En intressant debatt inom den politiska filosofin började under 1980-talet. Den stod mellan den då och fortfarande förhärskande liberalismen å ena sidan, och kommunitära kritiker å den andra. Debatten hade sitt ursprung i publikationen av John Rawls A theory of justice (1971) och de reaktioner detta verk gav upphov till. Debatten handlar om hur det politiska livet bör förstås, om jagets natur, om idén med rättigheter och så vidare.

Detta är en intressant skiljelinje inom den politiska filosofin som är väl värd att undersöka närmare. En av de tidigaste kritikerna av Rawls och den moderna liberalismen är Michael J. Sandel och hans omfattande kritik av Rawls teori. Det är denna kritik vi här skall behandla.

Grunden för liberalismen

Den liberalism Sandel talar om, och som Rawls förespråkar, framhäver rättvisa och individuella rättigheter som centralt. Kärnan i denna liberalism kan beskrivas på följande sätt:

”… society, being composed of a plurality of persons, each with his own aims, interests, and conceptions of the good, is best arranged when it is governed by principles that do not themselves presuppose any particular conception of the good; what justifies these regulative principles above all is not that they maximize the social welfare or otherwise promote the good, but rather that they conform to the concept of right, a moral category given prior to the good and independent of it”

Rättvisa äger primat framför alla former av ändamål eller idéer om det goda. Rättvisa är ett mål i sig som sätter gränser för det goda. Detta skiljer sig från teleologisk moral som istället förutsätter mänskliga ändamål, och som var vanligt under antiken.

Den tyske filosofen Immanuel Kant bör ses som grundaren till denna idé om rättvisan och individuella rättigheter som moraliska fundament. Mänskliga begär, nytta, lycka eller andra typer av förutbestämda ändamål kan inte vara grundläggande för moralen eftersom de är föränderliga och inte delas av alla. För att undvika tvång och oförrätt måste rättvisans primat vara absolut.

Rättens primat har sin grund i det mänskliga subjektets frihet, då frihet, enligt Kant, innebär att vara lösgjord från förutbestämda ändamål:

“Only when I am governed by principles that do not presuppose any particular ends am I free to pursue my own ends consistent with a similar freedom for all… the basis of the moral law is to be found in the subject, not the object of practical reason, a subject capable of an autonomous will… [which] enables him to participate in an ideal, unconditioned realm wholly independent of our social and psychological inclinations. And only this thoroughgoing independence can afford us the detachment we need if we are ever freely to choose for ourselves, unconditioned by the contingencies of circumstance. On the deontological view, what matters above all is not the ends we choose but our capacity to choose them and this capacity, being prior to any particular end it may affirm, resides in the subject”

Det rättas primat framför det goda kommer av att det mänskliga subjektet går att definiera före och oberoende av sina ändamål, och endast ett sådant subjekt kan sägas vara fri att välja sitt eget ändamål. Ett samhälle bör därmed inte förutsätta en specifik uppfattning om det goda livet eftersom personer då inte respekteras som jämlika subjekt, som kapabla att själva välja. Att vara en ”person” innebär därmed att inneha valfrihet, och själva förmågan att välja är viktigare än vad som väljs.

John Rawls projekt gick ut på att omformulera Kant utan att använda sig av hans abstrakta subjekt och metafysiska idealism. Sandel söker i sin kritik visa att detta inte är möjligt.

Rawls omformulering av Kant

Rättvisa för Rawls, liksom för Kant, är det viktigaste värdet, värdet som utgör medlet till att utvärdera andra värden. Rättvisa erhåller denna upphöjda position eftersom det är endast utifrån den som pluralism och individers integritet kan respekteras: ”To sacrifice justice for the sake of the general good is to violate the inviolable, to fail to respect the distinction between persons”.

Rawls menar även att rättvisan måste vara oberoende av de andra värden som den utvärderar. Detta eftersom endast rättvisan kan uppnå den ”arkimediska punkt” från vilken opartiskhet kan uppnås vad gäller de olika värden, intressen och uppfattningar om det goda som finns i samhället. Men rättviseprinciper måste ändå grundas i samhället på något sätt för att undvika Kants metafysiska idealism. Det som krävs är alltså ”… a standpoint neither compromised by its implication in the world nor dissociated and so disqualified by detachment”.

Liksom Kant krävs för detta dock en uppfattning om jaget som lösgjord från sina ändamål. Att vara en person består i att kunna separera sig från sina begär, ändamål, attribut och så vidare. Detta är saker man har, inte något man är. Människan är aktiv, viljande agent med förmågan att välja, möjlig att definiera bortom sina sociala roller och omständigheter. Det är viktigt att notera följande:

”As long as it is assumed that man is by nature a being who chooses his ends rather than a being, as the ancients conceived him, who discovers his ends, then his fundamental preference must necessarily be for conditions of choice rather than, say, for conditions of self-knowledge”

Rawls vill dock, liksom ovan, undvika Kants transcendentala idealism som verkar utmynna i ett abstrakt medvetande utan koppling till samhället. Hur går då Rawls tillväga för att uppnå detta, att definiera en liberal politik utan den kantianska metafysiken? Det är här hans berömda tankeexperiment om ”originalpositionen” formuleras.

Originalpositionen

Rawls tar sin utgångpunkt i en hypotetisk situation där rationella parter söker komma överens om vilka principer som skall styra deras samhälle. I originalpositionen känner parterna till vad som skulle kunna särskilja dem som partikulära människor (kön, klass, färdigheter, värderingar, ändamål o.s.v.), men inte vilken position de själva kommer ha i samhället (detta är den så kallade okunnighetens slöja, eng. veil of ignorance). Syftet är att principerna på detta sätt inte kan komma av fördomar baserat på vilken samhällsposition man har. Rättviseprinciper bestäms därmed i en situation av jämlikhet och opartiskhet. I originalpositionen vet deltagarna dock att de värderar vissa primära nyttigheter, saker som rationella människor vill ha oavsett vilken typ av person man är (t.ex. rättigheter, möjligheter, inkomst).

”Together, the two assumptions assure that the parties act only on those interests that are common interest… the foremost of which turns out to be an interest in establishing terms of social co-operation such that each person will have the fullest liberty to realize his aims and purposes compatible with an equal liberty for others”

Rawls menar att förhandlingen i originalpositionen utmynnar i ett kontrakt mellan deltagarna. Liksom för jaget ovan anför Rawls en voluntaristisk uppfattning om hur kontraktet rättfärdigar de principer det ger upphov till:

“For the self to be prior, its aims must be chosen rather than given; for contract to be prior, the principles of justice must be products of agreement rather than objects of discovery”

Principerna som kontraktet utmynnar i är rättvisa, menar Rawls, eftersom de är resultatet av ett fritt val. Och eftersom originalpositionen förment neutraliserar kontingenta skillnader i makt, kunskap och så vidare måste principerna som parterna kommer överens om vara rättvisa.

De rättviseprinciper som parterna måste komma överens om (givet utgångspunkterna med obundet subjekt bakom okunnighetens slöja samt rationella, egenintresserade parter) är två. Den första är frihetsprincipen vilken säger att alla individer skall tillerkännas fri- och rättigheter. Den andra är differensprincipen vilken säger att skillnader i inkomst och andra nyttigheter endast kan rättfärdigas om de sämst ställdas lott maximeras.  

Jaget i Rawls teori

Det jag som Rawls teori förutsätter är ett som föregår sina ändamål, men för att hans projekt skall bli framgångsrikt måste han kunna besvara två saker:

”… how the self is distinguished from its ends, and also how the self is connected to its ends. Without the first we are left with a radically situated subject; without the second, a radically disembodied subject”

Rawls lösning är att uppfatta jaget som ett ägande subjekt, ett subjekt vars identitet ges oberoende av sakerna det har, oberoende av ens intressen, ändamål och relation till andra människor. Jaget har ändamål, intressen och så vidare, men är inte dessa. Jagets natur består i förmågan att välja, i viljans primat framför självförståelse:

”One consequence of this distance is to put the self beyond the reach of experience, to make it invulnerable, to fix its identity once and for all. No commitment could grip me so deeply that I could not understand myself without it. No transformation of life purposes and plans could be so unsettling as to disrupt the contours of my identity. No project could be so essential that turning away from it would call into question the person I am”

En annan konsekvens är följande:

”As a person’s values and ends are always attributes and never constituents of the self, so a sense of community is only an attribute and never a constituent of a well-ordered society. As the self is prior to the aims it affirms, so a well-ordered society, defined by justice, is prior to the aims – communitarian or otherwise – its members may profess. This is the sense, both moral and epistemological, in which justice is the first virtue of social institutions”

Det kommer visa sig att just Rawls uppfattning av vad en person är gör hans teori ohållbar.

Differensprincipen: förtjänst och distributiv rättvisa

Differensprincipen innebär att Rawls motsätter sig marknadsbaserade och meritokratiska lösningar för fördelning av ekonomiska och sociala nyttigheter. Han menar att det är moraliskt godtyckligt att vissa människor har haft turen att födas med rätt förmågor och under rätta omständigheter där just dessa förmågor värderas. Rawls avfärdar den traditionella idén att förtjänst som säger att man förtjänar de fördelar man får genom användandet av sina förmågor. Eftersom jag inte förtjänat dessa förmågor utan endast har råkat födas med dem, har jag inget moraliskt anspråk på frukterna de genererar. Jag äger inte dessa, utan råkar endast ha dem. Frukterna som dessa förmågor genererar blir istället en gemensam tillgång.

Rawls menar att detta inte kränker individers integritet eller rättigheter. Han rättfärdigar detta genom sin idé om jaget:

”… [it] does not violate the difference between persons nor regard some as means to others’ welfare, because not persons but only ’their’ attributes are being used as means to others’ well-being… Only on a theory of the person that held these endowments to be essential constituents rather than alienable attributes of the self could the sharing of assets be viewed as using me as a means to others’ ends”

Rawls princip stöter dock på ett problem eftersom föreställningen om gemensamma tillgångar tycks förutsätta ett ”vi” som hans teori utesluter:

”If the difference principle is to avoid using some as means to others’ ends, it can only be possible under circumstances where the subject of possession is a ‘we’ rather than an ‘I’, which circumstances imply in turn the existence of a community in the constitutive sense”

Rawls teori om jaget utmynnar i att människor inte kan förvänta sig att belönas efter förtjänst, utan endast kan hysa legitima förväntningar:

”There seems to be no way of defining the requisite criterion of a person’s virtue or moral worth in the original position because no substantive theory of the person antecedent to social institutions exists. For moral desert to provide an independent criterion of justice, there must be some substantive theory of the person, or of the worth of persons, to get it going. But for Rawls, the worth of persons is subsequent to institutions, not independent of them. And so a person’s moral claims must await their arrival. This leads to the distinction between moral desert and legitimate expectations. Once a person does the various things established institutions encourage him to do, he acquires certain rights, but not before. He is entitled that institutions honor the claims they announce they will reward, but he is not entitled that they undertake to reward any particular kind of claim in the first place”

I slutändan kan Rawls teori endast komma till slutsatsen att ingen förtjänar något, detta eftersom jaget saknar alla former av konstitutiva egenskaper som skulle kunna ligga till grund för förtjänst:

”Given its arbitrariness, even the character that determines a person’s motivation cannot properly be regarded as an essential constituent of his identity… the self, shorn of all contingently-given attributes, assumes a kind of supra-empirical status, essentially unencumbered, bounded in advance and given prior to its ends, a pure subject of agency and possession, ultimately thin […] Where Rawls seeks to assure the autonomy of the self by disengaging it from the world, his critics say he ends by dissolving the self in order to preserve it”

Kontraktet i originalpositionen

Rawls menar att differensprincipen och andra rättviseprinciper kan rättfärdigas genom att de är resultatet av en överenskommelse i originalpositionen, ett kontrakt mellan individerna där. Kontrakt kan dock inte rättfärdiga sig själva bara för att de har ingåtts frivilligt:

”However strictly one defines the requirements of a voluntary agreement, the fact that different persons are situated differently will assure that some differences of power and knowledge persist, allowing agreements, even ‘voluntary’ ones, to be influenced by factors arbitrary from a moral point of view […] Notwithstanding the normative import of, say, the practice of promising or the rules of a game or the law of contracts, practices and rules and laws as such cannot justify anything on their own, but must depend for their moral consequences on some principle independent of them… Given its status as a constitutive convention, an exchange can no more be justified by showing that it was voluntarily agreed to than a law can be justified by showing that it was duly enacted”

Rawls kan dock inte utgå från någon föregående princip eller bakgrund som kan avgöra huruvida kontraktet som ingås är rättvist. Detta eftersom han då måste anta en idé om det goda som föregår rätten:

”If the parties to the original contract choose the principles of justice, what is to say that they have chosen rightly? And if they choose in the light of principles antecendently given, in what sense can it be said that they have chosen at all? The question of justification thus becomes a question of priority; which comes first – really, ultimately first – the contract or the principle? […]The priority of procedure in Rawls’ account of justification recalls the parallel priorities of the right over the good, and of the self over its ends… As the self is prior to the ends it affirms, so the contract is prior to the principles it generates”

Det är även svårt att föreställa sig vad parterna faktiskt ”förhandlar” om bakom okunnighetens slöja. En förhandling kräver skillnader i preferenser, makt, kunskap eller något annat, men Rawls antar att alla tänker och överlägger på samma sätt. Om en enda av parterna kommer på en rättviseprincip skulle denna per definition delas av alla parter, vilket gör ”överenskommelsen” fullständigt överflödig. Parterna börjar framstå mindre som viljande agenter och istället som subjekt som ser och uppfattar världen på ett visst sätt, och att de helt enkelt erkänner/upptäcker rättviseprinciperna snarare än väljer dem. Detta får även följande konsekvens:

”As the voluntarist interpretation of the original position gives way to a cognitive one, the assumption of plurality is called into question as well… since the veil of ignorance has the effect of depriving the parties, qua parties to the original position, of all distinguishing characteristics, it becomes difficult to see what their plurality could possibly consist in”

Om det bara finns ett subjekt bakom slöjan skulle det förklara varför det inte sker någon förhandling eller diskussion där, och varför det inte kan finnas ett kontrakt eller en överenskommelse i voluntaristisk bemärkelse:

”The secret to the original position – and the key to its justificatory force – lies not in what they do there but rather in what they apprehend there. What matters is not what they choose but what they see, not what they decide but what they discover. What goes on in the original position is not contract after all, but the coming to self-awareness of an intersubjective being”

Om gemenskap

Låt oss nu återgå till frågan som ställdes ovan, nämligen hur Rawls kan rättfärdiga ett ”vi” som delar på de tillgångar som individer inte själva kan göra anspråk på. Det som krävs är en idé om en gemenskap som kan göra anspråk på sina medlemmars tillgångar. Med en sådan idé kan

”… what at first glance appear as ’my’ assets are more properly described as common assets in some sense; since others made me… I am likely to experience this less as a case of being used for others’ ends and more as a way of contributing to the purposes of a community I regard as my own… by my efforts I contribute to the realization of a way of life in which I take pride and with which my identity is bound. While it would of course remain true that I could not, as an individual, claim credit for possessing the qualities relevant to the common endeavor, I could none the less take pride in my fitness to contribute in this way, and this fitness, perhaps even more than the benefits I might glean, would be just cause for celebration”

Men för att denna idé om en gemenskap skall kunna rättfärdigas krävs en uppfattning om ett slags föregående moraliskt band mellan människor. Rawls originalposition tycks dock utesluta ett sådant band eftersom det är ett kontingent faktum som måste bortses ifrån bakom okunnighetens slöja:

“The good of community cannot reach that far, for to do so would be to violate the priority of the self over its ends, to deny its antecedent individuation, to reverse the priority of plurality over unity, and to allow the good a hand in the constitution of the self…”

Den typ av gemenskap som krävs, men som Rawls teori utesluter, är en där personers identitet delvis utgörs av självförståelsen att tillhöra denna gemenskap. Denna typ av gemenskap är inte endast något människor har, utan något de är, inte en relation som de väljer, utan en anknytning som de upptäcker. Det är inte bara ett attribut, utan något som konstituerar deras identitet. För en sådan människa blir frågan ”Vem är jag?” moraliskt avgörande, men Rawls subjekt kan endast ställa sig frågan ”Vilka ändamål skall jag välja?”. I det förra fallet upptäcker människan sina ändamål efter att ha besvarat frågan ”Vem är jag?”, medan Rawls människa endast väljer sina ändamål utan hänvisning till identitet eller självförståelse.

Om valfrihet och karaktär

Rawls uppfattning om hur vi väljer våra ändamål är dock bristfällig. Han menar att instrumentell rationalitet och effektivitetsöverväganden spelar in, men för att verkligen kunna välja vilket ändamål vi föredrar krävs reflektion. Rawls subjekt kan dock endast reflektera över vilka alternativ som bäst uppnår ens begär, eller utvärdera begärens relativa intensitet. Detta är knappast en särskilt djupgående reflektion, och det leder till ett val som inte är mycket av ett val eftersom begärens värde inte kan utvärderas på detta sätt. Det blir snarast ett slags begärsuppfyllelse. Rawls uppfattning når inte heller till jaget som står bakom begären:

”It does not extend its lights to the self standing behind the wants and desires it surveys; it cannot reach the self qua subject of desires… [T]he deliberation it entails cannot inquire into the identity of the agent, (‘Who am I, really?’) only into the feelings and sentiments of the agent (‘What do I really feel like or most prefer?’)… [I]t cannot lead to self-understanding in the strong sense which enables the agent to participate in the constitution of its identity”

”For Rawls, reflection ’on the kind of beings we are’ rather than on the kind of desires we have is not a possibility, first because the kind of beings we are is antecedently given and not subject to revision in the light of reflection or any other form of agency, and second, because Rawls’ self is conceived as barren of constituent traits, possessed only of contingent attributes held always at a certain distance, and so there is nothing in the self for reflection to survey or apprehend. For Rawls, the identity of the subject can never be at stake in moments of choice or deliberation… for the bound that define it are beyond the reach of the agency… that would contribute to its transformation”

En mer djuplodande reflektion kräver ett subjekt som inte är lösgjort och isolerat från sina gemenskaper, och som inte endast väljer sina ändamål. Det som krävs är snarare ett subjekt som är:

“… constituted in part by our central aspirations and attachments, always open, indeed vulnerable, to growth and transformation in the light of revised self-understandings. And so far as our constitutive self-understandings comprehend a wider subject than the individual alone… to this extent they define a community in the constitutive sense. And what marks such a community is not merely a spirit of benevolence, or the prevalence of communitarian values, or even certain ‘shared final ends’ alone, but a common vocabulary of discourse and a background of implicit practices and understandings within which the opacity of the participants is reduced if never finally dissolved”

Det visar sig även att det liberala jaget i verkligheten inte är någon fri och rationell person, utan snarare

”… a person wholly without character, without moral depth. For to have character is to know that I move in a history I neither summon nor command… It draws me closer to some and more distant from others; it makes some aims more appropriate, others less so. As a self-interpreting being, I am able to reflect on my history and in this sense to distance myself from it, but the distance is always precarious and provisional, the point of reflection never finally secured outside history itself”

Det liberala jaget saknar självreflektion och dess ”fria” val blir därmed godtyckliga och saknar moraliskt värde. Verkligt meningsfulla val, som inte är godtyckliga, kräver ett jag som har ett innehåll:

”When I act out of more or less enduring qualities of character, by contrast, my choice of ends is not arbitrary in the same way. In consulting my preferences, I have not only to weigh their intensity but also to assess their suitability to the person I (already) am. I ask, as I deliberate, not only what I really want but who I really am, and this last question takes me beyond an attention to my desires alone to reflect on my identity itself. While the contours of my identity will in some ways be open and subject to revision, they are not wholly without shape. And the fact that they are not enables me to discriminate among my more immediate wants and desires; some appear essential, others merely incidental to my defining projects and commitments”

Gemenskapens anspråk

Det liberala projektet såsom Rawls definierar stämmer inte överens med vår moraliska erfarenhet. Människors identitet är delvis bundna till deras ändamål och tillhörigheter, och om dessa förändras så förändras även min identitet. Vi är alltid medlemmar av olika gemenskaper, vi kan inte se oss själva som lösgjorda individer

”… without cost to those loyalties and convictions whose moral force consists partly in the fact that living by them is inseparable from understanding ourselves as the particular persons we are – as members of this family or community or nation or people, as bearers of this history, as sons and daughters of that revolution, as citizens of this republic”

Vissa människor är jag därmed skyldig mer än vad rättvisan kräver. Det finns naturliga plikter som går bortom plikter jag ålägger mig själv genom samtycke och fria val.

Fenomen som vänskap förminskas även av det liberala jaget. Det goda består för detta jag endast av begär och preferenser, och vänskap blir därmed endast ännu ett uppfyllt begär. Ett samhälle kan, på samma sätt, endast vara en samling av främlingar som inte kan känna varandra, eller varandras ändamål, väl nog för att styras av det gemensamma goda. Liberalismen underminerar därmed även politiken:

”By putting the self beyond the reach of politics, it makes human agency an article of faith rather than an object of continuing attention and concern, a premise of politics rather than its precarious achievement. This misses the pathos of politics and also its most inspiring possibilities… [that] we can know a good in common that we cannot know alone”