Dvärgen är en roman av Pär Lagerkvist, en av Sveriges främsta författare som tilldelades nobelpriset i litteratur 1951.

Romanen är skriven i dagboksform av en dvärg som är anställd vid hovet hos en italiensk renässansfurste. Vi får aldrig reda på namnet på dvärgen, men boken består av hans observationer och reflektioner, varav inte alla nödvändigtvis är sanningsenliga utan snarare speglar dvärgens egna svårigheter att förstå eller erkänna sina egna tillkortakommanden. Dvärgen är en misantrop av rang, och de flesta av hans reflektioner kretsar kring hans avsmak gentemot omgivningen.

De enda personerna han beundrar, eller åtminstone står ut med, är de som uppfyller hans ideal om hänsynslöshet, styrka och krigslystnad. När hans furste, vid namn Leone, förklarar krig mot en närliggande stadsstat hyllar dvärgen honom för hans handlingskraft. Själv är han väldigt förväntansfull att se krigets förödelse och död:

”Jag vill kämpa, jag vill döda! Inte för att utmärka mig, utan för handlingens, själva gärningens skull. Jag vill se folk stupa, se död och undergång omkring mig där jag står.”

Fursten har för uppgiften lejt kondottiären Boccarossa och hans legoknektar, och dvärgen är mäkta imponerad av denne befälhavare på grund av hans krigiska egenskaper och manliga gestalt.

Dvärgens besvikelse är total när krigståget avbryts på grund av att fursten inte kan betala sina legoknektar. Istället bjuds fienden in till furstens hov för att hålla fredssamtal. Dvärgen återfår sin respekt för fursten när han får order om att förgifta fiendens vin under den sista festdagen, något som leder till att de invaderar för att utkräva hämnd. Beskrivningen av tillståndet i staden under belägringen där svält och sjukdom sprids är sannerligen enastående. Det är en bild av misär och hopplöshet som beskrivs, hela tiden genom dvärgens föraktfulla blick:

”Jag har aldrig förr sett en sådan mänsklig förnedring. På somliga glänste det bottenlösa blicken av vanvett och trots sin kraftlöshet rusade de fram mot dem som hämtade vatten från brunnarna åt de sjuka och ryckte åt sig skopan så häftigt att nästan allt vatten skvalpade ut på marken. Andra krälade fram på gatan som djur för att nå de eftertraktade brunnarna…”

Romanen avslutas med att dvärgen fängslas på grund av att han anklagas för att ha orsakat furstinnan Teodoras försämrade psykiska tillstånd.

Ondska

Det har framhållits att dvärgen ska representera den ondska som finns inom människan. Hans hyllningar av kriget, styrkan och föraktet för svaghet har tagits som en representation av nazismen. Att dvärgen ska symbolisera ondskan blir tydligt genom hans föraktfulla kommentarer, inte minst då hans mest förhatliga kommentarer gäller det som för andra är det kanske mest vackra och oskyldiga. Exempelvis säger han följande om den kärlek som utvecklas mellan furstens unga dotter Angelica och sonen till fiendefursten, Giovanni:

”Jag hade med vedervilja märkt denna blandning av oskuld och åtrå som är något så särskilt kväljande och som gör kärleken mellan människor i denna ålder till det anstötligaste och kvalmigaste av allt.”

All form av sexuellt samröre mellan människor framstår för dvärgen som motbjudande, men ju renare och vackrare kärleken ter sig, desto mer står dvärgen inte ut med den. Även om dvärgen i allra högsta grad är en karaktär bland andra i romanen framträder hans symboliska betydelse tydligt på flera ställen. Ibland framstår han som en aspekt av fursten:

”Jag hade som vanligt min plats bakom min furstlige herre för att med den förtrogenhet jag har med hans önskningar gissa mig till dem redan innan de uttalats, kanske ibland redan innan han själv anat dem, och på så sätt som en del av honom själv utföra hans befallningar.”

På flera ställen i boken framträder denna dvärgens symboliska betydelse, flera gånger säger han att alla människor har sin dvärg inom sig: ”Jag har märkt att jag ibland inger skräck. Men vad människorna blir rädda för är sig själva.” Det är även betydande att återgången till ett normalt tillstånd i staden inte kommer förrän dvärgen har fängslats i fängelsehålorna. Men dvärgen, som ondskan förkroppsligad, förväntar sig att han snart kommer bli frisläppt från sitt fängelse. Människans förmåga till ondska kan som bekant inte utrotas, och fursten kommer att ha behov av sin dvärg snart nog:

”Vad betyder det att jag sitter här nere i fängelsehålan! Vad hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det!… Jag är fastsmidd vid den, och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han också fängslad! Är jag länkad vid honom, så är han också hoplänkad med mig!”

Machiavellisk politik

Romanen utspelar sig som sagt i renässansens Italien, en plats och tid som förefaller passa romanens teman utmärkt då Lagerkvist söker påvisa konsekvenserna av politikens instrumentalisering. Epokens politiska spel utmärker sig som särskilt turbulent och fullt av ränkspel. Italien invaderas av utländska trupper (Frankrikes kung Karl VIII intar Florens, Neapel och Milano exempelvis), furstarna avlöser varandra och ligger i ständig konflikt, samvetsbetänkligheter lyser med sin fullständiga frånvaro och de ökända släkterna Borgias och Medici återfinns under denna period. Niccolò Machiavellis verk Fursten (tryckt 1532) är i mångt och mycket en reflektion av denna tid, men även det kanske första politiska traktatet att fullkomligt särskilja moral och politik åt. Fursten är en manual i makt, hur den uppnås och sedan upprätthålls. Politik är endast ett medel för detta ändamål, ett instrument som en klok (vilket är det samma som skrupellös) furste använder sig av. Fursten Leone i romanen är i sanning en machiavellisk karaktär, han använder list för att övervinna sina fiender, till dvärgens stora glädje, och påvisar påtaglig virtù (manlig duglighet) i sitt sätt att handla.

Leones list att förgifta sina fiender på fredsfesten är precis vad en machiavellisk politiker skulle göra, löften kan brytas eftersom fienden kan bryta sina när som helst, Machiavelli säger i Fursten att en furste aldrig saknar

”… legitima förevändningar med vilka han kan dölja och rättfärdiga sina löftesbrott. Den som bäst kunnat likna räven har haft störst framgång, men man måste kunna dölja denna egenskap ordentligt och vara duktig på att förställa sig.”

Dessa egenskaper har Leone, men han begår två misstag som Machiavellis idealfurste inte hade begått. Machiavelli råder nämligen emot användandet av legoknektar då deras lojalitet endast är till penningen, och Leones förfarande att ridderligt låta fienden omgruppera hade han på samma sätt avrått ifrån. Leone är således inte en fullfjädrad machiavellisk furste utan låter moraliska ideal stå i vägen. Det är emellertid inte osannolikt att Leone endast lät fienden omgruppera för att han trodde segern var säker. I vilket fall som helst hade Machiavelli förutspått att han skulle få lida för det. Om man kan säga att Leone åtminstone delvis är en machiavellisk furste, går det inte att säga detsamma om dvärgen. Den machiavelliska egenskapen är att genom list, grymhet och duglighet uppnå makt, men detta ska vara kalkylerat och ändamålsenligt. Dvärgen har inga sådana ambitioner utan fröjdas i grymhet för grymhetens egen skull. Hat har heller ingen plats i Machiavellis värld, det fyller ingen funktion.

Dvärgens lynne

Dvärgen är som sagt en tämligen osympatisk figur med ett brinnande hat mot de flesta han stöter på. Men samtidigt är han komplex och det han skriver kan inte alltid anses helt sanningsenligt. En psykoanalytisk analys av dvärgen hade pekat på de traumatiska upplevelser han haft som en förklaring till hans lynne. Han gavs bort av sin mor till hovet på grund av sin vanskapthet och han utsätts regelbundet för hån:

”Går jag ensam i staden så ser de mig strax och slänger glåpord efter mig. Det där är hans dvärg! Om du ger honom en spark, sparkar du hans herre! De vågar inte göra det men kastar döda råttor och annan orenlighet ur sophögarna efter mig. När jag förbittrad drar min värja gapskrattar de åt mig.”

Dvärgen upprepar flera gånger hur lite han bryr sig om människorna och vad de gör och tycker, men det skulle lika gärna kunna vara en försvarsmekanism för att skydda sig själv.

En av de mer intressanta relationerna är den mellan dvärgen och furstinnan Teodora. Dvärgen påstår att han föraktar henne flera gånger:

”Jag hatar henne, jag vill se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte.”

Furstinnan låter dvärgen springa med meddelanden åt hennes älskare, något dvärgen föraktar henne för. Han avskyr även hennes älskare, särskilt don Riccardo som det visar sig att hon älskar på riktigt. Under fredsfesten förgiftar dvärgen även hans vin, vilket gör att furstinnan hamnar i en djup depression som till slut leder till hennes död. Det antyds att dvärgens särskilda hat mot don Riccardo och furstinnan grundar sig i hans svartsjuka och sexuella frustration. Han frågar sig exempelvis:

”Skulle jag i själva verket alls kunnat älska någon? Jag vet inte. Det skulle väl i så fall ha varit furstinnan. Men henne hatar jag ju istället.”

Dvärgen verkar inte förstå sig själv särskilt väl, även om han själv tror det. Hans tvetydiga relation till furstinnan når sin kulmen när hon, deprimerad och fylld av samvetskval över sitt syndiga leverne, ber honom att gissla henne. Dvärgen anklagar ursinnigt henne för hennes hycklande gudstro och börjar på hennes egna begäran slå henne våldsamt med gisslet. Han utbrister då:

”Jag har lidit för dig, men det har du aldrig brytt dig om! Nu får du själv känna på vad det är att lida… Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag skipade rättvisa! Jag utövade min fruktansvärda makt över människor! Men jag hade trots allt ingen riktig glädje av det.”

Dvärgen är svartsjuk på hur Jesus lidande gör att furstinnan älskar och tillbedjar honom, samtidigt som hans oförmåga att visa kärlek leder till en vilja att istället utöva makt över objektet för hans kärlek.

En motsats mellan vetenskap och konst?

Karaktären Bernardo anspelar direkt på Leonardo da Vinci. Likt da Vinci målar Bernardo en bild av den första nattvarden, och även en helgonbild av jungfru Maria (inspirerad av furstinnan Teodora) med ett ”mystiskt leende”. Bernardo är en nyfiken herre som framhäver universums skönhet och harmoni, samt det mänskliga förnuftets enorma potential att förstå och bemästra naturen. Dvärgen föraktar denna syn. Människan är en liten varelse med ytterst litet förstånd, och naturen kan lika gärna ”… fylla dem med fasa” som att uppvisa en gudomlig harmoni. Dessa två motsatta perspektiv är förstås ett klassiskt motsatspar i idéhistorien, och man kan väl säga att dvärgens synsätt framstår som på samma gång pessimistiskt och realistiskt. Även Bernardo visar tillslut en besvikelse över människans begränsningar: ”Människotanken, sade han, mäktar till sist så oändligt litet. Dess vingar är starka, men ödet som gav oss dem är starkare än vi.”

Det är symptomatiskt därför att hans verk sällan eller aldrig bli färdigställda. Men, det visar sig att både dvärgen och Bernardo har en likartad syn på konstens och vetenskapens roll. Det är en instrumentell syn där dessa discipliner finner sitt rättfärdigande i den nytta de kan generera. Bernardo vill att naturen skall bemästras och förstås, dvärgen menar att konstnärerna är behövliga för en furste som vill att folket ska vara tillfreds med sin ofta miserabla situation. Bernardos vetenskapliga värv når därmed framgång, inte minst hans krigsmaskiner, men konsten kan inte frodas i en nyttoorienterad värld. Inte förrän Bernardo får en genuin inspiration av furstinnan Teodoras religiösa hängivelse kan han fullborda ett mästerverk inför vilket människorna fröjdas. Det är först när viljan att bemästra och att avslöja saker och tings hemligheter upphör som han förmår skapa något för dess egen skull. Det blir föremålet som kräver en avbildning, snarare än att bilden härrör från konstnärens vilja att avbilda något.