Under konsulerna Titus Aemilius och Quintus Fabius (den enda överlevande Fabii efter Cremera) fortsatte motsättningarna mellan plebejerna och patricierna angående jordbruksreformer. Aemilius var positivt inställd till en reform vilket föranledde tribunerna att föreslå en omfördelning av mark. Innehavarna av marken var inte nöjda med detta och riktade sitt missnöje mot konsulen. Fabius föreslog istället att etablera en koloni i de nyss erövrade volskiska områdena vid Antium och fördela marken där till plebejerna. En kommission sändes ut för att för att sköta fördelningen, men de flesta av plebejerna föredrog att stanna kvar i Rom och kräva land där.

Bakgrund till ”Tolv tavlornas lag” (Lex duodecim tabularum)

En ny konflikt mellan Roms klasser uppstod runt år 462 f.Kr. Tribunen Gaius Terentilius Harsa talade till folket om patriciernas högmod och menade att konsulernas auktoritet var alltför långtgående för en fri stat. Deras makt var för stor och det saknades restriktioner för deras maktutövning. Terentilius föreslog därför att fem män skulle utses för att kodifiera de stadgar som reglerade den konsulära makten. Konsulerna skulle inte längre styra godtyckligt och efter egna nycker likt kungarna i Roms tidigare historia. Ett krig med volskerna och equierna satte dock stopp för diskussionerna, men tribunerna menade att kriget var fabricerat av patricierna för att undgå att diskutera lagreformer:

”… they no longer used manhood even, to suppress the liberty of the Roman People, but cajoled and tricked them. Inasmuch as the almost total destruction of the Volsci and Aequi made it incredible that they should be going to war on their own initiative, new enemies were trumped up, and a loyal and neighbouring colony was traduced”

Patriciernas konsuler och plebejernas tribuner befann sig i en maktkamp. Tribunerna sökte stoppa inkallning till militärtjänst, medan konsulerna arresterade personer som uppfattades som uppviglare:

”… in every case it was not a man’s right that determined his conduct, but the confidence he had in his strength; and one had to make good by force what one meant to do”

Patriciern Caeso Quinctius ledde försök att förhindra tribunerna och plebejerna att hålla möten i forumet. Han drog sig inte från att använda våld för att förhindra dem från att mötas. Tribunen Aulus Verginius drog honom då inför rätta, något som ytterligare drev på Caesos motstånd som av folket uppfattades som rättsvidrigt. Innan rättegången talade flera av Roms mäktigaste för Caesos sak, men vittnesmål från de som drabbats av hans våldsamma framfart gjorde folket ursinniga. Caeso kunde dock undkomma deras ilska och släpptes fri mot en borgenssumma i väntan på rättegången:

“Being allowed to leave the Forum, he departed that night and went into exile amongst the Etruscans. On the day of trial, when it was pleaded that he had gone into voluntary exile, Verginius nevertheless attempted to hold the comitia, but an appeal was taken to his colleagues, who dismissed the assembly. The money was exacted from Caeso’s father without pity, so that he was obliged to sell all that he had and live for some time on the other side of the Tiber, like one banished, in a certain lonely hovel”

Cincinnatus

Caesos far, Lucius Quinctius Cincinnatus, valdes en tid efteråt till konsul för att ersätta Publius Valerius Publicola. Valerius hade dödats under återtagandet Capitolium som intagits av en grupp bannlystna patricier och slavar (ledda av Appius Herdonius). Cincinnatus var lika motsatt plebejernas lagförslag som sin son, även om han visade större visdom och återhållsamhet. Men eftersom det var emot lagen att hålla ett ämbete två på varandra följande perioder avstod han från att ställa upp i valet. Cincinnatus ärbarhet framhålls av Livius gentemot tribunerna som sökte utöka sin makt genom att strunta i principen om roterande ämbetsperioder.

Han drog sig tillbaka till sin lantegendom utanför staden, men ett krig utbröt mot equierna när dessa attackerade Tusculum, en allierad stad till Rom. En av de romerska arméerna besegrades och panik utbröt. Senaten valde att hämta hem Cincinnatus och utnämna honom till diktator. Han beskrivs som ett praktexemplar av romersk dygd och enkelhet:

”What followed merits the attention of those who despise all human qualities in comparison with riches, and think there is no room for great honours or for worth but amidst a profusion of wealth. The sole hope of the empire of the Roman People, Lucius Quinctius, cultivated a field of some four acres across the Tiber, now known as the Quinctian Meadows… There he was found by the representatives of the state. Whether bending over his spade as he dug a ditch, or ploughing, he was, at all events, as everybody agrees, intent upon some rustic task”

Cincinnatus lyckades samla ihop en armé och drog ut mot equierna. Han lyckades besegra dem, men visade nåd mot de överlevande. Ledarna avrättades eller skickades i kedjor till Rom, men resten skonades. Som ett tecken på deras underordning tvingades de gå under ett ”ok” konstruerat av tre spjut. Lucius Mamilius från Tusculum, som hjälpt Rom under slavupproret och i kriget mot equierna, belönades som första utomstående med romerskt medborgarskap. Cincinnatus själv, i ytterligare en uppvisning av romersk medborgardygd, lade ifrån sig diktatorsämbetet omedelbart efter hans uppdrag var avklarat och återvände till sin lantegendom.

”Tolv tavlornas lag” (Lex duodecim tabularum) och Decemviri

Vid det här laget påbörjades arbetet med lagreformen. En kommission under Spurius Postumius, Aulus Manlius och Publius Sulpicius Camerius skickades till Aten för att kopiera Solons berömda lagar och även för att studera de grekiska staternas lagar, institutioner och seder. När dessa återvände till Rom pressade tribunerna på för kodifiering av lagarna. Det bestämdes att en decemviri (ung. kommission av tio män) skulle utses att ta hand om saken. Dessa skulle vara de enda ämbetena att utses under året och deras beslut skulle inte gå att överklaga. Endast patricier skulle ingå i kommissionen med förbehållet att Iciliska lagen (tilldelandet av Aventinen till plebejerna mot en ersättning) och andra sakrala lagar (inte minst lagen om tribunatet och tribunernas okränkbarhet) inte upphävdes.

Folket kallades därefter att diskutera resultatet av kommissionens arbete:

”While this prompt justice, as pure as though derived from an oracle, was being meted out impartially by the decemvirs to the highest and the lowest, they were also busily engaged in framing laws. Men’s expectations were running high, when they set up ten tables, and summoning the people to assemble, commanded them—with a prayer that the result might be prosperous, favourable, and fortunate, for the commonwealth, for themselves, and for their children—to go and read the proposed statutes. They themselves, they said, so far as the capacities of ten men could forecast the event, had equalized the rights of all, both high and low; but there was greater efficacy in the capacities and counsels of many”

När lagarna diskuterats och lämpliga förändringar skett ratificerades lagarna i comitia centuriata och bildade därefter grunden för all offentlig och privat rätt i Rom. Lagarna skrevs ner på bronstavlor sattes upp offentligt så att alla skulle kunna läsa dem. Men snart kom man överens om att ytterligare två tavlor borde läggas till. En ny decemviri utsågs för denna uppgift, men till skillnad från den första kommissionens oklanderliga ämbetsutövning började det nu uppstå problem:

”… whereas the former decemvirs had kept to the rule that only one should have the fasces, and that this regal emblem should pass from one to another in rotation, so that each should have his turn, they suddenly appeared in public, every man with his twelve fasces. A hundred and twenty lictors crowded the Forum, and before them, bound up in the rods, they carried axes. And indeed the decemvirs explained that there had been no reason for removing the axe, since the office to which they had been chosen was without appeal. They seemed like ten kings”

Decemviratets fall och plebejerna får viss politisk jämlikhet

Den nya kommissionen hade dessutom kommit överens om att inte gå emot varandras beslut som den tidigare kommissionen, och inte heller skulle folket tillfrågas. Återigen hade ett konungalikt godtycke och nyckfullhet tagit rättens plats i Rom. Plebejerna led värst, och senatorerna vägrade komma till deras undsättning i syfte att kunna återupprätta ett tidigare status quo. Decemvirerna hade dessutom ett följe av unga patricier som föredrog detta lättsinne framför att frihet skulle tilldelas alla.

Senatorerna började snart dock tröttna på deras maktfullkomlighet och eftersom deras uppgift var uppfylld (de ytterligare två tavlorna) var de nu endast privata medborgare utan verklig auktoritet. Marcus Horatius Barbatus och Lucius Valerius Potitus förebrådde kommissionens medlemmar:

”… who, though they had been appointed to propose statutes, had left no law in the state; who had done away with elections, with annual magistracies, with the succession of new governors—the only means of equalizing liberty;—and who, though private citizens, had the rods and the power of kings”

Ironiskt nog föll decemviratet på samma sätt som kungamakten. Appius Claudius, den ledande i decemviratet, anföll plebejdottern Verginia som hade fångat hans uppmärksamhet. Eftersom hennes far Lucius Verginius låg i fält passade Claudius på att försöka ta henne till sitt hushåll och göra henne till sin slav. Verginias trolavade Icilius tog då till orda:

”If you have taken from the Roman plebs the assistance of the tribunes and the right of appeal, two citadels for the defence of liberty, it has not therefore been granted to your lust to lord it over our children and our wives as well! Vent your rage upon our backs and our necks: let our chastity at least be safe. If that shall be assailed, I will call on the Quirites here present to protect my bride… As for me, in defence of the freedom of my bride I will sooner die than prove disloyal”

Icilius lyckades få Verginia frisläppt mot borgen, men Claudius krävde fortfarande en rättegång där han hoppades att Verginia skulle kunna dömas till att tillhöra hans hushåll. Vid gryningen nästa dag anlände Verginias far, Verginius, som talade till folket om denna oförrätt. Claudius brydde sig inte om detta och skickade liktorerna att gripa Verginia. Verginius stack då ihjäl henne med sitt svärd, det var det enda sättet att hävda hennes frihet:

”To him the life of his daughter had been dearer than his own, if she had been permitted to live pure and chaste; when he saw her being carried off like a slave to be dishonoured, thinking it better to lose his children by death than by outrage, he had been impelled by pity to an act of seeming cruelty; nor would he have survived his daughter, had he not hoped to avenge her death by the help of his fellow-soldiers”

I efterdyningarna till detta talade Horatius och Valerius återigen mot Claudius och folket ställde sig på deras sida. Claudius flydde då från staden. Vergilius och Icilius uppådade soldater i fält att ockupera Aventinen och krävde att decemvirerna avgick och att tribunatet återinfördes. Senatorerna var obstinata och fördröjde sitt beslut, och plebejerna (både soldater och civila) följde i sina förfäders steg. De lämnade staden och slog läger vid Mons Sacer. Valerius, Horatius och även andra senatorer förebrådde nu senatens obeslutsamhet, men till slut avgick decemvirerna (med löfte från plebejerna att de inte skulle skadas) och tribunatet återinfördes. Plebejerna ärades för sin återhållsamhet gentemot decemvirerna.

Valerius och Horatius valdes därefter till konsuler. De införde Leges Valeriae Horatiae som stipulerade, för det första, att utslag (plebiscita) i plebejernas församling (Consilium Plebis) blev bindande för hela det romerska folket. För det andra återinförde de rätten att överklaga men förstärkte denna genom att förbjuda någon att utnämna ämbete som inte kunde överklagas. För det tredje återupprättade de tribunernas okränkbarhet:’

”… by restoring certain long-neglected ceremonies; and they rendered those magistrates inviolate, not merely on the score of religion but also by a statute, solemnly enacting that he who should hurt the tribunes of the plebs, the aediles, or the decemviral judges should forfeit his head to Jupiter, and that his possessions should be sold at the temple of Ceres, Liber, and Libera”

Decemvirerna Appius Claudius och Spurius Oppius drogs även inför rätta, men de tog sina egna liv innan rättegången. Resten av decemvirerna gick i exil.

Valerius och Horatius triumf samt Capitolinus tal

Efter dessa händelser i Rom drog konsulerna ut mot equierna, volskerna och sabinerna. Tidigare hade decemvirerna fört ett misslyckat krig mot dem, men nu återupptogs det med två ledare som soldaterna hade förtroende för och som kunde motivera dem. Båda konsulerna vann sina respektive sammandrabbningar med fienderna, men när de var på väg tillbaka mot staden förvägrades de en triumf av senatorerna. En triumf var ett ceremoniellt intåg i staden där konsulen, klädd med lagerkrona och en speciell toga, hyllades för sina insatser. Senatorerna hade tidigare varit oroliga för konsulerna plebejvänliga reformer. Tribunen Icilius tog då saken till folket som beviljade triumfen, till patriciernas förtret:

”Never before had a triumph been voted by the people; the decision whether this honour had been deserved had always rested with the senate; not even the kings had infringed the majesty of the highest order in the state; let not the tribunes so dominate all things as not to suffer the existence of any public council; if each order retained its own rights and its own dignity, then, and only then, would the state be free and the laws equal for all. After many speeches had been made to the same purpose by the other older members of the senate, all the tribes voted in favour of the motion. Then, for the first time, a triumph which lacked the authorization of the senate was celebrated at the bidding of the people”

Motsättningarna i staden fortsatte dock. Detta utnyttjade equierna och volskerna som plundrade Latium. Konsulen Titus Quinctus Capitoliuns Barbatus samlade då folket och vädjade till deras patriotism och hänvisade till deras nyvunna friheter:

”What end will there be to our dissensions? Will a time ever come when we can have a united City? Will a time ever come when this can be our common country? We, the beaten party, accept the situation with more equanimity than do you, the victors. Is it not enough that we must fear you? It was against us that the Aventine was taken; against us that the Sacred Mount was occupied; we have seen the Esquiline almost captured by the enemy, and the Volscian mounting our rampart. The enemy found none to drive him back; against us you show your manhood; against us you have drawn the sword”

Han vädjar till plebejerna att återfinna sitt mod och försvara sitt land, att istället för att driva på motsättningar genom tribunerna i Forum slåss för hemlandet, ära och byte som de gjort tidigare. Plebejerna tog väl emot hans uppmaningar, och senaten hyllade Capitolinus. Han förnedrade inte patriciernas värdighet genom att smickra plebejerna, men han behöll samtidigt harmonin mellan klasserna och genom ett allmänt samtycke lyckades de uppbåda en armé. Capitolinus sågs som: ”… the sole champion of Roman majesty” och ledde även romarna till seger i kriget.