En av Västerlandets mest framstående poeter och tänkare är italienaren Dante Alighieri (1265-1321). De flesta torde känna till hans Divina Commedia från 1300-talets början. Detta verk kommer troligen bli föremål för kommande inlägg. Här ska vi istället undersöka Dantes politiska tänkande, ty han var inte bara poet utan även politisk teoretiker och involverad i det florentinska politiska livet.

De Monarchia är på många sätt typiskt för renässansen. Dantes syfte är att leda i bevis kejsarens överhöghet i politiska och världsliga ting, i kontrast till kyrkans ambitioner att ta över även här. Under Dantes tid rasade strider mellan guelfer som argumenterade för kyrkans primat och ghibelliner som ansåg att kejsaren borde regera i denna värld. Skriften är även typisk för tiden i sin form. Antika ideal och filosofi återupptäcktes under renässansen, och Dante utnyttjar den logiska metod som uppfanns av Aristoteles. Med hjälp av deduktiva resonemang söker han bevisa att kyrkan och den världsliga makten borde separeras och tilldelas sina respektive sfärer. Det är även tydligt att Dante omfamnar den antika, aristoteliska teleologin (och förstås Thomas av Aquinos vidareutveckling av denna) som grund för sin världssyn, något som går att tydligt skönja även i Divina Commedia och hans andra verk.

Bakgrund

Striden mellan kejsaren och påvedömet var under Dantes tid i full gång. Medan kejsardömets makt hade minskat sedan Karl den Stores dagar hade kyrkan från och med Gregorius VII (1073-1085) ökat sina anspråk på världslig makt. Gregorius ville göra kyrkan oberoende av den världsliga makten och ge kyrkan investiturrätten, alltså rätten att utse kyrkliga ämbeten. Investiturstriden slutade med framgång för kyrkan i och med konkordatet i Worms 1122. Kyrkans anspråk utökades därefter mer och mer, och med Bonifatius VIII (1294-1303) bulla Unam Sanctam från 1302 tog den särskilt starkt uttryck. Däri hävdar Bonifatius kyrkans suveränitet och makt över det världsliga. Det sägs att han iklädd krona, spira och svärd vid jubelåret 1300 talade om sig själv som ”Caesar och Kejsare”.

Kejsarmakten ansåg sig emellertid ha rättfärdiga anspråk på den världsliga makten. De världsliga härskarna kom väl ihåg sitt romerska ursprung. De romerska kejsarna hade utnämnt sig själva till ledare för riterna och religionen, de hade själva varit pontifex maximus och därmed varit både världsliga och andliga härskare. Dante vill i De Monarchia rättfärdiga kejsarens anspråk på världslig makt, samtidigt som kyrkan tillskrivs makten över människans andliga välgång.

Inledande observationer 

Dante inleder med att slå fast människans skyldighet att arbeta för eftervärldens väl:

”… in order that future generations may be enriched by their efforts, as they themselves were made rich by the efforts of generations past. For that man who is imbued with public teachings, but cares not to contribute something to the public good, is far in arrears of his duty”

För att avgöra hur detta uppnås föreslår Dante en undersökning av fundamentet för det goda politiska styret i syfte att hitta den grundläggande principen för detta styre, vilket är detsamma som dess ändamål eller syfte. Liksom Aristoteles och Thomas av Aquino menar Dante att det är just ändamålet/syftet som är alla förklaringars grund. Saker och tings ändamål kan även beskrivas som dess rätta funktion:

“[Nature] creates for one end the individual, for another the family, for another the village, for still another end the city, for another the kingdom, and finally for an ultimate end, by means of His art which is Nature, the Eternal God brings into being the human race in its totality. And this last is what we are in search of as the directive first principle of our investigation… whatever comes into being comes with a definite function. For, according to the intention of the creator, as creator, the ultimate end of a created being is not the being itself but its proper function. Wherefore a proper function exists not for the sake of the being, but contrariwise. There is, then, some distinct function for which humanity as a whole is ordained”

Människans syfte och rätta funktion är att förverkliga intellektets fulla spekulativa förmåga, något som i sin tur kräver politisk klokhet. Ty människans syfte att utveckla sina förmågor förutsätter fredens lugn och ro, vilket är en politisk uppgift.

Varför universell monarki?

Ett fredsrike, och därmed världens välmående, uppnås bäst i monarkin eller kejsardömet. Ty liksom intellektet måste var den regerande principen för den lyckliga människan, är monarken den princip som åstadkommer ett ordnat politiskt tillstånd. En regerande princip måste, för människan liksom för det politiska styret, vara odelad för att inte skapa splittring. Därmed krävs ett universellt kejsardöme under vilket mänskligheten inordnas:

”The human race… is ordered well, nay, is ordered for the best, when according to the utmost of its power it becomes like unto God. But the human race is most like unto God when it is most one, for the principle of unity dwells in Him alone… But the human race is most one when all are united together, a state which is manifestly impossible unless humanity as a whole becomes subject to one Prince”

“All concord depends upon unity in wills; mankind at its best is a concord of a certain kind. For just as one man at his best in body and spirit is a concord of a certain kind, and as a household, a city, and a kingdom is likewise a concord, so it is with mankind in its totality. Therefore the human race for its best disposition is dependent on unity in wills. But this state of concord is impossible unless one will dominates and guides all others into unity”

Lag, auktoritet och rättvisa kan endast förverkligas till fullo i den odelade makt som monarken representerar. Den universella monarken är den som enar alla viljor och intressen i en vilja och ett intresse, som inte har begär efter något mer än han redan har eftersom hans jurisdiktion är universell. Även frihet möjliggörs av den universella monarkin:

“… whatever exists for its own sake and not for the sake of another is free, for whatever exists for the sake of another is conditioned by that other, as a road by its terminus. Only if a Monarch rules can the human race exist for its own sake; only if a Monarch rules can the crooked policies be straightened, namely democracies, oligarchies, and tyrannies which force mankind into slavery, as he sees who goes among them, and under which kings, aristocrats called the best men, and zealots of popular liberty play at politics… Upright governments have liberty as their aim, that men may live for themselves; not citizens for the sake of the consuls, nor a people for a king, but conversely, consuls for the sake of the citizens, and a king for his people… although consul or king may be lord of others with respect to means of governing, they are servants with respect to the end of governing; and without doubt the Monarch must be held the chief servant of all”

Att monarkin måste vara universell innebär inte att allt bestäms från högsta ort. Det måste fortfarande finnas uppdelningar i riken och städer med egna lagar. Detta beror på att människor och nationer lever i olika situationer och även i olika klimat vilket gör det lämpligt att vissa saker lämnas åt enskilda folks självbestämmande. Dante förespråkar med andra ord ett slags subsidiaritetsprincip. Den universella monarken bestämmer endast det som är av universell betydelse, exempelvis vilka regler som gäller för fred.

Rom som modell för den universella monarkin

Under Augustus uppnåddes den perfekta monarkin. Dante anser att romarna hade rätten att ta världen i besittning som de gjorde. De var det ädlaste folket, och hade därmed ett legitimt anspråk på världsherravälde:

”… since honor is the reward of virtue, and all precedence is honor, all precedence is a reward of virtue. It is agreed that men are ennobled as virtues of their own or their ancestors make them worthy”

Dante menar även att Rom hjälptes av mirakler och därmed var deras herravälde Guds vilja. Hans argument angående Roms historiska rötter, de mirakel som inträffade samt de stora män som slogs för Rom och det allmänna goda har vi i tidigare inlägg kunnat se beskrivas av Titus Livius. Alla dessa saker är argument för Roms förrangställning och rättmätiga position som världshärskare. Dante fortsätter att beskriva Roms storhet och dygd:

”… in subduing the world the Roman people had in view the aforesaid good, their deeds declare. We behold them as a nation holy, pious, and full of glory, putting aside all avarice, which is ever adverse to the general welfare, cherishing universal peace and liberty, and disregarding private profit to guard the public weal of humanity”

Den romerska nationen och staten var födda att regera, medan andra var mer lämpade att underordnas. Detta visas bland annat av det faktum att Rom besegrade sina fiender, ty även om det mänskliga förnuftet inte kan se det, uttrycker sig Guds vilja genom nåden. Denna nåd kan bland annat erfaras genom att vissa förlänas seger i en kamp:

”… either the trial of strength between champions in duels, or the struggle of many to come first to a mark, as in contests run by athletes for a prize”

“… the Romans were victorious among the contestants for world-Empire; therefore they were victorious by divine decree; and consequently they gained the Empire by divine decree, that is, they gained it with Right”

Dante beskriver även de enviger man mot man som romarna utkämpade och vann i sin tidiga historia. Han hänvisar till Vergilius och Livius beskrivningar av dessa, varav den senares utläggningar återfinns i tidigare publicerade inlägg.

Slutligen visade Jesus korsfästelse att Rom innehade jurisdiktion över hela mänskligheten, genom att tillåta sig straffas erkände Jesus Roms legitimitet.

Huruvida kejsaren får sin auktoritet från Gud eller från hans ställföreträdare – Bibliska argument

En viktig fråga som Dante måste avgöra, är huruvida Kejsarens makt är rättfärdig utan hänvisning till påven. Han är medveten om att det finns starka krafter som motsätter sig honom, men vill genom logiska bevis och Bibelns läror leda i bevis kejsarens självständiga makt. Låt oss här gå igenom några av hans argument.

Ett argument som Dantes motståndare använde sig av var att Första Moseboken beskriver att Gud vid skapelsen gjorde två mäktiga himlakroppar, solen och månen, den ena högre än den andre. Solen antogs symbolisera den andliga, högre makten, och månen den lägre världsliga. Månen får sitt ljus från solen, och därmed kejsaren från påven. Dante bemöter detta argument på följande sätt:

”It must be recognized that the essence of the moon, her strength, and her function are not one and the same thing. Neither in her essence, her strength, nor her function taken absolutely, does the moon owe her existence to the sun, for her movement is impelled by her own motor and her influence by her own rays… In like manner, I say, the temporal power receives from the spiritual neither its existence, nor its strength, which is its authority, nor even its function taken absolutely. But well for her does she receive therefrom, through the light of grace which the benediction of the Chief Pontiff sheds upon it in heaven and on earth, strength to fulfill her function more perfectly”

Den första delen av argumentet visar hur den medeltida världsbilden om universum var uppbyggd. Idag kan vi se att Dantes motståndare hade en poäng i att solen både ger månen sitt ljus, men även i viss mån sin rörelse genom gravitationen. Dantes världsbild menade, i enlighet med den antika astronomin såsom det kom till uttryck i framförallt Ptolemaios, att himlakropparna hade en självständig rörelse i koncentriska cirklar runt jorden. Den sista cirkeln är Empyréen, eldhimlen, där Gud befinner sig i en statisk och perfekt vila. Det var Gud, den Första röraren, som en gång i tiden satte igång systemet och därefter upprätthöll det. Dantes första argument fallerar därmed, kan man säga.

Ett annat argument som Dantes motståndare använde sig av var att Jakobs söner Levi och Juda är fäder till de två suveräna makterna, Levi till den religiösa och Juda till den världsliga, och eftersom Levi föddes före Juda föregår kyrkan kejsaren i auktoritet. Dante bemöter detta med hjälp av den aristoteliska logiken för att visa vart kyrkoföreträdarnas argument felar:

”I repeat that the predicate of the conclusion is not the term of the major premise, for the one is ”authority” and the other ‘birth,’ things different in subject and meaning. There is an error, therefore, in the form of the syllogism, which is as follows: A precedes B in C; D is related to E as A is to B ; therefore D precedes E in F. But F and C are dissimilar”

Dante menar att många äldre saknar företräde i auktoritet. Ytterligare argument från Bibeln följer. Ett är att profeten Samuel hade makt att utse (smörja) och även avsätta konungen Saul. Men Dante menar att Samuel knappast var någon ”ställföreträdare” utan snarare ett ombud från Gud. Ett annat är att Kristus gav Petrus (den första ställföreträdaren) makt att lagstifta över kejsardömet, men Dante menar att Petrus endast fick nycklarna till himlen och därmed endast rätten att ”binda och lösa” i den andliga sfären. Till skillnad från Dantes motståndare tycks Bibeln direkt skilja prästerskapet från världsliga ting, exempelvis i orden Gud talade till Aron om att han inte skulle ha arvsrätt eller del i jorden.

Huruvida kejsaren får sin auktoritet från Gud eller från hans ställföreträdare – Argument från förnuftet och romerska arvet

Enligt Dante hade Konstantin den store, den första kristna kejsaren, donerat det västromerska riket till påven Silvester I år 324, något som skulle visa att kejsardömet övergivit sin auktoritet till kyrkan. Lorenzo Valla visade dock på 1400-talet, långt efter Dantes död, att detta edikt var förfalskat. Dante visste därmed inte detta, men hans argument var att Konstantin inte hade någon rätt att donera detta till kyrkan, ty han fick inte:

”… do through an office assigned him anything contrary to the office, for thereby the same thing, in virtue of being the same, would be contrary to itself, which is impossible. But to divide the Empire would be contrary to the office assigned the Emperor, for as is easily seen from the first book of the treatise, his office is to hold the human race subject to one will in all things. Therefore, division of his Empire is not allowed an Emperor”

Dantes motståndare hävdade på samma sätt att kejsaren får sin ämbete av påven, eftersom påven Hadrianus (i själva verket var det Leo III) krönte Karl den store till kejsare och därmed förlänade honom med kejsarvärdigheten, något som skulle innebära att alla kejsare fick sin värdighet och auktoritet från påvemakten. Dante avfärdar argumentet:

”… their premise in it is a mere nullity, for usurpation of right does not create a right. If it did, the same method would show the dependency of ecclesiastical authority on the Empire, after the Emperor Otto restored Pope Leo, and deposed Benedict, sending him in exile to Saxony”

Härutöver existerade kejsardömet innan kyrkan, och enligt Dante kan inte en icke-existerande sak utan makt utgöra orsak till något som redan har makt. Kyrkan kan därmed inte var ursprunget till varken kejsardömets auktoritet eller handlingskraft. Kristus visade detta, som sagt ovan, i och med att han lät sig dömas av kejsarmakten, och Paulus bekräftar samma sak i Apostlagärningarna.

Det ligger inte i kyrkans natur utgöra källan till kejsardömets makt, och allt som ligger utanför dess natur är inte del av dess makt. Ty den makt något har överensstämmer med dess natur, i syfte att uppfylla dess ändamål, dess rätta funktion. Makten att ge auktoritet till det som styr i vår världsliga tillvaro, nämligen kejsardömet, är emot kyrkans natur och därmed dess ändamål. Kyrkans rätta funktion har att göra med att föra vidare och uppfylla Kristus gärning, nämligen människornas andliga välmående. Kyrkan bör vara herden för sin flock.

Människans natur ger henne två ändamål, ett förgängligt och ett oförgängligt. Försynen har givit henne ändamålet att uppnå lycka i detta livet, vilket består i användandet av hennes naturliga förmågor och symboliseras av det jordiska paradiset. Försynen har även gett henne ändamålet att nå den välsignade evigheten i Guds närhet, vilken kräver vägledning av Guds ljus och symboliseras av det himmelska paradiset. Dante avslutar:

”To these states of blessedness, just as to diverse conclusions, man must come by diverse means. To the former we come by the teachings of philosophy, obeying them by acting in conformity with the moral and intellectual virtues; to the latter through spiritual teachings which transcend human reason, and which we obey by acting in conformity with the theological virtues, Faith, Hope, and Charity… a twofold directive agent was necessary to man, in accordance with the twofold end; the Supreme Pontiff to lead the human race to life eternal by means of revelation, and the Emperor to guide it to temporal felicity by means of philosophic instruction”