Inledning

Aristoteles etik är ett av historiens viktigaste verk. Den ger oss fortfarande relevanta och insiktsfulla svar på frågor som har att göra med hur vi bör leva våra liv, vad som är rätt att göra och så vidare. Hans verk låg till grund för antika och medeltida idéer om etik, och under 1900-talet har det under inspiration av Aristoteles skett en renässans för dygdeetiken.

Den nikomachiska etiken skiljer sig mycket från modern moralfilosofi, men utgör även ett avsteg från Aristoteles egen läromästare Platon. Men som Aristoteles säger: ”… piety requires us to honour truth above our friends”.

Vi kommer i några inlägg gå igenom Aristoteles etik. I framförallt det andra inlägget kommer kopplingen mellan etik och politik beskrivas. Aristoteles politik kan ni läsa om här, här och här.

Om det mänskliga goda

Aristoteles menar att allt form av mänsklig aktivitet siktar mot en nyttighet, ett ändamål. Dessa aktiviteter är ofta hierarkiskt ordnade. T.ex. faller sadelmakande och annat som har att göra med utrustning för hästar under aktiviteten ridning, som i sin tur faller under militär aktion, som i sin tur faller under aktiviteten strategi. Dessa aktiviteters ändamål är på samma sätt hierarkiskt ordnade, och de ändamål som hör till de mer övergripande aktiviteterna är att föredra eftersom de underordnade genomförs för de överordnades skull.

Av detta följer att det högsta goda är det som görs endast för sin egen skull. Av alla aktiviteter som förekommer i ett polis tycks politik vara av denna art:

”… for it is this that ordains which of the sciences should be studied in a state, and which each class of citizens should learn and up to what point they should learn them; and we see even the most highly esteemed of capacities to fall under this, e.g. strategy, economics, rhetoric”

Ändamålet med politiken är att uppnå det högsta mänskliga goda, nämligen blomstrande/lycka (grek. eudaimonia). Blomstrande är något som eftertraktas för sin egen skull. Med det är inte detsamma som njutning, även om det är en vanlig sammanblandning: ”… the mass of mankind are evidently quite slavish in their tastes, preferring a life suitable to beasts”. Mer raffinerade personer identifierar blomstrande med ära, men inte heller ära kan sägas vara kärnan eftersom en persons ära beror på den som ger ära, inte bara den som erhåller den. Dessutom tycks ära vara något man eftertraktar på grund av att man vill att ens förtjänst erhåller erkännande. Därmed tycks dygd, alltså grunden för förtjänst, vara viktigare än ära. Det dygdiga livet är därmed blomstrandets kärna, och även ändamålet med det politiska livet.

Till slut menar dock Aristoteles att det kontemplativa livet är ännu högre än dygdiga handlingar, men det återkommer vi till i nästa inlägg.

Den blomstrande människan är den som genomför dygdiga handlingar, och den som lever på detta sätt ”… will bear the chances of life most nobly and altogether decorously”. Den blomstrande människan är även någon som kan bära motgångar bäst: ”… nobility shines through, when a man bears with resignation many great misfortunes, not through insensibility to pain but through nobility and greatness of soul”.

Idén med mänsklig funktion

I linje med Aristoteles övriga filosofi spelar idén med funktion (grek. ergon) en viktig roll här. Detta är nära relaterat till idén att alla saker har ett ändamål/syfte (grek. telos). Aristoteles säger:

”… just as for a flute-player, a sculptor, or any artist, and, in general, for all things that have a function or activity, the good and the ’well’ is thought to reside in the function, so would it seem to be for man, if he has a function”

Det som särskiljer människan från andra levande varelser är hennes förnuft, därmed tycks människans funktion återfinnas i denna förmåga:

”Now if the function of man is an activity of soul which follows or implies reason, and if we say ’a so-and-so’ and ’a good so-and-so’ have a function which is the same in kind, e.g. a lyre-player and a good lyre-player… if this is the case [and we state the function of man to be a certain kind of life, and this to be an activity or actions of the soul implying a rational principle, and the function of a good man to be the good and noble performance of these, and if any action is well performed when it is performed in accordance with the appropriate virtue: if this is the case], human good turns out to be activity of soul exhibiting virtue”

Om dygd

Blomstrande är alltså en själslig aktivitet i enlighet med perfekt dygd, men vad är dygd? Det finns två typer av dygder, moraliska (generositet, måttfullhet o.s.v.) och intellektuella (vishet, praktiskt förnuft (grek. phronesis) o.s.v.). Låt oss börja tala om moralisk dygd, de senare återkommer vi till i nästa inlägg.

Medan intellektuell dygd är något som lärs ut genom undervisning, tillägnas moralisk dygd genom vana, genom att utföra moraliska handlingar och därigenom bilda goda vanor. Naturen ger oss anlag för dygderna, men de blir endast en del av oss genom att vi utövar dygdiga handlingar vanemässigt.

Dygder handlar om att agera på korrekta sätt i olika situationer. Det går inte att ge generella principer för hur man bör handla, utan istället handlar det om att avgöra vad som är lämpligt i den konkreta situationen.

Det finns emellertid en del hjälpmedel man kan använda sig av för att göra korrekta avgöranden gällande vad som är lämpligt att göra. En berömd doktrin är Aristoteles idé om den gyllene medelvägen. Den innebär att en dygdig handling är en handling som inte överdriver åt något håll, som varken gör för lite eller för mycket:

”… the man who flies from and fears everything and does not stand his ground against anything becomes a coward, and the man who fears nothing at all but goes to meet every danger becomes rash; and similarly the man who indulges in every pleasure and abstains from none becomes self-indulgent, while the man who shuns every pleasure, as boors do, becomes in a way insensible; temperance and courage, then, are destroyed by excess and defect, and preserved by the mean”

Utmärkande för dygd är inte bara att handla rätt, utan att också känna rätt. Till exempel att uppleva tillfredställelse eller smärta inför rätt saker och på rätt sätt. Mod är därmed inte endast att stå emot hemska saker, det är även att känna tillfredställelse, eller åtminstone inte smärta, med detta: ”… we ought to have been brought up in a particular way from our very youth… so as both to delight in and to be pained by the things that we ought; this is the right education”. Inte minst i rent praktisk bemärkelse är detta viktigt, då vi ofta låter överväganden rörande tillfredsställelse och smärta avgöra hur vi handlar.

Men förutom att känna rätt gäller det även att handla på rätt sätt, det finns således en estetisk aspekt. Således, sammanfattningsvis handlar det om följande:

”… if the acts that are in accordance with the virtues have themselves a certain character it does not follow that they are done justly or temperately. The agent also must be in a certain condition when he does them; in the first place he must have knowledge, secondly he must choose the acts, and choose them for their own sakes, and thirdly his action must proceed from a firm and unchangeable character. Actions, then, are called just and temperate when they are such as the just or the temperate man would do; but it is not the man who does these that is just and temperate, but the man who also does them as just and temperate men do them”

Dygderna är dock varken passioner eller förmågor, de är karaktärsdrag som disponerar oss att handla på vissa sätt snarare än andra. Dygderna är de karaktärsdragen som gör människan god och gör att hon kan uppfylla sin funktion på ett bra sätt. För att sammanfatta, att känna och göra:

”… at the right times, with reference to the right objects, towards the right people, with the right motive, and in the right way, is what is both intermediate and best, and this is characteristic of virtue… Virtue, then, is a state of character concerned with choice, lying in a mean, i.e. the mean relative to us, this being determined by reason, and by that reason by which the man of practical wisdom would determine it”

Att vara god är således inte enkelt. Godhet är en sällsynt egenskap, och därmed lovvärt och ädelt.

Frivillighet, val och ansvar

Frivillighet är en avgörande egenskap för att passioner och handlingar ska kunna utvärderas korrekt. Frivillighet är nödvändigt för att kunna berömma och klandra andra, medan ofrivillighet gör förlåtelse och kanske medkänsla mer lämpligt. Ofrivillighet består i tvång eller okunskap. Den typ av okunskap som gör något ofrivilligt handlar om att man misstar situationens omständigheter. Men det är viktigt att okunskap inte är resultatet av vår egen oansvarighet, exempelvis p.g.a. att man varit påverkad av alkohol. Att vara en fyllbult är resultatet av dålig karaktär, och därmed någon vi bör klandras för.

Val är också avgörande när vi talar om dygd. En handling kan vara frivillig, men samtidigt inte vara ett val, t.ex. när man handlar på grund av ett plötsligt infall. Ett val innefattar förnuftet och en föregående deliberation innan handlingen genomförs. Aristoteles menar även att vi överlägger om medel snarare än mål. T.ex. överlägger inte en doktor om huruvida han skall läka, utan om vilka medel som leder till läkande, eller en talare huruvida han skall övertala, utan om hur övertalning bäst genomförs. Dygderna är medel, därmed är de även föremål för våra val.

Frivillighet och val gör att vi kan klandras och berömmas. Med andra ord, de delar av våra handlingar och vår karaktär som står under vårt eget befäl utgör grund för moralisk utvärdering.

De viktigaste moraliska dygderna

Mod – Denna dygd ligger mellan feghet och dumdristighet och har att göra med hur en person hanterar rädsla. Men inte vilken rädsla som helst, ty vissa rädslor är lämpliga att ha. T.ex. innebär rädsla för skam att man vill undvika skamlöshet. Mod har istället att göra med att överkomma rädslan för döden, och särskilt under de mest nobla omständigheter. Sådana omständigheter förekommer vid strid:

”Properly, then, he will be called brave who is fearless in face of a noble death, and of all emergencies that involve death; and the emergencies of war are in the highest degree of this kind… while he will fear even the things that are not beyond human strength, he will face them as he ought and as reason directs, for the sake of the noble; for this is the end of virtue… The man, then, who faces and who fears the right things and from the right motive, in the right way and at the right time, and who feels confidence under the corresponding conditions, is brave; for the brave man feels and acts according to the merits of the case and in whatever way reason direct”

Måttfullhet – Detta är dygden som hanterar njutning, och är medelvägen mellan njutningslystnad, där kärleken för sinnlig stimulering överkommer allt annat, och självförsakelse, där man nekar sig själv till och med det nödvändiga. För den måttfulle:

”… the things that, being pleasant, make for health or for good condition, he will desire moderately and as he should, and also other pleasant things if they are not hindrances to these ends, or contrary to what is noble, or beyond his means… the temperate man craves for the things he ought, as he ought, and when he ought; and this is what reason directs”

Generositet – Detta är medelvägen mellan slösaktighet och snålhet som båda avviker från det ideala sättet att hantera pengar:

”Now virtuous actions are noble and done for the sake of the noble. Therefore the liberal man, like other virtuous men, will give for the sake of the noble, and rightly; for he will give to the right people, the right amounts, and at the right time, with all the other qualifications that accompany right giving”

Den som spenderar mycket pengar är generös, men även praktfull. Överdriven praktfullhet är vulgärt, smaklöst och så vidare. Men den praktfulla mannen spenderar mycket pengar på det som är lämpligt och smakfullt, på det som är ädelt, och gör det med gott mod. Praktfullhet är ett attribut av de utgifter som går till hedervärda saker, t.ex. offentliga byggnader, religiösa ceremonier eller bröllop.

Stolthet – En man som anser sig vara värd storslagna saker (och faktiskt är det) kallas stolt. Den som går bortom sin egen förtjänst är dåraktig och löjlig. En som är värd lite utan att anse sig vara värd mer är måttfull, men inte stolt. En som anser sig vara värd mycket utan att ha förtjänat det kallas fåfäng, medan den som anser sig vara värd mindre än han är värdig att erhålla kallas otillbörligt ödmjuk. Den stoltes är ute efter det främsta, vilket är ära:

”… that is surely the greatest of external goods. Honours and dishonours, therefore, are the objects with respect to which the proud man is as he should be. And even apart from argument it is evident that proud men are concerned with honour; for it is honour that they chiefly claim, but in accordance with their deserts… Now the proud man, since he deserves most, must be good in the highest degree; for the better man always deserves more, and the best man most. Therefore the truly proud man must be good. And greatness in every virtue would seem to be characteristic of a proud man… Pride, then, seems to be a sort of crown of the virtues; for it makes them greater, and it is not found without them. Therefore it is hard to be truly proud; for it is impossible without nobility and goodness of character”

Den stolte mannen utmärks av storslagna handlingar, öppenhet och ärlighet, bekymmerslöshet, intresse för det vackra snarare än det nyttiga och lönsamma, ett självsäkert lugn, en djup röst och så vidare.

Aristoteles tar även upp andra dygder och deras över- och underdrifter. Exempelvis gott humör (till skillnad från argsinthet och de som inte vet när det är rätt att vara arg), vänskaplighet (till skillnad från inställsamhet och grälsjuka), sanningsenlighet (till skillnad från skrytsamhet och falsk ödmjukhet) och ”humor” (till skillnad från tölpaktighet och att vara en tråkmåns)

Rättvisa

Den viktigaste dygden är rättvisa. Det är karaktärsdraget som disponerar människor att göra och önska det som är rätt. Rättvisa är även en dygd som riktas mot andra, medan de vi tagit upp ovan snarare handlar om ens egen karaktär. Således är det en social dygd och grundläggande för det gemensamma livet i polis.

Enligt Aristoteles är laglydighet en del av rättvisan, för lagen förkroppsligar idéer om rättvisa i olika konstitutioner (monarki, aristokrati, demokrati o.s.v.). Lagarna är rättvisa då de söker skapa och upprätthålla det blomstrande som varje konstitution definierar. Lagarna söker även skapa dygdiga, och därmed blomstrande, medborgare genom att påbjuda mod, måttfullhet och så vidare. Denna rättvisa är universell eftersom den rör alla i samhället.

Men förutom laglig rättvisa finns även partikulär rättvisa, det som har att göra med att undvika en orättvis fördelning av nyttigheter (ära, pengar o.s.v.). Här talar Aristoteles om distributiv och korrektiv rättvisa. Denna rättvisa handlar enligt Aristoteles om ”jämlikhet”, men med detta menar han endast att ingen bör erhålla mer (eller mindre) än han har rätt till. Rättvisa är därmed även en medelväg, nämligen mellan att agera orättvist och att själv bli orättvist behandlad.

Distributiv rättvisa handlar om att tilldela personer efter förtjänst, jämlikar får jämlika delar, icke-jämlikar får ojämlika delar:

”… awards should be ’according to merit’; for all men agree that what is just in distribution must be according to merit in some sense, though they do not all specify the same sort of merit, but democrats identify it with the status of freeman, supporters of oligarchy with wealth (or with noble birth), and supporters of aristocracy with virtue… The just, then, is a species of the proportionate”

Den jämlikhet Aristoteles talar om innebär att endast jämlikar kan behandlas jämlikt, vilket innebär att inte bara personers anspråk utan även deras person måste tas i beaktande. Personer med högre värdighet är förtjänta av mer: ”… this is the origin of quarrels and complaints — when either equals have and are awarded unequal shares, or unequals equal shares”. Det är tydligt att detta även innefattar att man bör ”få ut” i proportion till vad man givit.

Korrektiv rättvisa har, i kontrast, att göra med att ersätta någon som har behandlats orättvist (t.ex. genom stöld) och på så sätt återupprätta en jämvikt där alla har det som är rätteligen deras. Till skillnad från distributiv rättvisa tar inte korrektiv rättvisa i beaktande de involverade personernas rang.

Aristoteles menar att en princip av reciprocitet fungerar i fall av frivilliga transaktioner, men kan inte fånga hela rättvisebegreppet. Detta eftersom skillnader mellan personers värdighet och rang måste beaktas för att uppnå jämlikhet:

”… if an official has inflicted a wound, he should not be wounded in return, and if someone has wounded an official, he ought not to be wounded only but punished in addition… reciprocity in accordance with a proportion and not on the basis of precisely equal return. For it is by proportionate requital that the city holds together”

Rättvisa har inte uppnåtts förrän personen som slog ämbetsmannen har behandlats olikt, detta eftersom skillnader i rang gör att människor förtjänar olika. Ett samhälle som inte gör dessa distinktioner kan inte upprätthållas.

Aristoteles gör även skillnad mellan naturlig rättvisa och rättvisa genom konvention:

”… natural, that which everywhere has the same force and does not exist by people’s thinking this or that; legal, that which is originally indifferent, but when it has been laid down is not indifferent, e.g. that a prisoner’s ransom shall be a mina, or that a goat and not two sheep shall be sacrificed, and again all the laws that are passed for particular cases, e.g. that sacrifice shall be made in honour of Brasidas”