Intellektuell dygd

Vetenskaplig kunskap – Denna första intellektuella dygd har de eviga, nödvändiga sanningarna som sitt objekt. Den vetenskapliga kunskapen når sitt mål genom induktiva eller deduktiva metoder, men induktion verkar för Aristoteles vara den primära metoden. Detta eftersom deduktion använder sig av universaler eller axiom om utgångspunkter, men dessa nås först genom induktion. Vetenskaplig kunskap handlar om slutledning, om att demonstrera nödvändiga sanningar baserat på givna utgångspunkter.

Intuitivt förnuft – Denna dygd är förutsättningen för vetenskaplig kunskap. Vetenskapen demonstrerar nödvändiga sanningar utifrån första principer. Men dessa första principer kan därmed inte själva vara delar av någon vetenskaplig kunskap (de är ju själva grunden för den). Det intuitiva förnuftet låter oss nå dessa startpunkter.

Filosofisk visdom – Den vise mannen är den som kan kombinera vetenskaplig kunskap med det intuitiva förnuftet, som kan göra både och. Denna kunskap tycks vara bättre än praktisk kunskap (politik, konst o.s.v.) eftersom människan inte är det främsta eller mest förnämsta i universum. Filosofisk kunskap tycks därmed stå högre.

Konst/hantverk – Denna dygd har att göra med kunskap om hur man skapar saker. Att skapa är inte detsamma som att handla, och det är inte detsamma som att känna till nödvändiga sanningar:

”All art is concerned with coming into being, i.e. with contriving and considering how something may come into being… art is concerned neither with things that are, or come into being, by necessity, nor with things that do so in accordance with nature (since these have their origin in themselves)”

Intellektuell dygd: praktisk visdom

Detta är förmågan att kunna överlägga väl om vad det goda livet består av, och till skillnad från konst och hantverk handlar det här om handling:

”… practical wisdom cannot be scientific knowledge or art; not science because that which can be done is capable of being otherwise, not art because action and making are different kinds of thing… while making has an end other than itself, action cannot; for good action itself is its end. It is for this reason that we think Pericles and men like him have practical wisdom, namely, because they can see what is good for themselves and what is good for men in general; we consider that those can do this who are good at managing households or states… practical wisdom is a virtue and not an art”

Praktisk visdom skiljer sig från filosofisk visdom eftersom den första hanterar det som är föränderligt, och beror på ett slags uppfattningsförmåga i konkreta situationer:

”… if what is healthy or good is different for men and for fishes, but what is white or straight is always the same, anyone would say that what is wise is the same but what is practically wise is different; for it is to that which considers well the various matters concerning itself that one ascribes practical wisdom… Practical wisdom on the other hand is concerned with things human and things about which it is possible to deliberate; for we say this is above all the work of the man of practical wisdom, to deliberate well, but no one deliberates about things invariable, or about things which have not an end which is a good that can be brought about by action. The man who is without qualification good at deliberating is the man who is capable of aiming in accordance with calculation at the best for man of things attainable by action. Nor is practical wisdom concerned with universals only — it must also recognize the particulars; for it is practical, and practice is concerned with particulars”

Om moralisk dygd har att göra med praktiskt tänkande, handlar intellektuell dygd om teoretiskt tänkande. Kopplingen mellan de båda ligger i den praktiska visdomen. Ty, för att kunna utvärdera situationer rätt, för att deliberera korrekt, för att kunna veta vad som är rätt och lämpligt, vad som är modigt, måttfullt o.s.v. behövs denna förmåga att i konkreta situationer uppfatta vad som krävs.

Praktisk visdom innefattar saker som förståelse och omdöme. Men även korrekt deliberation, den praktiskt vise mannen söker:

”… excellence in deliberation, which is rightness with regard to the expedient — rightness in respect both of the end, the manner, and the time… it is characteristic of men of practical wisdom to have deliberated well, excellence in deliberation will be correctness with regard to what conduces to the end which practical wisdom apprehends truly”

Det är framförallt äldre personer som har praktisk visdom. Det beror på att denna visdom har att göra med partikulära saker, inte universella, och därmed krävs erfarenhet för att, så att säga, bli bekant med så många specifika fall som möjligt. På så sätt tränas nämligen ”ögat” för att upptäcka vad som är rätt och lämpligt i olika situationer. I sanning, Aristoteles talar om praktisk visdom som ett slags perception.

För att den praktiska visdomen skall fungera krävs därmed en insats från intuitiva förnuftet (grek. nous). Det ger, som sades ovan, de första principer (grek. archai) som vetenskaplig kunskap utgår från. Men det ger även en uppfattning om vad som står på spel i konkreta situationer. Poängen är att båda dessa saker kräver intuition eftersom ingendera kan demonstreras genom förnuftet:

”… both the first terms and the last are objects of intuitive reason and not of a rational account, and the intuitive reason which is presupposed by demonstrations grasps the unchangeable and first terms, while the intuitive reason involved in practical reasonings grasps the last and variable fact”

Det intuitiva förnuftet, i denna bemärkelse, leder till att uppfatta det som är eftersträvansvärt i situationer som kräver handling. Äldre och erfarna personer har större förmåga att uppnå detta:

”Therefore we ought to attend to the undemonstrated sayings and opinions of experienced and older people or of people of practical wisdom not less than to demonstrations; for because experience has given them an eye they see aright”

Man kan tänka sig att Aristoteles här syftar på den visdom som finns i ordspråk, sagor och visdomsord som är icke-demonstrerade, men som icke desto mindre innehåller värdefull vägledning som den äldre generationen för vidare till den yngre.

Sammanfattnings, den praktiska visdomen gör att vi uppfattar saker korrekt, att vi kan se vilken nyttighet som är på spel i konkreta situationer. Dygderna låter oss göra de saker som krävs för att nå dessa nyttigheter. Men Aristoteles menar även att både dygd och praktisk visdom är inbördes beroende, man behöver den ena för den andre och tvärtom.

Vänskap

En intressant aspekt av Aristoteles moralfilosofi är framhävandet av vänskap. Till skillnad från moderna föreställningar om etik menar Aristoteles att opartiskhet inte är ett ideal, snarare är vi skyldiga våra vänner (begreppet inkluderar familj, medborgare, landsmän o.s.v) mer än främlingar. Vi bör gynna de som står oss nära, de som vi delar ett gemensamt liv med.

Vänskap är ett viktigt värde i våra liv, det stimulerar till ädla handlingar och det är tillsammans med vänner som vårt tänkande och våra handlingar bäst genomförs. Vänskap, i den breda definition som Aristoteles använder, tycks även ligga till grund för samhällsordningen:

”Friendship seems too to hold states together, and lawgivers to care more for it than for justice; for concord seems to be something like friendship, and this they aim at most of all, and expel faction as their worst enemy; and when men are friends they have no need of justice, while when they are just they need friendship as well, and the truest form of justice is thought to be a friendly quality… But it is not only necessary but also noble; for we praise those who love their friends, and it is thought to be a fine thing to have many friends”

Det finns olika former av vänskap. En form bygger på gemensam nytta, människor som har denna relation till varandra får olika former av fördelar genom att associera med varandra. En annan form bygger på njutning, där relationen bygger på den tillfredställelse vänner kan ge varandra. Den tredje och högsta formen av vänskap bygger emellertid inte på sådana externa grunder utan på personerna själva. Denna vänskap grundar sig på dygd och söker inte något för vads skull vänskapen existerar, även om den förstås därutöver även genererar njutning och nytta.

Den bästa, sanna formen av vänskap bildas mellan dygdiga, goda personer. Endast denna kan ligga till grund för verklig tillit och välvilja eftersom grunden för vänskapen inte beror på vilken nytta eller njutning den ger upphov till, något som kan förändras i ett ögonblick.

Vad gäller vänskap kan vi även göra distinktioner mellan vänskap som uppstår mellan jämlikar och vänskap som uppstår mellan personer som inte är jämlika. Jämlikar ger och tar i lika utsträckning från varandra, men så är inte fallet när parterna inte är jämlika:

”Each party, then, neither gets the same from the other, nor ought to seek it… when children render to parents what they ought to render to those who brought them into the world, and parents render what they should to their children, the friendship of such persons will be abiding and excellent. In all friendships implying inequality the love also should be proportional, i.e. the better should be more loved than he loves, and so should the more useful, and similarly in each of the other cases; for when the love is in proportion to the merit of the parties, then in a sense arises equality”

Skillnader mellan personer kan dock inte vara för stora om vänskap ska kunna uppstå. För stora skillnader i dygd, rikedom eller något annat gör att människor inte längre kan vara vänner.

Grader av vänskap skiljer sig åt, och därmed även, som vi sa ovan, vad vi är skyldiga andra och vad som kan betraktas som rättvist. Vänskap, eller relationen vi har till någon, avgör i hög utsträckning dessa saker:

”… the duties of parents to children and those of brothers to each other are not the same, nor those of comrades and those of fellow citizens, and so, too, with the other kinds of friendship. There is a difference, therefore, also between the acts that are unjust towards each of these classes of associates, and the injustice increases by being exhibited towards those who are friends in a fuller sense; e.g. it is a more terrible thing to defraud a comrade than a fellow citizen, more terrible not to help a brother than a stranger, and more terrible to wound a father than anyone else. And the demands of justice also seem to increase with the intensity of the friendship, which implies that friendship and justice exist between the same persons and have an equal extension”

Aristoteles är emellertid medveten om konflikter som kan uppstå härvidlag, att olika plikter kan ställas mot varandra. Han resonerar kring om det alltid är rätt att ge exempelvis sin fader företräde, eller om en vän alltid bör ställas före en god man, eller om man bör tillmötesgå sin vän snarare än att visa en välgörare tacksamhet. Han menar dock att dygd och erhållna tjänster bör belönas respektive återgäldas, det är inte bara vänskap som avgör. Han säger att ”… we ought to render to each class what is appropriate and becoming”, vilket innebär att en fader, broder, välgörare och landsman bör hedras och belönas på det sätt som de förtjänar i egenskap av att vara en fader, broder, välgörare eller landsman. Med dessa ”roller” kommer standarder för vad som är lämpligt för dem att erhålla. Det uppstår ett slags ”kalkyl” för vad som är lämpligt: ”… one should always try to assign what is appropriate, and to compare the claims of each class with respect to nearness of relation and to virtue or usefulness”. Troligen kommer phronesis in här som det verktyg den goda människan kan använda sig av för att fälla korrekta omdömen.

Om njutning

Njutning är ett viktigt värde, menar Aristoteles, för det är intimt knutet till vår mänskliga natur. När vi lär oss dygderna och de goda karaktärsdragen är det dessutom viktigt att vi lär oss njuta av saker vi borde njuta av, och hata det vi borde hata. Därmed blir njutning och smärtsamhet viktiga verktyg i utbildningen av goda vanor.

Njutning är dock inte det högsta goda, då dygd och god karaktär är något gott i sig oavsett om det leder till njutning eller ej. Det gäller tillika att lära sig vilken typ av njutning som är önskvärd, och vilken som inte är det. Det finns exempelvis typer av njutning som är lämpliga för specifika aktiviteter, något som är gott eftersom en korrekt typ av njutning leder till att aktiviteten kan genomföras bättre och fulländas:

”For an activity is intensified by its proper pleasure, since each class of things is better judged of and brought to precision by those who engage in the activity with pleasure; e.g. it is those who enjoy geometrical thinking that become geometers and grasp the various propositions better, and, similarly, those who are fond of music or of building, and so on, make progress in their proper function by enjoying it”

En typ av njutning som inte är lämplig för aktiviteten i fråga stör och förhindrar genomförandet av aktiviteten. Till exempel kan avnjutningen av musik distrahera en från att vara uppmärksam på en diskussion man medverkar i. Det finns således njutningar som kommer ur själva aktivitetens natur, och om aktiviteten är värdig, är även njutningen god: ”The pleasure proper to a worthy activity is good and that proper to an unworthy activity bad; just as the appetites for noble objects are laudable, those for base objects culpable”.

Blomstrande/lycka

Som vi sa i föregående inlägg är blomstring/lycka människans ändamål enligt Aristoteles. Det är det högsta goda eftersom det eftertraktas för sin egen skull. Dygdiga handlingar är, som sades då, kärnan i det blomstrande livet eftersom ädla och goda handlingar görs för deras egen skull.

Att blomstrande skulle bestå i förnöjelse är en löjlig och barnslig föreställning enligt Aristoteles. Bättre män engagerar sig i bättre saker, men en slav kan uppskatta förnöjelse och njutning lika mycket som den bäste av män. Därmed kan inte detta vara blomstrandets kärna. Den bäste av män är överlägsen, och därmed är dennes karaktäristiska aktivitet överlägsen. Den bäste mannens utmärkande aktivitet är att leva i enlighet med dygderna.

Men om blomstrande är en aktivitet i enlighet med dygd följer det att det även måste vara i enlighet med den högsta av dygderna. Denna dygd är kontemplation, för dygderna är karaktärsdrag som leds av förnuftet, och förnuftets högsta förmåga är filosofisk reflektion. Aristoteles avviker härmed från tidigare dygder som handlat mest om handling, till att tala om det intellektuella livet som det högsta. Han ger flera anledningar till att detta är det högsta som är värda att citera i sin helhet:

”For, firstly, this activity is the best (since not only is reason the best thing in us, but the objects of reason are the best of knowable objects); and, secondly, it is the most continuous, since we can contemplate truth more continuously than we can do anything. And we think happiness ought to have pleasure mingled with it, but the activity of philosophic wisdom is admittedly the pleasantest of virtuous activities; at all events the pursuit of it is thought to offer pleasures marvelous for their purity and their enduringness… And the self-sufficiency that is spoken of must belong most to the contemplative activity. For while a philosopher, as well as a just man or one possessing any other virtue, needs the necessaries of life, when they are sufficiently equipped with things of that sort the just man needs people towards whom and with whom he shall act justly, and the temperate man, the brave man, and each of the others is in the same case, but the philosopher, even when by himself, can contemplate truth, and the better the wiser he is; he can perhaps do so better if he has fellow workers, but still he is the most self-sufficient. And this activity alone would seem to be loved for its own sake; for nothing arises from it apart from the contemplating, while from practical activities we gain more or less apart from the action”

”… the activity of reason, which is contemplative, seems both to be superior in serious worth and to aim at no end beyond itself, and to have its pleasure proper to itself (and this augments the activity), and the self-sufficiency, leisureliness, unweariedness (so far as this is possible for man), and all the other attributes ascribed to the supremely happy man are evidently those connected with this activity, it follows that this will be the complete happiness of man, if it be allowed a complete term of life (for none of the attributes of happiness is incomplete)… But such a life would be too high for man; for it is not in so far as he is man that he will live so, but in so far as something divine is present in him; and by so much as this is superior to our composite nature is its activity superior to that which is the exercise of the other kind of virtue. If reason is divine, then, in comparison with man, the life according to it is divine in comparison with human life. But we must not follow those who advise us, being men, to think of human things, and, being mortal, of mortal things, but must, so far as we can, make ourselves immortal, and strain every nerve to live in accordance with the best thing in us.”

Övergång till Politiken

Politikens ändamål är att uppnå ett blomstrande liv i enlighet med dygderna (både intellektuella och praktiska). Men då godhet och ädelhet är egenskaper som är få förunnade krävs lagstiftning för att få massan att formas i enlighet med förnuftets och dygdernas föreskrifter. Människor drivs inte av skamkänsla, utan av rädsla, de avviker inte från dåliga handlingar för att dessa är låga, utan för att de är rädda för att straffas. Människor föds inte med en inneboende förståelse av vad som är gott och ädelt, och de kan inte skilja på lägre och högre njutningar.

På grund av detta krävs utbildning och goda lagar. Ett dygdigt och ädelt liv kan vara svårt och tufft, därmed måste människor lära sig dessa saker, att uppskatta och avnjuta rätt saker. En av de viktigaste uppgifterna i ett polis är att bilda goda karaktärsdrag i sina medborgare. Straff och föreskrifter krävs tills människor har bildat den typ av karaktär som självmant söker det goda och ädla. Ett polis bör även förvisa de som är oförbätterliga.

Det är viktigt att det är staten och i synnerhet lagen som utför detta bildningsuppdrag. Varken familjen eller enskilda personer kan uppnå detta eftersom de saknar tillräcklig kraft och tvångsmakt. Till skillnad från enskilda människor är lagen även en förkroppsligad form av praktisk visdom och förnuft som därmed kan göra anspråk på att grundlägga en rätt och lämplig ordning.