Ungerns premiärminister Viktor Orban presenterade för ett tag sedan en ny familjepolicy som går ut på att skapa incitament för ökat barnafödande, bland annat genom skattelättnader och privilegier för kvinnor som fött flera barn. Kvinnor som fött fyra barn skulle bland annat helt befrias från inkomstskatt. Orban påpekade dessutom att befolkningsökning i Ungern ska bestå av inhemska födslar och inte av invandring, något som väckte anstöt bland svenska debattörer.

Sofia Nerbrand tyckte att ”Nu går skam på torra land” och att ”Retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”. Hon beskrev därefter hur policyn för tankarna till Nazityskland, något socialförsäkringsministern Åsa Strandhäll instämde i genom att säga att det hela ”osar 30-tal”. Det hela ledde till en mindre diplomatisk konflikt.

Sverige som världssamvete

Först och främst kan vi konstatera att detta är ett exempel på något som har blivit väldigt vanligt de senaste åren. Svenska ministrar sätter upp sig själva och svensk politik som idealet alla andra bör följa. Vid det här laget börjar detta tilltag framstå som än mer desperat, något vi ser i politikers besatthet att skydda den så kallade ”Sverigebilden”. Ofta är det socialdemokratiska företrädare (och hederssossar från andra partier) som beklagar sig över avfällingars otrohet mot det officiella narrativet. Anledningen till att de vill försvara Sverigebilden är att de tror att Sverige är synonymt med socialdemokratin, något som innebär att politisk korrekthet och den sociala ingenjörskonsten ska skyddas från kritik. Sverige bryr de sig förvisso föga om.

Detta vet vi eftersom det väldigt länge har existerat en ovilja att erkänna problemen med invandringen. Sverige är idag en exportör av terrorister och vi har stora problem med islamism, kriminalitet och utanförskapsområden. Att kritisera något annat land för att inte vilja ta efter detta katastrofala misslyckande tyder på en påfallande oförmåga att se verkligheten för vad den är.

Svenska politiker och journalister lever dock i en vanföreställning, de tror sig vara bättre än andra länder eftersom vi här har gjort feminismen till statsreligion och brännmärkt allt tal om reglerad invandring och nationell stolthet som rasism. Det finns en form av universalism i svenska företrädares uttalanden och åsikter som innebär att distinktioner mellan man och kvinna, landsman och utlänning, medborgare och icke-medborgare och så vidare inte accepteras. Deras Sverigebild bygger således på en föreställning om individualism och tolerans, vilket innebär att de avfärdar idéer om att män och kvinnor är olika och att patriotism är något eftersträvansvärt. Om det är något att vara stolt över kan ifrågasättas.

Jämställdhet

Sofia Nerbrand påstår att ”… det är stötande att staten letar sig in i livmodern”. Strandhäll framhöll i samma anda att kvinnors självständighet begränsas av den ungerska politiken. Inledningsvis kan man konstatera att inget av detta stämmer. Politiken går ut på att skapa incitament, inte att tvinga någon till något. Troligtvis tas detta emot mindre hysteriskt av det ungerska folket som har en annan syn på vikten av familjen. I Sverige har familjen i det närmaste avskaffats till förmån för den allomfattande, socialdemokratiska staten som tar hand om oss ”från vaggan till graven”. Åtminstone som kulturell och politisk form. Socialt och biologiskt existerar fortfarande familjen, men inte längre som en samhällets grund. Tidigare kunde feminister som Ellen Key hylla familjen, hemmet och kvinnans moderliga roll. I Kvinno-psykologi och kvinnlig logik (1896) skrev hon att ”… kvinnan måste hafva skapat och skall fortfara att skapa det för kul­turens mest väsentliga på hemlifvets område” och att ”… de allmänt kvinnliga verksamhetsområdena, hem och familj, [har] blifvit ringaktade, som ett lägre arbetsfält än de yttre verksamhetsområdena”. I stora delar av Västvärlden har dock feminismen kämpat för att kvinnan ska ta sig ut i arbetslivet, och hemlivet har som konsekvens blivit lidande. Staten klev därmed in för att täcka upp för familjen.

Men sjuktalen bland kvinnor ökar och den självrapporterade lyckan bland kvinnor sjunker i flera Västländer, detta medan det inte är ovanligt att ettåriga barn sätts på dagis mellan 30 och 50 timmar i veckan. Kvinnor idag börjar förstås vakna upp från feminismens bländverk och därmed ser vi en återkomst av hemmafrun men även mindre ”radikala” fenomen som att kvinnor, även välutbildade sådana, gärna arbetar deltid. Ungerns familjepolitik verkar därmed endast reflektera en uppvärdering av kvinnans traditionella roll som tidigare feminister hyllade, något som dessutom tycks eftersträvas av alltfler kvinnor även i vårt land. Med andra ord, Ungerns agerande reflekterar endast annorlunda ideal. Svenska företrädares tal om ”självständighet” och ”kvinnors frihet” är ett annat ideal, och det är inte alls säkert vilket ideal som kvinnor själva vill sträva mot eller vilket som samhället mår bäst av.

Våra egna födelsetal går till exempel inte att glädjas över. Förra året var fruktsamhetstalet 1,78, men svenska journalister och politiker verkar anse att det snarast är något rasistiskt att oroas över detta eftersom vi kan och bör ersätta befolkningen med invandrare.

Demografi

Låt oss här inte bry oss om frågan om invandringens ekonomiska och sociala konsekvenser. Vi vet numer att den utgör en nettokostnad för välfärden och leder till ökad kriminalitet och ökat utanförskap. Låt oss istället tala om invandringen ur ett rent demografiskt perspektiv.

Demografen Martin Kolk har kärnfullt beskrivit varför invandring inte kan utgöra svaret på den demografiska frågan. I grund och botten handlar det om att även invandrare blir gamla och går i pension, något som skulle kräva en exponentiellt ökande invandring för att hålla uppe arbetskvoten. Det blir ett slags pyramidspel:

”… processen upprepas varje generation med större nettoinvandring. Eftersom medellivslängden fortsätter att öka varje år måste dessutom invandringen i arbetsföra åldrar bli högre för varje extra levnadsår i den äldre befolkningen”

Om den åldersstruktur vi har idag ska kunna behållas genom invandring skulle det år 2080 innebära att Sverige skulle ha 54,6 miljoner invånare och att invandringen runt detta år skulle uppgå till en nettonivå på ungefär 1,5 miljoner.

En hållbar demografisk utveckling möjliggörs genom fruktsamhet i den egna befolkningen, längre arbetsliv och omfördelning till pensionärer. Invandring är inte en lösning utan förvärrar snarare problemet då åtminstone flykting- och anhöriginvandrare utgör en ytterligare börda på systemet.

Är det fel att vilja existera?

De demografiska problemen kan alltså inte lösas av invandring, men Orbans uttalande hade inte bara med åldersstrukturer och befolkningspyramider att göra. Han talade specifikt om att Ungern ska fortsätta befolkas av ungrare. Det finns således en önskan att bevara det ungerska folket, något som inte går hem hos svenska företrädare på grund av den antipatriotism och ”tolerans” som vi nämnde ovan.

Men utgörs inte ett land av sitt folk? Är det inte så att Ungern, liksom Sverige, genom århundraden har skapat ett land som delar historia, språk, kultur och institutioner? Den svenska riksmakten stabiliserades först på 1200-talet, men redan innan dess fanns det gemensam religion, språk, rätt och dylikt. Vi är alla arvingar till ett nationellt och europeiskt arv som är en del av vår identitet, och vi har alla en skyldighet att upprätthålla det. Skyldigheten kommer inte bara från att det är ett arv som vi är satta att förvalta, utan det är även så att en politisk gemenskap endast kan byggas på ett fundament av samhörighet.

Vad hade hänt om vi haft 1,5 miljoner invandrare årligen, de flesta av dem utomeuropeiska? Samhörigheten hade förstås försvunnit och därmed all form av gemenskap. Men det som därutöver hade hänt är att den grupp som skapat, underhållit och upprätthållit det arv jag talat om hade försvunnit. Detta är en rent mekanisk effekt som oundvikligen, om än gradvis, hade inträffat eftersom befolkningsökningen hade bestått invandrare. Sverige existerar för att svenskar existerar, liksom Ungern existerar för att ungrare existerar. Detta har ingenting med aversion mot invandrare att göra, det tycks mig snarare vara en naturlig och ganska anspråkslös vilja att gruppen man tillhör ska fortsätta existera.