learner already ‘knows what a piece in a game is’. That is, if he has already played other games, or has watched other people playing ‘and understood’—and similar things. Further, only under these conditions will he be able to ask relevantly in the course of learning the game: ‘What do you call this?’—that is, this piece in a game”

Om regler

Inom språkspelet följer man alltså ett slags regler för hur ord kan användas. Regelföljande är en sedvänja, en vanesak som byggs upp när man socialiseras in i ett språk. Det är även en praktik, vilket innebär att regelföljande finns i vad vi gör. Det är alltså inte fråga om något mentalt. På samma sätt är det inte heller så att vi väljer att följa en regel, utan det är något vi gör vanemässigt, det ”sitter i ryggmärgen” så att säga:

“It is not possible that there should have been only one occasion on which someone obeyed a rule. It is not possible that there should have been only one occasion on which a report was made, an order given or understood; and so on.—To obey a rule, to make a report, to give an order, to play a game of chess, are customs (uses, institutions). To understand a sentence means to understand a language. To understand a language means to be master of a technique”

Reglerna finns i tillämpningen av dem, och regelföljande kan därmed inte definieras som en teori.  Vi kan aldrig hitta ”den rätta tolkningen” av eller essensen hos en regel. Detta eftersom regler inte är mentala, abstrakta objekt. Vi begriper regler genom att följa dem (eller inte följa dem), och vi kallar dem endast regler ”… in so far as there exists a regular use of sign-posts, a custom”.

Reglerna som genomsyrar språket är inte ett trossystem eller en ”implicit” teori som finns i vårt sinne. Det handlar istället om vanor, seder och dylikt som förkroppsligas i färdigheten att uttrycka och föra sig. I strikt mening lärs reglerna inte ens ut. Under ens uppväxt är det snarare så att vissa saker tycks fungera och underlättar ens ”orientering” i omvärlden, medan andra saker inte gör det. Vi bygger därmed upp en förmåga, en teknik, att röra oss i ett språkligt sammanhang.

Språk saknar essens: familjelikhet

Wittgenstein är tydlig med att idén om språkspel innebär att det inte finns någon essens bakom språket, ingen underliggande sak som alla språkspel har gemensamt. Ord har mening inom språkspelet, och språkspelet är en del av en livsform (se nästa avsnitt). Det finns inte en enda sak som gör dem alla till fall av ”språk”.Men det finns trots detta en relation mellan språkspelen som gör att vi kallar dem alla för uttryck för språkanvändning.

Liknelsen med spel är här återigen lämplig:

”Consider for example the proceedings that we call ‘games’. I mean board-games, card-games, ball-games, Olympic games, and so on. What is common to them all?… look and see whether there is anything common to all.—For if you look at them you will not see something that is common to all, but similarities, relationships, and a whole series of them at that… Are they all ‘amusing’? Compare chess with noughts and crosses. Or is there always winning and losing, or competition between players? Think of patience. In ball games there is winning and losing; but when a child throws his ball at the wall and catches it again, this feature has disappeared. Look at the parts played by skill and luck; and at the difference between skill in chess and skill in tennis… And the result of this examination is: we see a complicated network of similarities overlapping and criss-crossing: sometimes overall similarities, sometimes similarities of detail”

Spel liknar varandra på samma sätt som en familjs medlemmar liknar varandra. Familjens medlemmar har olika karaktärsdrag och fysiska drag som de delar med varandra på olika sätt. Vissa delar en karakteristisk näsa, andra ett visst temperament, andra en utmärkande kroppsbyggnad och så vidare. Det finns inte ett drag som alla medlemmarna delar och som gör att de liknar varandra. Men tillsammans ser man att dessa dragen överlappar varandra inom familjen som helhet.

Vi kan se att ord därmed inte har en given essens, utan tillhör olika språkspel och att deras olika användningar (meningar) har en familjelikhet med varandra. Wittgenstein ger flera exempel på hur samma ord används olika. Tänk exempelvis på ordet ”är”:

“What does it mean to say that the ‘is’ in ‘The rose is red’ has a different meaning from the ‘is’ in ‘twice two is four’? If it is answered that it means that different rules are valid for these two words, we can say that we have only one word here.—And if all I am attending to is grammatical rules, these do allow the use of the word ‘is’ in both connexions.—But the rule which shews that the word ‘is’ has different meanings in these sentences is the one allowing us to replace the word ‘is’ in the second sentence by the sign of equality, and forbidding this substitution in the first sentence”

Privata språk

En intressant aspekt av Wittgenstein senare filosofi är argumentet mot privata språk. Wittgenstein undrar om det kan finnas ett språk som endast en individ förstår, som denne skapar själv i syfte att namnge sina upplevelser:

”… could we also imagine a language in which a person could write down or give vocal expression to his inner experiences—his feelings, moods, and the rest—for his private use?——Well, can’t we do so in our ordinary language?—But that is not what I mean. The individual words of this language are to refer to what can only be known to the person speaking; to his immediate private sensations. So another person cannot understand the language”

Han ber oss föreställa oss en situation där vi saknar medel för att uttrycka en viss känsla. Vi bestämmer oss därefter för att namnge denna känsla med ett eget tecken, säg ”S”, och skriver sedan ned detta tecken i en kalender varje dag vi upplever känslan. Ett problem uppstår dock här, hur kan jag veta att jag associerar ”S” med rätt känsla nästa gång? Ett privat språk av detta slag saknar kriterium för korrekthet, och ”… whatever is going to seem right to me is right. And that only means that here we can’t talk about ‘right’”.

Vi kan inte åberopa hjälp från en minnesbild från första tillfället:

”’But surely I can appeal from one memory to another. For example, I don’t know if I have remembered the time of departure of a train right and to check it I call to mind how a page of the time-table looked. Isn’t it the same here?’—No; for this process has got to produce a memory which is actually correct. If the mental image of the time-table could not itself be tested for correctness, how could it confirm the correctness of the first memory? (As if someone were to buy several copies of the morning paper to assure himself that what it said was true.)”

Det är viktigt att vara tydlig här. Wittgenstein menar inte att eftersom minnet kan missta sig, och eftersom ett privat språk nödvändigtvis saknar medel att korrigera misstaget, är det inte heller möjligt att tala om korrekthet. Alltså, att om det ens är möjligt att jag kan missminna min privata definition, så vet jag inte med säkerhet ordets mening.

Wittgenstein menar snarare att även om minnet kunde ge en korrekt återgivning spelar det ingen roll. Det är nämligen det första tillfället som utgör en omöjlighet, själva döpandet av den privata upplevelsen. Det kvittar vad jag minns om det finns osäkerhet kring vad som inträffade. Användandet av tecken för att definiera något förutsätter en erhållen förmåga att använda tecken för att definiera, vilket i sin tur förutsätter offentliga praktiker (se ovan). Det intressanta är sålunda inte huruvida det finns tvivel angående vårt minne nu, utan att det finns tvivel angående vad som inträffade från början. Ett privat språk är omöjligt eftersom dess uppfinnare skulle sakna de medel som krävs för att uttrycka mening.  

Livsformer

Hittills har vi endast antytt att språk med nödvändighet är en social och offentlig aktivitet. Wittgenstein säger: “… to imagine a language means to imagine a form of life” och att “… the speaking of language is part of an activity, or of a form of life”.

Vi lär oss språkets funktioner, och de språkspel vari dessa funktioner uppenbaras, genom att uppfostras in i en specifik kultur där det finns en tradition av hur ord används, en hävdvunnenhet som förts vidare från generation till generation. Att saker och ting skulle kunna ha mening utanför dessa sammanhang är otänkbart. Wittgenstein söker dock undvika att förfalla till relativism här:

”’So you are saying that human agreement decides what is true and what is false?’—It is what human beings say that is true and false; and they agree in the language they use. That is not agreement in opinions but in form of life… If language is to be a means of communication there must be agreement not only in definitions but also (queer as this may sound) in judgments. This seems to abolish logic, but does not do so.—It is one thing to describe methods of measurement, and another to obtain and state results of measurement. But what we call ‘measuring’ is partly determined by a certain constancy in results of measurement”

Vad innebär detta? Framförallt att all form av mänsklig aktivitet (och även matematik och vetenskap är ett slags aktivitet) förutsätter fastställda regler för hur meningsfullhet kan etableras, hur ”felaktiga drag” i språkspelet kan undvikas. För vi kan inte ”spela spelet” förrän vi lärt oss de specifika färdigheter, metoder och begrepp som utgör grunden för framgångsrikt spelande.  

Men det innebär också att språket med nödvändighet är bundet till dessa praktiker. Vi kan inte abstrahera från dem för att skapa ett ”logiskt perfekt” språk, vi kan inte skapa ett privat språk, och vi kan inte ifrågasätta varför språket är utformat på just detta sätt. Vi följer regler som förkroppsligas i våra delade praktiker och regelföljande förutsätter att vi sällan gör misstag, och att andra rättar oss när så sker. Förutan detta skulle all form av kommunikation vara omöjlig:

”And ‘false moves’ can only exist as the exception. For if what we now call by that name became the rule, the game in which they were false moves would have been abrogated”

Men detta är helt enkelt så vi gör, och det finns inget skäl att det är på ett visst sätt snarare än ett annat. Men att ifrågasätta det är att ignorera denna nödvändiga startpunkt: ”What has to be accepted, the given, is—so one could say—forms of life”.

Kritik av idén att språk pekar ut saker

Wittgenstein kritiserar i sin senare filosofi att språk kan reduceras till att peka ut sakförhållanden. Denna idé, som han själv omfamnade tidigare

”… give us a particular picture of the essence of human language. It is this: the individual words in language name objects—sentences are combinations of such names.—In this picture of language we find the roots of the following idea: Every word has a meaning. This meaning is correlated with the word. It is the object for which the word stands”

Detta fungerar möjligen väl för substantiv och namn, men inte för andra typer av ord. Mening kan inte bestå i att det finns en överensstämmelse mellan ett ord och saken ordet pekar ut. Exempelvis beskriver ordet ”Excalibur” ett objekt, och om detta objekt hade gått sönder hade Excalibur inte längre existerat. Men meningen ”Excalibur har en skarp egg” hade fortfarande varit en meningsfull sats:

”… the word ‘meaning’ is being used illicitly if it is used to signify the thing that ‘corresponds’ to the word. That is to confound the meaning of a name with the bearer of the name”

I Tractatus hade Wittgenstein menat att världen kunde analyseras ned till sina ”primära element” eller så kallade ”enkelheter” (eng. simples), alltså, till saker som inte är sammansatta. Namn skulle enligt denna bild peka ut sådana enkelheter och det skulle finns en enkel överensstämmelse mellan språket och verkligheten. Det blir dock tydligt att detta inte kan vara korrekt:

”But what are the simple constituent parts of which reality is composed?—What are the simple constituent parts of a chair?—The bits of wood of which it is made? Or the molecules, or the atoms?—”Simple” means: not composite. And here the point is: in what sense ‘composite’? It makes no sense at all to speak absolutely of the ‘simple parts of a chair’”

Beroende på vilken livsform man tillhör, och vilket språkspel man spelar, framstår olika enkelheter som korrekta. För en snickare vore möjligen träbitarna de enklaste delarna. Men för en vetenskapsman kanske atomerna. För en inredningsarkitekt kanske stolen själv. Vi kan inte ställa frågan ”Är detta objekt sammansatt eller enkelt?” utan att först reda ut vilket språkspel som spelas och vilken livsform vi rör oss i.

Filosofins uppgift

Det finns endast en uppgift för filosofin, och det är att rätta till missförstånd som uppstår i vår språkanvändning. Ord som ”själ”, ”skönhet”, ”god” och så vidare användas på olika sätt beroende på vilket språkspel de används i. Filosofiska problem, enligt Wittgenstein, uppstår när ord som tillhör ett språkspel används i ett annat. Eller snarare kanske, när meningen som uppstår i ett språkspel överförs till ett annat. När vi lär oss att ord och meningar inte kan överföras på detta sätt kommer filosofiska problem framstå i ett annat ljus:

”When philosophers use a word—‘knowledge’, ‘being’, ‘object’, ‘I’, ‘proposition’, ‘name’—and try to grasp the essence of the thing, one must always ask oneself: is the word ever actually used in this way in the language-game which is its original home?—What we do is to bring words back from their metaphysical to their everyday use… What we are destroying is nothing but houses of cards and we are clearing up the ground of language on which they stand”

Filosofin skall inte bygga upp teorier för att förklara saker och ting. Filosofin kan endast beskriva hur språket fungerar, och på så sätt rätta till missförstånd: ”The problems are solved, not by giving new information, but by arranging what we have always known”. Eftersom språkets mening finns på ytan och är öppen för alla att se, finns inget att förklara. Vi kan inte förklara eller lösa filosofiska problem, endast visa att dessa problem består av tendensen att leta efter dolda strukturer och att bygga upp teoretiska bländverk. En korrekt förståelse av språket visar att detta bara är intellektuella förhäxningar.

Filosofin blir således ett slags terapi, ett sätt att upplösa snarare än att lösa filosofiska problem genom att visa hur en korrekt förståelse av språket visar att problemen är inbillade: ”What is your aim in philosophy?—To shew the fly the way out of the fly-bottle”.