Livius berättar att tidigare böcker lidit av den osäkerhet som följer av att sakerna de beskrivit ligger långt bak i tiden. Samtiden nedtecknade inte heller mycket, och mycket av det som fanns att tillgå förstördes när staden intogs. Nu följer en klarare och mer tillförlitlig bild av stadens historia.

Camillus och några andra valdes till tribuner. De gjorde vissa av lagarna (de tolv tavlorna och lagar från kungarnas tid) tillgängliga för folket, förutom de som hade att göra med heliga riter. Dessa behölls av pontifferna för att kunna hålla folket underordnat genom gudsfruktan.

Kriget stod dock snart åter för dörren. Volskerna hade tagit till vapen för att utrota det romarna, och även Etruriens nationer hade samlats för detta ändamål. Likaså hade Latinarna och hernikerna, som varit romarna lojala efter slaget vid Regillus, gjort revolt. Det bestämdes att Rom återigen skulle utse Camillus till diktator. Han besegrade alla fiender, och förärades en triumf in i staden. De många slavar som togs i kriget såldes:

”… [they] fetched so large a sum that after the matrons had been repaid for their gold [gallernas lösen], the surplus sufficed to make three golden bowls, which were inscribed, as is well known, with the name of Camillus, and kept, until the burning of the Capitol [83 f.Kr], in the chapel of Jupiter, at Juno’s feet”

Rom började nu återuppbyggas. Ett tempel till Mars dedikerads såsom det högtidligt lovats under det galliska kriget och fler stammar formerades av nya grupper som erhållit medborgarskap.

Capitolinus och konflikt om skuldsättning

Camillus namn ärades högt och han hölls för den främste romaren. Han besegrade fler fiender och slog ner fler uppror. Vissa patricier uppskattade inte detta, allra minst Marcus Manlius Capitolinus:

“This man, scorning, in his overweening pride, the other nobles, but envying the one who excelled them all in honours and good qualities, namely Marcus Furius, could ill endure that Camillus should at last have attained to such solitary eminence, both amongst the magistrates and in the armies, as to have those who had been chosen under the same auspices not for colleagues but for servants”

Denne Capitolinus blev den första att bli demagog och slå sig samman med de plebejiska magistraterna. Han popularitet bland plebejerna steg. Han propagerade för de agrara lagar som tribunerna vanligtvis brukade, men attackerade även kreditgivning på grund av dess negativa effekter på folket.

“… not only the speeches of Marcus Manlius, but his actions as well, while ostensibly democratic, were really revolutionary, considering the purpose which inspired them. A centurion renowned for military prowess had been condemned for debt. As he was being led away, Manlius caught sight of him, and hastening to his side through the midst of the Forum with his band of retainers, he laid hold of him, and exclaiming at the arrogance of the patricians, the heartlessness of the money-lenders, the sufferings of the plebs, and the merits and misfortunes of this man”

Aulus Cornelius hade valts till diktator för att föra krig mot Roms hotfulla grannfolk, men kallades tillbaka från armén för att hantera Capitolinus upproriska beteende. Capitolinus mötte honom och hans senatorer i Comitium med ett stort eget följe. Diktatorn beordrade där att Capitolinus fängslades. Från plebejerna fick han ingen hjälp, men han släpptes snart fri av senaten. Han fortsatte sin rörelse och talade sålunda till folket:

”I avow myself the patron of the commons—a title with which my zeal and loyalty have invested me: if you choose to give your leader a more striking title of authority or honour, you will find him the more able to make good your wishes”

Detta uppfattades som agitation för att erhålla kunglig makt, något han ställdes inför rätta och avrättades för.

”To his death were added marks of ignominy: one of a public nature, because the people were asked to vote that, since his house had stood where the temple and mint of Moneta now are, no patrician might dwell in the Citadel or the Capitol; the other proceeding from his family, in that the Manlian clan made a decree forbidding anyone thenceforth to bear the name of Marcus Manlius. Such was the end of a man who, had he not been born in a free state, would have left a memorable name”

Konflikten om folkets skuldsättning fortsatte dock. Censorer skulle utnämnas för att utreda skuldsättningens utbredning, men dåliga omen fick senaten att inte vilja hålla val. Tribunerna anklagade senaten för att vilja dölja hur hög och utbredd folkets skuldsättning verkligen var, och att den ena hälften av befolkningen ruinerades av den andra. De många krigen menade de också var ett sätt att dölja detta för plebejerna:

”The object was to wear the plebeians out with service and give them no time to take breath in the City, or leisure to bethink them of liberty or to stand in the assembly, where they might sometimes hear the voice of a tribune urging the reduction of interest and the removal of their other grievances. But if the plebs had the spirit to recall their fathers’ liberty, they would allow no Roman citizen to be bound to a creditor, nor any levy to be held”

Plebejerna får konsulär makt

Plebejerna i staden plågades av sin skuldsättning och att dras inför domstol för sina skulder. De kunde även ges över till sina kreditorer som betalning. De förtrycktes så hårt att deras ledare varken hade kraft att utmana patricier i utnämning av militärtribuner eller ens att söka plebejernas egna ämbeten. Men:

”That this state of affairs might not inspire excessive joy in the patricians, a trivial cause—as often happens—set on foot a mighty change”

En patricier vid namn Marcus Fabius Ambustus rådde bot på plebejernas situation. Han var inflytelserik och populär även bland plebejerna eftersom han inte såg ned på dem. Han yngsta dotter hade han även gift bort till en plebej, Gaius Licinius Stolo. Denne dotter var dock missnöjd med sin faders val av make:

”She would fain have concealed the reason of her grief, which was too little consistent with sisterly affection and did no great honour to her husband; but he brought her by tender inquiries to confess that she was unhappy in being mated to one beneath her, having married into a house where neither dignities nor influence could enter. Ambustus then comforted his daughter and bade her be of good cheer: she would see ere long in her own home the same state she beheld at her sister’s”

Med hjälp av Ambustus blev Gaius Licinius Stolo vald till plebejisk tribun tillsammans med Lucius Sextius. De förde en politik som gynnade plebejerna och höll tillbaka patriciernas inflytande. De förslog skuldlättnader och begränsningar av hur mycket land en enskild medborgare kunde äga. De föreslog även att militärtribunatet skulle avskaffas och att istället konsuler skulle utses, med villkoret att en av konsulerna alltid skulle väljas från plebejernas led. Som tribuner använde de sitt veto för att förhindra valet av högre magistrater, detta för att försöka pressa igenom sina reformer.

Ambustus lyckades bli vald till militärtribun, och lade då fram lagförslagen som han och hans svärson Stolo hade föreslagit. Patricierna använde de andra plebejiska tribunerna som de hade i sina fickor att framlägga veto mot förslagen. Som rättfärdigande menade de att många plebejer var ute från staden i krig och borde få återkomma innan omröstning skedde. Genmälet mot dessa tribuner är värt att citera:

“… the patricians—as they proceeded to assert—would never check their greed for land, nor cease murdering the plebs with usury, until the commons should elect one of the two consuls from their own number, to guard their liberties. Contempt, they argued, was now become the portion of the plebeian tribunes, for they used the veto to break down their own power. There could be no question of equal rights, where the other side commanded and they themselves could do nothing but protest. Until they shared in the authority [imperium], the plebs would never have an equal footing in the state. And let no one think that it would be sufficient if plebeians were accepted as candidates at the consular elections: unless it were required that at least one consul must be chosen from the commons, none ever would be. Had they already forgotten, that although the election of tribunes of the soldiers rather than consuls had been resolved upon, expressly in order that the highest honour might be open even to plebeians, yet for four and forty years no commoner had been chosen to that office?… The law must make good for them what they could not gain by favour at the elections; one of the two consulships must be set apart for the undisputed use of the plebs, for if left in dispute it would always fall a prize to the more powerful… The consulship remained for the commons to achieve; this was the citadel of liberty, this its pillar. If they attained to this, then would the Roman People hold that the kings had been really driven from the City”

Patricierna försökte hindra att denna lag vann laga kraft. Appius Claudius Crassus argumenterade mot tribunerna:

“Quirites, it is all of a piece with his words. ‘I propose,’ he says, ‘that it shall not be permitted you to choose such consuls as you will.’ For can aught else be his meaning, when he commands that in any case one consul be chosen from the plebs, and deprives you of the power to name two patricians?… His meaning is: ‘since of your own accord you will never choose unworthy men, I will make it obligatory on you to elect those whom you do not wish.’ What follows? Why, a man would not owe the people so much as thanks, if he were the sole plebeian candidate along with two patricians: he would say that he had been elected not by your suffrages, but by the statute”

Claduius fortsatte och undrade om även andra ämbeten skulle börja tillfalla folket:

”Who then control the auspices, by the tradition of our fathers? The patricians, to be sure; for no plebeian magistrate is elected under auspices; the auspices belong so exclusively to us, that not only are the patrician magistrates whom the people elect no otherwise elected than with auspices, but we ourselves even—without the people’s suffrage—take auspices and nominate an interrex; and have, as private citizens, the right of taking them, which you plebeians have not even in your magistracies. He therefore deprives the state outright of auspices, who by electing plebeian consuls deprives the patricians of them—for they alone can take them”

“Let pontiffs then, augurs, and kings of the sacrifices, be chosen from the vulgar herd; let us set the mitre of the Flamen Dialis on anybody’s head, so he but be a man; let us make over the sacred shields, the inner shrine, the gods and the service of the gods, to those whom we may not without sin intrust with them; let laws be proposed and magistrates elected without the approval of the auspices; neither to centuriate nor curiate comitia let the fathers give their sanction; let Sextius and Licinius bear sway in Rome, like Romulus and Tatius—because they give away the moneys and the lands of others. Is it so sweet to plunder others of their fortunes? Does it not occur to them that one of their laws will make vast deserts in the country-side, by driving the landlords out from their demesnes, while the other will wipe out credit, and with it all human intercourse? Upon every account I urge you to reject these bills; and may Heaven prosper what you do!”

Appius tal gjorde ingen nytta. Det beslutades att de heliga riterna skulle presideras över av tio personer, istället för två som tidigare, och att hälften av dessa skulle komma från plebejernas led. Kort därefter, trots senatens och diktatorn Camillus motstånd, hölls valet av konsuler. Lucius Sextius, den som tillsammans med Stolo och Ambustus propagerat för lagen, blev den första plebejen år 367 f.Kr. att väljas till konsul. Plebejerna gick dock med på att en praetor kunde väljas från patricierna med polisiära uppgifter för att upprätthålla rättvisa i staden. För att fira överenskommelserna och hedra gudarna bestämde senaten att spel skulle anordnas.