Föreställningen om allas lika värde är en tämligen innehållslös floskel som egentligen inte betyder särskilt mycket. Trots detta hör vi ofta hur politiska och moraliska ståndpunkter rättfärdigas med hänvisning till denna idé. Vi ska här titta lite närmare på den för att kunna visa dess innehållslöshet och skissera en kritik.

Vad är det med människor som gör att de är värda något överhuvudtaget? Folk brukar nöja sig med att bara säga att ”alla människors är lika mycket värda” och inte kvalificera vad det faktiskt är för egenskap/förmåga/karaktärsdrag som alla människor har som ger dem detta värde, alltså något som kan ligga till grund för påståendet. Föreställningen om att alla människor är lika mycket värda förutsätter en tanke om att människor föds som jämlikar, att det finns en mänsklig natur som alla delar och som på något sätt ska ge oss ett värde. Det är förstås sant att vi har en gemensam biologisk natur och att vi delar vissa fundamentala behov (mat, törst, samvaro o.s.v.), men varför detta skulle ge oss ett ”värde” förefaller mig tämligen besynnerligt. Även i djurriket finns varelser som delar denna natur i stora delar, varför tillskrivs inte de samma värde som människor? Det hela faller på sin egen orimlighet. Ett annat sätt att rättfärdiga tanken om alla människors lika värde vore att hänvisa till själen och till att vi alla är skapade i Guds avbild. Detta argument har dock blivit en aning omodernt i våra dagar, och de som talar om ett människovärde idag har något helt annat i åtanke.

Människor är dessutom till naturen ojämlika, även i biologisk bemärkelse, och det finns inget faktum om människan som kan ligga till grund för en föreställning att endast medlemskapet i detta släkte ger oss ett värde. Man kan som Kant hävda att människan har en värdighet på grund av att vi är autonoma, vilket innebär att vi inte är underkastade naturens determinism utan istället har en fri vilja som vi kan rikta våra handlingar med. Det är dock karakteristiskt för Kant att han inte talar om vilka handlingar som är värdiga eller hur denna vår frihet bör användas för att leva ett gott liv. Bara faktumet att vi har denna frihet gör oss värdiga. Men är detta en rimlig förståelse av begreppet värdighet? Består inte värdighet i att höja sig bortom det allmänna snarare än att endast vara en del i en generisk mänsklighet?

Vad är värdighet?

Jag skulle vilja hävda att påståendet om alla människors lika värde är direkt omoraliskt. Denna universella proklamation om människovärde är historiskt sett ganska ny. När man under antiken talade om dignitas och liknande hade det varit otänkbart att detta skulle vara något alla har del av. Istället var dignitas slutprodukten av ett liv som levs väl i enlighet med dygderna och som siktade mot storhet i karaktär och handling. Detta var avhängigt ens sociala position, vilket innebar att en bonde och en kung båda kunde ha värdighet, men att deras värdighet inte var av samma art och inte heller uppnåddes på samma sätt. En god kung har en annan standard än en god bonde, men båda har sin värdighet. Tanken att alla har värdighet i lika stor utsträckning hade uppfattats som ett ursäktande för tarvlighet och medelmåttlighet, något många nog skulle hålla med om är vanligt förekommande i dagens samhälle. I antiken förstods rättvisa som ett sätt att belöna förtjänstfullhet, och Aristoteles beskriver i Politiken även hur vissa former av aktiviteter förlänar större värdighet då de fyller en högre funktion i samhället. Innehavandet av politiska ämbeten var den högsta funktionen (möjligtvis i konkurrens med teoretisk reflektion), och att genomföra sina åligganden med förtjänst innebar att man hade en högre värdighet. Rättvisa innebar att fördela värdighet efter funktion och förtjänst. Att uppfylla sin funktion med förtjänst var att förverkliga sig själv, vilket innebar att rättvisa var detsamma som självförverkligande.

Den antika förståelsen av dignitas hade inte bara moraliska konnotationer, utan även estetiska. Någon med värdighet hade en viss stil, vi hade idag sagt att en person har ett värdigt beteende, eller för sig själv med värdighet. Den romerske statsmannen Cicero kunde exempelvis tala om hur skönhet, smak och grannlagahet  “… shows itself also in every deed, in every word, even in every movement and attitude of the body”. Han talade om hur lugn, enkelhet och ordningsamhet borde utmärka våra rörelser, vår röst och vårt beteende generellt. Det estetiska får en moralisk betydelse eftersom oanständighet och fulhet gör våld på karaktären och därmed på värdigheten. Sådana distinktioner finns inte längre idag.

Många människor gillar idén om ”alla människors lika värde” eftersom den inte kräver något av dem. De behöver inte göra något alls, men eftersom de kan upprepa denna floskel så inbillar de sig att de är goda människor. Med andra ord, föreställningen om det lika människovärdet har ingen som helst effekt på omvärlden, men man kan åtminstone skylta med sina upphöjda åsikter. Inte heller känner människor att de själva måste uppnå någon värdighet, de har ju redan en inneboende sådan. Man kan bete sig som en slusk och sakna de mest grundläggande karaktärselement, men ens värdighet förblir oförändrad eftersom man fortfarande är medlem i människosläktet. Detta är inte ett tillstånd värt att bevara.

Värde och förpliktigande

Men idén om alla människors lika värde är omoraliskt även i en annan bemärkelse. Den tycks nämligen även lösgöra oss från de relationer som utgör grunden för moralisk plikt. Är det moraliskt att främja främlingar på vänners och bekantas bekostnad? Är det ens ett svårt val? Nej, det är det inte, och detta beror på att man endast erkänner skyldigheter till människor man har en relation till. Detta innebär förstås inte att främlingar är obetydliga för oss, vi kan mycket väl få för oss att hjälpa en främling vi stöter på. Men det är just det att vi ”stöter på” honom eller henne som är det viktiga, eftersom vi då har fått en viss relation till varandra. Vi bryr oss generellt sett inte om människor i andra länder förutom i fall där detta inte inverkar negativt på våra nära och kära. Vi slösar exempelvis inte vårt privata välstånd på andra förrän alla våra skyldigheter gentemot våra närstående är uppfyllda, och detta på moraliskt sunda grunder. Den moraliska skyldigheten ska främst riktas mot de vi har en relation till eftersom det är så meningsfulla och stabila relationer upprätthålls i en familj och i ett samhälle. Att ta på sig alla världens sorger som sina egna underminerar dessa sociala band då de inte får den uppmärksamhet som krävs för att bevara dem. När politiker och offentliga personer rättfärdigar invandring med ”alla människors lika värde” är det just detta som händer. Vi vet t.ex. att tilliten i samhället faller, risken för terrorism ökar, kriminalitet ökar o.s.v. i samma takt som invandringen ökar. Invandrare har inte heller samma lojalitet mot landet som infödda. Således, ett samhälles sociala band försvagas av tanken att ”alla människor är lika värda” eftersom samhällsrelationer inte tillerkänns en särskild moralisk vikt.

Med andra ord, om man ser sig som mer eller lika mycket förpliktigad till människor i andra länder på grund av att ”alla människor är lika värda” så saknar man ett moraliskt sinne. Medborgerliga relationer eroderar om de inte tillmäts en förrangsställning och omvårdas, och utan sådana relationer kan ett samhälle inte existera. Åtminstone inte i någon substantiell bemärkelse. Vi kan fortfarande bo på samma plats, men det finns varken gemenskap, samhörighet eller en gemensam idé. Samhällen som inte har detta förfaller snart genom konflikt eller inbördeskrig. Det enda som kan hålla samman ett samhälle som utmärks av skilda politiska och ideologiska övertygelser är en patriotism som överbryggar dessa skillnader. Med detta menar jag inte att till exempel svenskar är ”mer värda” än något annat folk, endast att vi som medlemmar av samma nation har en moralisk plikt att värdera band av medborgerlig samvaro högre än abstrakta band till främlingar. Annorlunda uttryckt är lojalitet en dygd, medan främjandet av andra länders medborgare på sina landsmäns bekostnad är en moralisk last.