Äcklet är Jean-Paul Sartres (1905-1980) första roman och en utläggning av existentialismens filosofi och livsinställning. Den är utformad som en dagbok skriven av huvudpersonen, Antoine Rouquentin, och består av hans reflektioner över tillvaron.

Rouquentin har för en tid sedan kommit tillbaka till Frankrike efter att ha varit på resande fot i ett antal år. Han lever där isolerad och ensam, men spenderar sin tid med att skriva en biografi över 1700-talsmarkisen de Rollebon. Han lägger dock märke till att han inte kan skriva klart biografin eftersom livet börjar framstå som så oförklarligt och osammanhängande att en fastställd biografi endast kan beskriva livet skenbart och falskt. Han känner att han har drabbats av en form av ”sjukdom” där världen och saker och ting däri framstår som godtyckliga och kontingenta. Han upplever sig förfrämligad från världen som saknar en klar mening, även naturliga fenomen och livlösa ting framstår som otydliga. Rouquentin glider längre ned i vad som kan kallas för en existentiell ångest som gör det omöjligt för honom att finna en riktning i livet, och omgivningen fyller honom bara med leda och avsky.

Boken presenterar flera intressanta teman som beskriver existentialismens filosofi. Människan uppfattas här som fundamentalt fri, men därmed även som fundamentalt ansvarig för sitt liv i dess helhet. Denna frihet kan bli ångestframkallande och de flesta människor klarar inte av att ta ansvar, istället föredrar de att följa förhärskande konventioner och leva ”icke-autentiskt”. Romanen bör även förstås som en skildring av den moderna människan, hennes förfrämligande från världen och sökande efter en mening som undgår henne.

Livet som berättelse

Rouquentin har svårt att komma ihåg sitt förflutna samtidigt som framtiden ter sig oförståelig. Han verkar därmed leva i ett flyktigt ”nu” som ständigt upprepar sig. Att han lever ensam gör det svårt för honom att sammankoppla sitt liv med andras. Han beskriver skillnaden mellan sig själv och andra människor:

”Jag är alldeles förbluffad över de här männen: medan de sitter där och dricker kaffe berättar de historier, som förefaller sannolika och som har klara konturer. Om man frågar dem vad de gjorde igår, så blir de inte förvirrade: med ett par ord sätter de en in i saken… När man lever ensam, vem man inte ens längre vad det vill säga att berätta… Likadant är det med händelserna, man låter dem gå förbi; man ser plötsligt människor dyka upp som talar och som försvinner, man kommer in i historier som inte har vare sig början eller slut: man skulle vara ett mycket dåligt vittne”

På grund av att han lever endast i upprepade ”nu” och minnet har en tendens att konstruera händelser snarare än att komma ihåg dem korret, kan Rouquentin inte sammanfoga sitt liv till en sammanhängande helhet. Det är även anledningen till att han inte kan avsluta sin biografi om markisen de Rollebon:

”Det är inte material som saknas: brev, memoarfragment, hemliga rapporter, polisarkivalier. Jag har tvärtom nästan för mycket. Det som saknas i alla dessa vittnesbörd, det är fastheten, stadgan. De motsäger inte varandra, nej, det gör de inte, men de överensstämmer inte heller med varandra; det verkar inte som om de gällde samma person… jag börjar tro att man aldrig kan bevisa någonting. Det är hederliga hypoteser och de återger fakta: men jag känner mycket väl att de kommer från mig själv och att de helt enkelt är ett sätt att sammansmälta mina kunskaper. Inte en strimma ljus kommer från Rollebon själv. Långsamma, lättjefulla och trumpna anpassar sig fakta efter den stränga ordning jag vill ge dem; men den är endast skenbar…”

Eftersom minnet består av konstruerade fragment och Rouquentin är överlämnad åt nuet, kan han inte beskriva sitt liv. Livet kan inte beskrivas som tragiskt, ärofullt eller placeras in i någon sådan ”genre”. Detta beror på att ett liv som endast levs i nuet saknar historia. Av samma anledning kan Rouquentin inte säga att han har upplevt några äventyr i livet. För att något ska kunna uppfattas som ett äventyr krävs att det berättas, men så fort det berättas, emellertid, förfalskas det:

”Det är det som lurar människorna: en man är alltid en historieberättare, han lever mitt ibland sina historier och nästans historier, allt som händer honom ser han genom dem; och han försöker leva sitt liv som om han berättade det. Men man måste välja: att leva eller att berätta… När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människorna går ut och in, det är alltsammans. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en oändlig och monoton addition… Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång. Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger”

Livet kan inte uppfattas som en helhet, och man kan inte beskriva sitt liv, eller delar av det, utan att påtvinga det en mening som det i sig inte har:

”Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt. Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar”

Beskrivningar av människors liv, t.ex. inom litteraturen där karaktärer tycks utvecklas på ett tydligt sätt, presenterar därmed endast något skenbart:

”… vi har en känsla av att hjälten denna natt har upplevat alla detaljer som förebud, som löften eller till och med att han upplevde endast dem som var löften, blind och döv för allt som inte förebådade äventyret. Vi glömmer att framtiden ännu inte fanns där; mannen var ute och gick en natt utan förebud och denna natt bjöd honom sina enformiga rikedomar huller om buller och han träffade inte sitt val”

Främlingskap

Rouquentin upplever sig som en främling i världen: ”För min del lever jag ensam, fullkomligt ensam. Jag talar aldrig med någon; jag får ingenting och jag ger ingenting”. Han spenderar icke desto mindre mycket tid med att observera världen och människorna i den. Från ett slags utifrånperspektiv beskriver han hur människor lever i denna värld.

Han ger sig ut på en promenad för att betrakta stadslivet och beskriver hur det utmärks av människor som dras med strömmen, som lever på ett slags ritualiserat sätt och maskinmässigt:

”Genast utplånar hon omsorgsfullt varje spår av uttryck från sitt mjölkiga ansikte och tar några steg i blindo. Det är tecken som man inte kan ta fel på: de kommer att hälsa. Och ett ögonblick senare lyfter herrn upp handen i luften. När hans fingrar är alldeles i närheten av hattbrättet, tvekar de en sekund innan de mjukt fattar tag i huvudbonaden. Under det att han sakta lyfter på hatten medan han sänker huvudet för att hjälpa till med avtagningen, tar hustrun ett litet skutt och ritar ett ungdomligt leende på sitt ansikte. En skugga går förbi dem med en bugning: men deras båda tvillingleenden utplånas inte med en gång: de dröjer ett ögonblick på deras läppar på grund av något slags remanens”

Även klassdistinktioner spelar in i hur människor rör sig genom staden, skillnader i kläder och uppsyn signalerar på olika sätt vart man hör hemma i den sociala ordningen. Även dessa skillnader är emellertid genomorkestrerade av omedveten regelefterlevnad. Rouquentin promenerar vidare mot havet som tycks ställa andra krav än staden, gesterna och manéren blir färre. Klockan har nu dessutom passerat lunch och människorna orkar inte längre upprätthålla hierarkin och blandar sig mer varandra. Det är dock fortfarande en orkestrerad sam- och tillvaro, endast annorlunda.

Klassamhället kommer även till uttryck på andra sätt. Den högre medelklassen och eliterna, läkare, präster o.s.v., utfärdar definitioner av sina medmänniskor eftersom de har ”erfarenhet”. De känner förment till människans natur men reducerar dem därmed till ”ett fall av…” och till några allmänna begrepp. Dessa höga herrar är emellertid inte friare för det:

”… två sous i vänstra springan och så kommer det ut anekdoter i silverpapper; två sous i högra springan så får man värdefulla råd som klibbar vid tänderna som kola”

Deras så kallade erfarenhet är därutöver endast återupprepade ord som någon annan sagt, plattityder utan reflektion. Detta är dock något som de har gemensamt med andra människor. Människor tänker inte själva och vill inte göra det heller med risk för att uppröra sina inrutade liv:

”Jag är ensam mittibland dessa glada och förnuftiga röster. Alla dessa människor tillbringar sin tid med att utbyta åsikter, de är glada att höra att de har samma åsikter. Gode Gud, vad de tycker att det är viktigt att de allihop tänker samma saker”

Fenomenologi

Inte bara den sociala världen håller för Rouquentin på att falla isär. Detta beskrivs på flera olika sätt, men innebär att saker och ting liksom börjar framstå som nyckfulla, som att de inte hade behövt vara som de är nu. Han märker det när han betraktar bokhyllorna i ett bibliotek:

”I vanliga fall står de där, tunga och undersätsiga, med kaminen, de gröna lamporna, de stora fönstren, stegarna, står där som en fördämning mot framtiden. Så länge vi är kvar inom dessa väggar, kommer det som skall hända till höger eller till vänster om kaminen. Även om Saint Denis själv trädde in med huvudet i sina händer, måste han gå in till höger, måste han gå mellan de hyllor som är reserverade för den franska litteraturen och bordet som är reserverat för de kvinnliga läsarna… På det sättet tjänar föremålen i varje fall till att fixera gränserna för det sannolika… Men idag fixerade de inte längre någonting alls: det föreföll som om själva deras existens stod på spel, som om de hade den allra största möda att övergå från det ena till det andra… Ingenting verkade sant; jag tyckte mig omgiven av pappersdekorationer som plötsligt kunde förflyttas”

”Jag betraktade förskräckt dessa bräckliga ting som inom en timme, inom en minut kanske skulle störta samman… vilka svaga barriärer! Det är väl av lättja, antar jag, som världen är sig lik från den ena dagen till den andra. Idag såg den ut att vilja förändra sig. Och då kunde allt, allt hända, allt”

Det är inte helt enkelt att förklara vad Sartre menar med dessa ord, men om man utgår från ett fenomenologiskt perspektiv kan det göras begripligt. Rouquentin befinner sig i en livsvärld som brakar samman. Biblioteket är en institution med hyllor och bord avsedda för specifika ting och funktioner, böckerna är behållare av vetande, allt är organiserat och byggt på ett visst sätt för att fungera som instrument för specifika aktiviteter o.s.v. Det han upplever är att detta är fullkomligt konstruerat och saknar en inneboende mening. Det är helt godtyckligt varför saker och ting är som de är, något som blir outhärdligt för honom.

På samma sätt slutar språket att, så att säga, få en självklar referens. Men när världens godtycklighet, tillsammans med att språket slutar att fungera som en ”väg in” i förhållandet till världen, upptäcker han dock hur världen är betingad. När han betraktar ett kastanjeträd märker han att existensen finns bortom kategorier som världen kan delas in i, bortom vilken färg och storlek objekt kan ha o.s.v. Existensens ”hemlighet” är absurditet. Inget har någon anledning att finnas till, saker och ting finns bara där utan någon som helst given kvalitet eller given relation till något annat:

”Jag vill säga som definition säga att existensen inte är det nödvändiga. Att existera, det är att vara här, helt enkelt: de existerande visar sig, man träffar på dem, men man kan aldrig framställa dem som slutsatser… Allting är orsakslöst, den här parken, den här staden och jag själv”

Existensens krav

Genom romanen separeras och Rouquentin som vi sett från världen och människor. Men han misslyckas inledningsvis att möta existentialismens utmaning. Rouquentin beskriver äcklet och meningslösheten som något oundvikligt, något som händer honom:

”Äcklet finns inte i mig, jag känner det där borta på väggen, på hängslena, överallt runt omkring mig. Det är bara ett med cafét, det är jag som är i det”

Det han upplever är att ”existensen föregår essensen”, men istället för att ta denna frihet i besittning och själv ta ansvar för att rikta sitt liv, börjar han sjunka ned i rädsla och ångest:

”Föremålen borde inte angå en eftersom de inte lever. Man begagnar sig av dem, man lägger dem tillbaka på deras plats, man lever mitt ibland dem: de är nyttiga, det är alltihop. Och mig angår de, det är outhärdligt. Jag är rädd att komma i kontakt med dem, alldeles som om de vore levande djur”

Rädslan och ångesten är dock ledtrådar. När han slutgiltigt lägger ifrån sig biografin över de Rollebon märker han dock av hur obetingad människan är förutan sina projekt och livsplaner: ”Existensen strömmar tillbaka över mig, frigjord, lösgjord. Jag existerar”. Helt befriad från allt annat kan man aldrig befrias från existensen, men utmaningen är att finna någon mening trots avsaknaden av objektivt given mening. Föremål och projekt får endast den mening man tillskriver dem. Rouquentin upplever detta, men när han inser det måste han ta det ansvar som detta innebär. Det är inte helt klart huruvida han gör det, åtminstone finner han ingen lycka därmed. Men det vore förstås att be om för mycket, Sartre menar aldrig att insynen i ”existensens hemlighet” innebär lycka, endast frihet.