Vi skall här diskutera en frågeställning som introducerades i inlägget om Herbert Marcuses begrepp repressiv tolerans. Detta kommer göras med hjälp Michael J. Sandels kritik av Rawls (som vi också har skrivit om i tidigare inlägg). Vi inleder med att beskriva hur Sandel uppfattar gränserna för toleransen, liberalismens ”kardinalvärde”.

Sandels kritik av rawlsiansk liberalism

Den liberalism som Rawls och andra förespråkar är en där rätten föregår det goda. Det betyder att föreställningar om vad som utgör det goda livet, alltså religiösa eller moraliska uppfattningar om hur individer bör leva sina liv, inte skall ligga till grund för samhällets rådande rättviseprinciper. Dessa principer skall vara neutrala vad gäller sådana föreställningar, och istället utgöras av individers rätt att själva avgöra vad som är det goda livet för dem.

Sandel söker visa att projektet att definiera rättviseprinciper utan hänvisning till det goda fallerar. Sandel vill visa att rättviseprinciper är beroende av det moraliska värde eller inneboende goda i ändamålet de tjänar: ”On this view, the case for recognizing a right depends on showing that it honors or advances some important human good” (s. xi). För att avgöra om en rättighet existerar räcker det inte att se individers valfrihet som okränkbar, vi måste snarare fälla ett omdöme om innehållet i individers val, vilka ändamål de tjänar och vilken moralisk betydelse de har.

Människor är inte isolerade och abstrakta väljare av olika nyttigheter. De är snarare inneslutna i praktiker, gemenskaper och övertygelser som ålägger dem plikter de varken kan välja eller välja bort. De definieras av dessa, snarare än väljer dem, och det är detta som gör dem viktiga. Det är dock viktigt att denna inneslutenhet

”… produces ways of being and acting that are worthy of honor and appreciation – either because they are admirable in themselves or because they foster qualities of character that make good citizens… the case for the right cannot wholly be detached from a substantive judgement about the moral worth of the practice it protects”

Låt yttrandefriheten utgöra ett exempel. Liberalen säger att man måste vara neutral angående yttrandenas innehåll, annars påtvingar man värderingar på människor och man respekterar inte deras förmåga att själva välja och uttrycka åsikter. Liberalen förbjuder endast sådana yttranden som direkt kan skada någon. Men problemet är att:

”… what counts as harm is constrained by the liberal conception of the person. According to this conception, my dignity consists not in any social roles I inhabit but instead in my capacity to choose my roles and identities for myself… the highest respect is the self-respect of a self independent of its aims and attachments. For the unencumbered self, the grounds of self-respect are antecedent to any particular ties and attachments, and so beyond the reach of an insult to ‘my people’”

I verkligheten består dock värdighet inte i denna lösgjordhet från identitet och tillhörighet, utan snarare i just ens identitet och tillhörighet. Därmed måste innehållet i yttranden utvärderas efter hur identiteters och tillhörigheters integritet påverkas. Men, som sagt, yttrandenas moraliska betydelse kan överväga även när gemenskapers moraliska värde tas i beaktande. Poängen är dock att detta är en avvägning som måste göras, liberalens ”neutralitet” gentemot sådana idéer om det goda är bristfällig.

Marcuse och repressiv tolerans

Herbert Marcuses kritik mot den liberala toleransen har flera saker gemensamt med Sandels kommunitära kritik. Men det finns även viktiga skillnader.

Marcuse anför en hegelsk kritik mot toleransidealet. Liberalismens uppfattning om toleransens värde innehåller sin egen negation eftersom toleransen även gäller intoleranta rörelser som tjänar förtrycket och makten. Den liberala toleransen vill vara neutral, men skyddar därmed etablerade mönster av diskriminering.

Toleransen begränsas i det västerländska samhället eftersom olika röster inte kan göra sig hörda på samma sätt. Våldsmonopolet, menar Marcuse, skyddar makten och förtrycker alternativa, radikala röster. Därutöver har samhällets dominerande intressen priviligierade positioner som de utnyttjar till att föra fram sina budskap. De resurssvaga kan inte göra sina röster hörda, och därmed befäster den liberala toleransen och neutraliteten existerande maktskillnader i samhället.

Det finns ingen ”öppen marknad” för idéutbyte eftersom makten är ojämlikt fördelad, och människor indoktrineras i enlighet med de dominanta klassernas intressen. Tolerans, vars mål är att frigöra människor, negeras därmed inom det liberala ramverket då de frigörande alternativen alltid slår ifrån underläge och kämpar mot en fiende som de inte kan besegra.

Marcuses kritiserar J. S. Mills idé att vi bör vara toleranta mot avvikande åsikter eftersom vi inte kan vara säkra på att vi själva sitter på den slutgiltiga sanningen. Vi bör inte hindra människor från att ta del av andra åsikter eftersom det är möjligt att sanningen ligger annorstädes än vad vi själva tror, eller åtminstone att en del av sanningen gör det.

Marcuse avfärdar denna skeptiska invändning. Istället anser han att frigörande rörelser (alltså, radikala vänsterrörelser) måste tillmätas en särskild ställning. Att detta är nödvändigt inses av ”… everyone ‘in the maturity of his faculties’ as a human being, everyone who has learned to think rationally and autonomously”. Eftersom högern står för exploatering och förtryck bör de inte tolereras menar Marcuse. Att utöva våld mot högern är rättfärdigat på grund av detta.

Eftersom denna form av ”frigörande intolerans” enligt Marcuse är intolerant mot hat, lögn och förtryck kommer liberalismens intention med toleransen att uppfyllas först när denna tillämpas. Människor kan frigöras på riktigt endast när makten och samhällets dominerande intressen besegras och i någon bemärkelse förbjuds.

Skillnader och likheter

Både Marcuse och Sandel kritiserar liberalismens föreställning om ”neutralitet”. Den liberala inställningen är att åsikt- och yttrandefrihet är fundamentet för ett fritt samhälle och att ingen har rätt att påtvinga andra sina egna ståndpunkter.

Marcuses kritik går ut på att detta är en illusion, en illvillig sådan i själva verket. De maktförhållandena som existerar i samhället innebär att ”tolerans” av alla åsikter i verkligheten privilegierar samhällets dominanta intressen medan radikala rörelser inte får någon nytta av toleransen. Åsikter är inte jämlika, menar Marcuse, och istället måste vi fälla ett omdöme vad gäller huruvida en åsikt främjar frigörelse eller om den främjar ett fortsatt förtryck av marginaliserade och utstötta grupper.

Sandel har en annorlunda inställning, även om han på samma sätt avfärdar neutralitet som ett ideal. Han menar att den liberala neutraliteten förutsätter en uppfattning om det mänskliga subjektet som lösgjord och isolerad från de identiteter, lojaliteter, övertygelser och tillhörigheter som han eller hon har. Eftersom dessa saker inte definierar människan kan åsikter och yttranden som attackerar dem inte kränka människans integritet. Detta stämmer dock inte överens, enligt Sandel, med verkligheten. Människor är intimt knutna till sina identiteter och tillhörigheter, och därmed kränks deras integritet om toleransen utsträcks till sådana strömningar. Det är dock viktigt att dessa identiteter, tillhörigheter, övertygelser och så vidare faktiskt är värdiga detta överseende. Vi måste avgöra om den livsstil och det beteende som människors identiteter utmynnar i är värda att försvara, att de är hedervärda och främjar det goda.

Sandel och Marcuse tycks vara överens om att ontologi hör samman med etiken. Sandel argumenterar för ett slags aristotelisk uppfattning om att etiken finns till för att främja ett telos, eller ändamål. Människan är en viss typ av varelse med inneboende syften och ändamål, och etiken utgör ett sätt att förverkliga dessa. Marcuse anför en liknande idé, men det finns en avgörande skillnad. Sandel menar att människan upptäcker sitt ändamål i relation till sin gemenskaps och identitets historia. Marcuse, i kontrast, förespråkar en mer abstrakt idé om att människan radikalt kan omskapa sig själv. Människan upptäcker inte inneboende möjligheter i existerande gemenskaper, hon iscensätter istället en radikal konstruktion av något helt nytt. Hos Sandel förverkligas en inneboende potential, hos Marcuse skapas något nytt där frigörelse från rådande gemenskaper och identiteter förespråkas. Denna nya skapelse är förstås för Marcuse alltid social och formad av rådande förhållanden, men alltså av de negativa upplevelser av makt och förtryck som genomsyrar samhället.

Marcuse menar att frigörelsen han förespråkar egentligen är en fortsättning på, och förverkligande av, liberalismens projekt. Liberalismen gick inte tillräckligt långt i sin radikalism eftersom dess frigörelse inte erkände att maktstrukturer förhindrar människan från att frigöras helt. Sandel, i kontrast, ser inte en sådan frigörelse som önskvärd och kanske inte ens som möjlig överhuvudtaget. Detta eftersom människor är medlemmar i, och endast kan förverkliga sig själva i, gemenskaperna de tillhör.

Det rätta och det goda

Låt oss nu undersöka frågan om det liberala ramverket kan undvika att tala om moraliska och religiösa övertygelser och istället förespråka en ”icke-dömande” tolerans. Är det möjligt att definiera en rättighet utan att hänvisa till idéer om det goda livet? För att uttrycka saken med Sandels termer, kan det rätta komma före det goda?

Idag existerar begränsningar av tryck- och yttrandefriheten. Det finns förbud mot förtal, hets mot folkgrupp, uppvigling, spioneri, landsförräderi och så vidare. Vi tolererar inte dessa saker eftersom vi har fällt ett moraliskt omdöme angående deras moraliska status. Det visar sig att en liberal form av tolerans inte är möjlig eftersom vi inte kan lösgöra rättigheter från föreställningar och övertygelser om vad som är moraliskt gott.

När vi söker rättfärdiga en rättighet måste vi tala om saker som har att göra med det goda, om huruvida saker är sanna eller ej, hedervärda eller ej, lämpliga eller ej, berömvärda eller ej, och så vidare. Som redan Aristoteles hävdade kan vi inte ignorera syftet eller ändamålet med det som vi tilldelar människor (i detta fall en rättighet). På samma sätt förutsätter rättvisa en idé om vilka typer av beteenden och livsformer som är värdiga att hedra och belöna.

Begrunda följande exempel: Kan vi vara neutrala angående frågan om nekrofili, borde det vara lagligt eftersom vi inte vill påtvinga människor våra egna moraliska övertygelser? En viss typ av liberal skulle hävda att nekrofili borde vara lagligt så länge det finns ett samtycke.

Observera dock att det implicit i detta argument finns en idé om vilka former av sexuella relationer som förtjänar erkännande. Det är nämligen så att idén om neutralitet endast är rimlig om vi redan hyser en uppfattning om nekrofilins moraliska tillåtlighet. Endast om man antar det moraliska omdömet att nekrofili inte är en pervers praktik kan neutralitet framstå som tänkbart. Den så kallade neutraliteten beror alltså på hur frågan om nekrofilins moraliska status besvaras. I verkligheten finns således ingen neutralitet.

Vi ser att frågor om tolerans och rättigheter inte kan utgå från ”neutralitet” utan att vi istället med nödvändighet måste fälla ett moraliskt omdöme. Ett argument mot nekrofili kan därmed rättfärdigt ta formen av ett avfärdande av praktiken som ovärdig och pervers (vilket förstås är den korrekta ståndpunkten).

Hur bör Marcuse bemötas?

Marcuse var en del av den nya vänstern och förespråkade en radikal frigörelse från det rådande samhället. Det är enkelt att spåra dagens vänster till Marcuse och liknande tänkare. Normkritik, radikalfeminism, anti-religiösa (eller snarare anti-kristna) åsikter, upphävandet av lärares och föräldrars auktoritet och så vidare är konsekvenser av de idéer som utvecklats inom den politiska vänstern sedan 60-talet.

Hur bör vänstern bemötas? Sandel menar att vi inte kan åberopa någon ”neutralitet” och bemöta Marcuses ”repressiva tolerans” med liberala argument om att samhället inte bör ta ställning gällande vad som är korrekt och eftersträvansvärt.

Således, Marcuse säger att högern står för förtryck och exploatering, men den korrekta strategin är inte att endast debattera saken. En liberal tolerans vill inte fälla några omdömen om huruvida ideologiska övertygelser är sanna eller inte, detta eftersom människor själva skall kunna välja sina övertygelser. Staten skall därmed vara neutral och debatt sker endast i syfte att vinna val och väljare. En höger som avfärdar den liberala toleransen argumenterar istället för att vänsterns verklighetsbeskrivning är falsk och söker följaktligen få högerperspektiv att genomsyra det politiska samfundet.

På liknande sätt, en höger som avfärdar den liberala toleransen argumenterar för att vänsterns mål (normkritik, radikalfeminism, anti-auktoritet o.s.v.) är ovärdiga ändamål som inte låter människor uppnå det goda livet. Om högerns perspektiv visar sig vara korrekt bör man söka få det att bli allmänt accepterat, exempelvis genom att utforma styrdokument, utbildning, mediestöd och så vidare utefter detta. Sådana saker bör inte vara ”neutrala” utan bör reflektera utfallet av en moralisk reflektion gällande olika perspektivs och ideals moraliska värde.

Det måste här förtydligas att detta argument inte implicerar att moraliskt undermåliga åsikter och yttranden nödvändigtvis måste förbjudas. Det kan nämligen finnas ett moraliskt värde i att tillåta brister som genererar nyttigheter. Exempelvis kan argumentation mot en oriktig åsikt ge intellektuell stimulans och tillfälle att slipa sina argument (se J. S. Mills Om Friheten). Däremot implicerar argumentet att samhället och staten inte bör vara ”neutral” gentemot moraliska uppfattningar utan utforma politik utefter moraliska ideal.

Om vänsterns ideal är moraliskt undermåliga bör samhällets institutioner vara partiska till fördel för högern. Det tål att påpekas att dagens situation förstås inte är neutral utan utmärks av att vänstern behärskar samhällets institutioner. Lösningen på detta är dock inte, och kan inte vara, att förespråka tolerans och neutralitet. Lösningen är att avslöja vänsterns moraliska bankrutthet och ta tillbaka förmånen att forma samhällsinstitutionerna.