Konflikt mellan kasterna fortsätter och nya ämbeten instiftas

Plebejerna hade sedan republikens grundande tillskansat sig flera sociala och politiska rättigheter, men det rådde fortfarande stor ojämlikhet. En plebejernas tribun, Gaius Canuleius, lade fram ett förslag om att tillåta äktenskap mellan patricier och plebejer, något som mottogs illa av patricierna: ”… the patricians looked upon [it] as involving the debasement of their blood and the subversion of the principles inhering in the gentes, or families.” Förslaget accepterades dock till slut. Patricierna klagade i liknande ordalag när auspicierna föreslogs öppnas upp för plebejerna, ty det fanns en risk ”… that nothing might be pure, nothing unpolluted; so that, when all distinctions had been obliterated, no man might recognise either himself or his kindred.” Tolkandet av gudarnas vilja hade alltid varit patriciernas privilegium. Tribunerna föreslog även att konsulämbetet skulle öppnas upp för plebejerna och att det åtminstone skulle vara möjligt att en av positionerna skulle kunna föräras en plebej. Tribunen Canuleius menade att Roms historia kunde rättfärdiga detta då dess storhet berodde på att makt grundades på förtjänst, inte börd:

”Would you believe the story was ever heard how Numa Pompilius—not only no patrician, but not even a Roman citizen—was sent for from the country of the Sabines, and reigned at Rome, by command of the people and with the senators’ consent? And again, how Lucius Tarquinius, who was not even of Italian stock—not to mention Roman—being the son of Demaratus of Corinth, and an immigrant from Tarquinii, was made king, while the sons of Ancus were still living? And how after him Servius Tullius, son of a captive woman from Corniculum, who had nobody for his father and a bond-woman for his mother, held the royal power by his innate ability and worth? For why should I speak of Titus Tatius the Sabine, with whom Romulus himself, the Father of the City, shared his sovereignty? Well then, so long as men despised no family that could produce conspicuous excellence, the dominion of Rome increased”

Tribunerna använde sitt veto mot senaten som påtryckning mot konsulerna, vilket ledde till instiftandet av tribuni militum consulari potestate (militära tribuner med konsulär makt). Inflytelserika patricier som Cincinnatus och Capitolinus motsatte sig krav från sina likar att gå emot tribunerna med våld eftersom tribunernas ämbete var okränkbart, och tillslut nåddes en kompromiss med skapandet av militära tribuner som bevarade konsulvärdigheten för patricierna, men likaledes gav plebejerna möjlighet att uppnå högre värdighet genom detta nya ämbete. Men ämbetet var öppet även för patricier, och vid första valet valdes tre patricier till militära tribuner:

“The outcome of this election showed how different are men’s minds when struggling for liberty and station from what they are when they have laid aside their animosities and their judgment is unbiassed; for the people chose all the tribunes from among the patricians, quite satisfied that plebeians should have been allowed to stand. Where shall you now find in one single man that moderation, fairness, and loftiness of mind, which at that time characterized the entire people?”

Utnämningsprocessen hade dock gått fel till, Gaius Curtius, konsulen som presiderat över församlingen och auspicierna, hade stått på fel position när auspicierna skulle genomföras (auspicierna genomfördes i ett tält placerat i ett tempel eller annan utsedd plats varifrån fåglarnas flykt observerades genom en öppning i tältets tak).

Samtidigt som det militära tribunatet instiftades inrättades även censorämbetet som hade i uppgift att registrera befolkningen för militärtjänstgöring, upprätthålla offentlig disciplin och moral, sköta beskattning och även uppta och avsätta senatorer. Detta ämbete hade den högsta värdigheten, även om det inte hade imperium (makt) som konsulerna och diktatorerna.

Kort om betydelsen av romerska riter

Ett krig mot Veii följde därefter. I detta krig utmärkte sig Aulus Cornelius Cossus genom att besegra motståndarnas kung, Lars Tolumnius. Han halshögg honom och paraderade kungens huvud framför motståndarnas armé som flydde i skräck:

“The spoils he fastened up as an offering, with solemn dedication, in the temple of Jupiter Feretrius, near the spoils of Romulus, which had been the first to be called optima , and were at that time the only ones. Cossus had drawn the gaze of the citizens away from the car of the dictator upon himself, and the honours of that crowded festival were virtually his alone”

Spolia optima var den finaste trofé man kunde beslagta i strid. Den bestod av motståndarnas ledares rustning och vapen. Ritualerna kopplade till troféerna och dedikationen var ämnade att efterhärma de ceremonier som Romulus genomförde vid stadens grundande.

Denna vikt som romarna lade vid förfädernas exempel märks även år 430-427 f.Kr. när en sjukdom bröt ut i Rom. Människor introducerade främmande offerriter och religiösa praktiker i sina hem. Detta spreds i hela staden och syftade till att stilla gudarnas vrede: ”The aediles were then commissioned to see to it that none but Roman gods should be worshipped, nor in any but the ancestral way.” Riter och offer reglerades genom strikta normer och om reglerna bröts eller om fel person utförde riterna/offren släpptes dåliga krafter lösa i den moraliska och materiella ordningen. Riterna innehöll ett andligt arv och genom att strikt upprepa ceremonierna återkopplade man till detta arv så att dess livgörande kraft återigen kunde spridas i samhället.

Vestas prästinnor var en av de viktigaste religiösa ordnarna i Rom. På samma sätt som riter skulle utföras strikt hade även företrädare för ordnarna stränga regler att efterleva. År 420 f.Kr:

”… a Vestal virgin named Postumia was put on trial for unchastity. She was innocent of the charge, though open to suspicion because of her pretty clothes and the unmaidenly freedom of her wit. After she had been remanded and then acquitted, the pontifex maximus, in the name of the college, commanded her to abstain from jests, and to dress rather with regard to sanctity than coquetry”

Reglerna var stränga, och brutna kyskhetslöften straffades med döden, men syftet med dessa levnadsregler för vestalerna var att förläna dem med vördnad och helgd, vilket innebar att de även hade en väldigt priviligierad ställning i det romerska samhället. Vestalerna vigde sina liv åt Roms heliga eld, och levnadsreglerna var ämnade att säkerställa deras odelade pliktuppfyllnad, ty Roms storhet och lycka berodde på omvårdnaden av denna eld.

Tillfällig försoning mellan plebejer och senat

Tribunerna förebrådde folket för att de trots sin tillgång till det militära tribunatet fortsatte att välja patricier till ämbetet. Detta håglösa beteende skulle försätta dem i evig underordning och misär. Många rördes av dessa ord och ställde själva upp i val till ämbetena. Men vid valet till quaestorer valde folket ändå patricier på grund av deras börd. En quaestor hade hand om statskassan och arméns finanser. Nya konflikter om fördelning av jord och utnämningar till ämbeten ledde dock snart still stort missnöje bland plebejerna som därför valde quaestorer från de egna leden.

Efter ett krig mot volskerna år 406 f.Kr. tog senaten ett oväntat beslut. De bestämde att soldaterna skulle betalas från statskassan, medan de tidigare hade fått bekosta sin militärtjänst ur egen ficka:

”Crowds gathered at the Curia and men grasped the hands of the senators as they came out, saying that they were rightly called Fathers, and confessing that they had brought it to pass that no one, so long as he retained a particle of strength, would grudge his life’s blood to so generous a country. Not only were they pleased at the advantage that their property would at least not diminish while their bodies were impressed for the service of the state, but the voluntary character of the offer, which had never been mooted by plebeian tribunes nor extorted by any words of their own, multiplied their satisfaction and increased their gratitude. The tribunes of the plebs were the only persons who did not partake in the general joy and good-feeling of both orders… For where, they asked, could the money be got together, save by imposing a tribute on the people?”

Fäderna var dock de första att bidra. Eftersom silvermynt ännu inte börjat präglas förde vissa av dem brons i stora mängder till skattkammaren. Därefter förde plebejernas ledande män sin kvot till skattkammaren. Resten av plebejerna följde deras exempel och när krig deklarerades mot Veii bestod armén till stor del av frivilliga rekryter.