De romerska generalerna inledde kriget mot Veii med en vinterbelägring, något som var ovanligt då krig i vanliga fall fördes på sommarhalvåret. Plebejernas tribuner var inte sena med att beklaga sig över detta beslut:

“So this was the reason that the soldiers had been granted pay! They had not been mistaken in thinking that this gift of their opponents would be smeared with poison… Such slavery as this neither kings, nor the proud consuls who came before the establishment of the tribunician power, nor the stern authority of a dictator, nor harsh decemvirs, had laid upon them,—that they should wage perennial war…. But the commons were only getting their deserts. There had been no room even amongst eight military tribunes for a single plebeian”

Mot tribunernas klagande invände senatorn Appius Claudius, sonson till den föraktade decemviren. Tribunerna, menade han, tar varje tillfälle att sprida osämja i staten och baktala fäderna. Harmonin mellan klasserna måste bestå, då är Rom oslagbart. Han vänder sig till folket:

“… we would deal as though with fellow citizens, and we think it only right that you deal with us as with your native country. Either we ought not to have undertaken the war, or we ought to conduct it as befits the Roman People, and end it as quickly as possible. And we shall end it, if we press our beleaguered foes”’

Claudius talar därefter om staden Veiis trolösa och aggressiva ställning gentemot Rom och att det är nödvändigt att besegra dem, och eftersom belägringen väl är i gång vore det dumt att avsluta den, endast för att gå i fält nästa gång Veii anfaller. Tribunernas gnäll nedvärderar de romerska soldaternas förmåga och skulle deras förslag följas skulle den romerska arméns rykte försvagas samtidigt som soldaternas lydnad och disciplin försvagas:

“It only remains for them to utter in camp and in the presence of the soldiers the view which they noisily publish here, and to corrupt the armies and not to suffer them to obey their leaders. For in the upshot liberty has come to mean at Rome, that a man respect neither senate nor magistrates, nor laws, nor ancestral customs, nor institutions of the fathers, nor military discipline.”

Både kavalleri och fotsoldater ställde upp för staten när Veii anföll, kavalleriet ställde till och med upp med sina egna hästar. Båda ville tjänstgöra för statens bästa. De vann striden, och senaten var tacksam och ärade Roms soldater:

”Rome was blest, they said, and invincible and eternal, by reason of this noble harmony; they praised the knights, they praised the plebeians, they extolled the very day itself, and confessed that the courtesy and good-will of the senate had been surpassed. Fathers and commoners mingled their tears of joy, till the Fathers were recalled into the senate-house, and decreed that the military tribunes should hold an assembly and thank the infantry and the knights, and say to them that the senate would remember their loyalty to their country, and that it was voted that all who had volunteered to serve out of their due order should receive pay. The knights, too, were granted a definite money allowance. Then for the first time cavalry-men began to serve on their own horses”

Konflikt om konsulära tribunatet, ny högtid introduceras

Plebejer kunde väljas till militära tribuner, men istället för att välja från de egna leden valde plebejerna patricier att fylla ämbetet. En tribun vid namn Gnaeus Trebonius menade att Lex Trebonia (lagen mot att patricier kunde kapa ämbetet) var åsidosatt ”… and that the tribunes of the plebs had been appointed not by the votes of the people but at the dictation of the nobles”.

När senaten ville uppbörda skatt för pågående krig med volskerna utbröt protester, men efter valet av plebejen Publius Licinius Culvus till militär tribun med konsulär makt, tillsammans med fem patricier, blev tribunerna och folket nöjda och gick med på skatten. Publius skötte ämbetet så väl att nästa val resulterade i att centurierna valde endast en patricier till konsulär tribun, resten var plebejer.

Sommaren år 399 f.Kr. var väldigt olycksbringande, med sjukdom och missväxt, och senaten röstade att tillfråga Sibyllinska böckerna om vad som borde göras:

”[The duumvirs] in charge of the sacred rites then celebrated the first lectisternium ever held in Rome, and for the space of eight days sacrificed to Apollo, to Latona and Diana, to Hercules, to Mercury and to Neptune, spreading three couches for them with all the splendour then attainable. They also observed the rite in their homes. All through the City, they say, doors stood wide open, all kinds of viands were set out for general consumption, all comers were welcomed, whether known or not, and men even exchanged kind and courteous words with personal enemies; there was a truce to quarrelling and litigation; even prisoners were loosed from their chains for those days”

Året efter ville senaten återta den konsulära tribunatet och ställde upp med sina främsta män, ”… men whom they believed the electors would be ashamed to pass over”. De skyllde även den hårda vintern och sommaren på att gudarna var missnöjda:

“… that an election held under their auspices should prostitute honours and confound family distinctions. The people were awed not only by the dignity of the candidates, but by the fear of Heaven, and to be military tribunes with consular powers chose all patricians”

Veii besegras 396 f.Kr

Rom låg fortfarande i krig mot Veii, som nu även hade erhållit stöd från faliskerna och capenaterna.

Ett omen uppenbarade sig vid denna tid. Albansjön höjdes utan orsak, och Rom sände ombud till oraklet i Delfi för att tolka detta. En ung romersk soldat fick dock reda på att en gammal siare från Veii hade sagt att Rom inte skulle inta Veii förrän vattnet i sjön dränerades:

“He then went on to explain the appointed method of draining it. But the senators, making slight account of his authority, as not sufficiently trustworthy in so grave a matter, determined to wait for their deputies with the response of the Pythian oracle”

När sändebuden återvände hade oraklet samma budskap som den gamle siaren, pythian sade bland annat:

“… press boldly on against the walls of the foe, and know that over that city which thou dost beleaguer for so many years, the fates now disclosed have given thee the victory. When thou hast ended the war with conquest, bring to my temple an ample gift, and repeat and accomplish in customary wise the ancestral rites thou hast neglected”  

Riterna som avsågs var att Latinska spelen (till Jupiter Latiaris ära) och efterföljande offret på Albanberget hade utförts felaktigt. Detta åtgärdades genom att de konsulära tribunerna som ansvarat för riterna avgick och nya auspicier genomfördes. Spelen genomfördes och vattnet tappades från Albansjön:

“Accordingly the commander destined to destroy that city and to save his country, Marcus Furius Camillus, was appointed dictator, and named Publius Cornelius Scipio as his master of the horse. The change in the command at once made a change in all things else; there was new hope and a new spirit, and even the fortune of the City seemed to be renewed”

En del av Camillus armé började gräva en tunnel in i Veii, medan resten attackerade staden för att avleda uppmärksamheten från tunnelbyggandet mot citadellet. I citadellet förberedde Veiis kung ett offer i Junos tempel. De romerska soldaterna attackerade då från tunneln och öppnade sedan portarna till staden. Veiis invånare drabbades av panik, men inget slakt genomfördes då Camillus sade till sina soldater att skona de utan vapen. Veiis invånare gav upp, och staden plundrades. Även templet plundrades:

”When the wealth that belonged to men had now been carried away out of Veii, they began to remove the possessions of the gods and the gods themselves, but more in the manner of worshippers than of pillagers. For out of all the army youths were chosen, and made to cleanse their bodies and to put on white garments, and to them the duty was assigned of conveying Queen Juno to Rome”  

Camillus förvisas och gallerna anfaller

Rom fröjdade i segern, men snart beklagade sig plebejernas tribuner över att plebejerna förvägrades ta del av den fertila jorden vid Veii. De ogillade även att Camillus dedikerat en stor del av krigsbytet till staten och till gudarna.

I krig mot faliskerna segrade Camillus återigen, men denna gång genom sin stora karaktär. En förrädare bland faliskerna hade tagit med sig barnen till stadens ledare och fört dem till Camillus, men istället för att acceptera denna gåva visade Camillus prov på det romerska sinnet:

“Neither the people nor the captain to whom you are come, you scoundrel, with your scoundrel’s gift, is like yourself. Between us and the Faliscans is no fellowship founded on men’s covenants; but the fellowship which nature has implanted in both sides is there and will abide. There are rights of war as well as of peace, and we have learnt to use them justly no less than bravely… I shall conquer them, as I conquered Veii, in the Roman way, by dint of courage, toil, and arms”

Romarnas ärlighet och deras generals rättvisekänsla fick dem att kapitulera och skicka sändebud att ge upp staden till romarna (staden var förstås redan i underläge i kriget).

I Rom fortsatte dispyten om Veii. En del av folket ville flytta dit, men Camillus ansåg att romare inte borde bosätta sig på erövrad mark som gudarna har övergivit. Senatorerna tog intryck, och motsatte sig lagförslaget i Forum:

”… where they dispersed among the tribes, and canvassing every man his own tribesmen, began with tears to beseech them, that they would not forsake that City for which both they and their fathers had fought with the greatest courage and good fortune. They pointed to the Capitol, to the shrine of Vesta, and to the other temples standing all about them; they begged them not to drive the Roman People, an exile, and a wanderer from its native land and its household gods, to the city of its enemies, nor to carry things so far that it would be better that Veii had not been taken, so that Rome might not be deserted. Since the patricians used not force but entreaties, and in their entreaties made many a reference to the gods, the greater part felt the prick of conscience, and the law was rejected by one more tribe than voted in its favour”

Camillus förvisades dock från staden på grund av dispyten om krigsbytet från Veii, han åtalades av plebejernas tribun Lucius Apuleius. Med sin bästa man ute ur staden var de sämre förberedda för den annalkande invasionen av gallerna. Gallerna med deras legendariska hövding Brennus hotade Clusium och Rom sände sönerna till Marcus Fabius Ambustus som ambassadörer till gallerna, och frågade vilken rätt de hade till etruskernas land. De svarade, att de hade svärdets rätt och att allt tillkom de djärva. Tumult uppstod, och Quintus Fabius genomborrade en av gallerna med sitt spjut. Gallerna förargades över Fabiis beteende och att bröderna sedan ärades genom att väljas till tribuner. De attackerade, intog och plundrade Rom, något som inte hänt tidigare och inte skulle inträffa igen förrän på 400-talet e.Kr.

Camillus återkallades från sin exil och utnämndes till diktator, men under tiden gick romarna gick med på att betala gallerna en enorm summa guld för att rädda staden, tribunen Quintus Sulpicius skötte förhandlingen med Brennus:

“The transaction was a foul disgrace in itself, but an insult was added thereto: the weights brought by the Gauls were dishonest, and on the tribune’s objecting, the insolent Gaul added his sword to the weight, and a saying intolerable to Roman ears was heard,—Woe to the conquered!”

Camillus underkände överenskommelsen med gallerna angående guldbetalningen eftersom ett lägre ämbete hade fattat beslutet utan diktatorns medgivande. Han uppmanade sina män att:

”… win their country back with iron instead of gold; having before their eyes the temples of the gods, their wives and their children, the soil of their native land, with the hideous marks of war upon it, and all that religion called upon them to defend, recover, or avenge”

Camillus drev ut gallerna och besegrade dem. Han:

”… returned in triumph to the city; and between the rough jests uttered by the soldiers, was hailed in no unmeaning terms of praise as a Romulus and Father of his Country and a second Founder of the City”

Efterspel

Camillus tog beslut om att de helgedomar som varit i gallernas händer skulle återställas, deras gränser upprättas och reningsriter genomföras. Capitolinska spel skulle även hållas, då JupiterOptimus Maximus hade skyddat sin boning och romerska citadellet mot gallerna (Capitolium kunde hållas från gallerna eftersom en av Junos heliga gåsar varnade Marcus Manlius Capitolinus om attacken).

Plebejernas tribuner gav dock inte upp med att försöka få plebejerna att lämna Rom, som nu var krigshärjat, och istället slå sig ner i Veii. Camillus ställde sig då upp i Forum och höll ett tal värt att citera där han framhåller platsen Rom, dess historia och sammankopplingen med religionen:

“All these holy things would you leave behind on unconsecrated ground—things coeval with the City, and some more ancient than its origin?… And mark what a difference between us and our forefathers! They handed down to us certain rites to be solemnized on the Alban Mount and in Lavinium. But if we scrupled to transfer sacred rites from hostile cities to ourselves in Rome, can we shift them without sin from Rome to Veii, city of our enemies?… Do you never think what a sacrilege you are about? The Vestals surely have but that one dwelling-place, from which nothing ever caused them to remove but the capture of the City; the Flamen Dialis may not lie for a single night outside the City, without sin. Will you make these priests Veientine instead of Roman? Shall thy Virgins forsake thee, Vesta, and the Flamen, as he dwells abroad, bring, night after night, such guilt upon himself and the republic? What about the other matters nearly all of which we transact, after taking auspices, within the pomerium? To what oblivion and neglect do we consign them? The curiate comitia which deals with the business of war, the centuriate comitia, where you elect the consuls and military tribunes—where can these be held, with due observance of the auspices, save in the customary places?”

Camillus fortsätter:

“Have the soil of our native City and this land which we call our mother so slight a hold on us? Is our love of country confined to buildings and rafters? And in truth I will confess to you—though I like not to recall the wrong you did me—that as often, during my absence, as I thought of my native place, all these objects came into my mind: the hills and the fields and the Tiber and the region familiar to my eyes, and this sky beneath which I had been born and reared. And I wish these things may rather move you now with love, Quirites, to make you abide in your own home, than afterwards, when you have left it, torment you with vain regrets. Not without cause did gods and men select this place for establishing our City… Here is the Capitol, where men were told, when of old they discovered there a human head, that in that place should be the head of the world and the seat of empire; here, when the Capitol was being cleared with augural rites, Juventas and Terminus, to the vast joy of your fathers, refused to be removed; here are Vesta’s fires, here the shields that were sent down from heaven, here are all the gods propitious, if you remain”

Romarna beslöt att stanna kvar i staden och återuppbygga den.