Livius menar att Republikens grundande innebar att friheten slog rot i Rom och gjorde ”… laws superior in authority to men”. Han menar dock den republikanska friheten inte hade kunnat införas tidigare, innan vissa grundförutsättningar hade uppfyllts:

“For what would have happened if that rabble of shepherds and vagrants, having deserted their own peoples, and under the protection of inviolable sanctuary having possessed themselves of liberty, or at least impunity, had thrown off their fear of kings only to be stirred by the ruffling storms of tribunician demagogues, breeding quarrels with the senators of a city not their own, before ever the pledges of wife and children and love of the very place and soil (an affection of slow growth) had firmly united their aspirations? The nation would have crumbled away with dissension before it had matured”

Brutus lyckades snart utmanövrera Collatinus med hänvisning till hans släktskap med Tarquiniussläkten och comitia centuriata valde Publius Valerius, en annan av de som var med och förvisade kungasläkten, till konsul tillsammans med Brutus. Alla var dock inte nöjda med det republikanska styret, ty:

”The law was a thing without ears, inexorable, more salutary and serviceable to the pauper than to the great man”

En konspiration bildades där bland annat Brutus svågrar och söner, Titus och Tiberius, deltog. Brutus, i egenskap av konsul, var tvungen att straffa sina egna söner i nationens namn:

”The culprits were stripped, scourged with rods, and beheaded, while through it all men gazed at the expression on the father’s face, where they might clearly read a father’s anguish, as he administered the nation’s retribution”

Brutus avled i strid mot etruskerna, vilka stod under Arnus Tarquinius ledning som ville återta sin faders rike. Brutus och Arnus genomborrade varandra med sina spjut och båda avled. Brutus kropp togs till Rom och begravdes. Han sörjdes av alla, inte minst av Roms mödrar som sörjde honom likt en fader. Publius Valerius var nu ensam konsul, och när han flyttade in i Capitolium anklagades han för att åtrå kungamakten. Hans tal till folket är ytterligare ett exempel på jämlikheten och patriotismen som Republiken skulle representera:

”Does your confidence rest on so slight a foundation that it makes more difference where I am than who I am? There shall be no menace in the house of Publius Valerius to your liberties, Quirites; your Velia shall be safe. I will not only bring my house down on to level ground, but will even place it under a hill, that you may live above me, the citizen whom you suspect. Let those build on the Velia who can better be trusted with men’s liberty than can Publius Valerius!”

Krig mot etruskerna

Lars Porsinna, kung i etruskiska Clusium, samarbetade med Tarquinius för att återigen sätta en etrusk på tronen i Rom. Från denna strid kommer flera historier som symboliserar det romerska, patriotiska etoset. Horatius Cocles förde befäl över en av broarna som gick över Tibern in mot staden. När etruskerna intog Janiculum och marscherade mot bron spreds paniken hos Horatius män och de försökte fly. Horatius sa åt dem att om de inte försvarar bron intar etruskerna snart resten av staden:

”He therefore warned and commanded them to break down the bridge with steel, with fire, with any instrument at their disposal; and promised that he would himself receive the onset of the enemy, so far as it could be withstood by a single body… Then, darting glances of defiance around at the Etruscan nobles, he now challenged them in turn to fight, now railed at them collectively as slaves of haughty kings, who, heedless of their own liberty, were come to overthrow the liberty of others”

När bron hade förstörts hoppade Horatius i floden och simmade tillbaka till staden. Porsinna belägrade därefter staden. En ung romare vid namn Gaius Mucius kände skam över att Rom inte hade belägrats på detta sätt under kungatiden, men att de med sin nyvunna frihet kunde tillåta sig själva att belägras av en fiende de så många gånger tidigare besegrat. Han smög in i etruskernas läger i syfte att mörda Porsinna, men misslyckades och tillfångatogs. Han ställdes inför Porsinna och proklamerade där romarnas mod och ståndaktighet. För att visa hur deras mod och heder övervinner all kroppslig smärta placerade han sin hand över en eld och brände den allvarligt utan att visa något tecken på smärta. Porsinna förundrades över detta och beundrade Mucius mod. Som ett tecken på sin respekt släpptes Mucius fri och tilläts återvända till staden.

Även de romerska kvinnorna uppvisade stort mod. Jungfrun Cloelia och några andra kvinnor hade tagits som gisslan av etruskerna som en del av fredsavtalet mellan Rom och etruskerna. Cloelia lyckades dock frigöra de andra kvinnorna och ledde dem över Tibern till säkerhet i Rom. Porsinna blev förargad men ”… asserted that her feat was a greater one than those of Cocles and Mucius”. Romarna samtyckte till att lämna tillbaka gisslan, men Porsinnas beundran av Cloelia gjorde att han tillät henne att välja några av gisslan som skulle få återvända till staden. Hon valde de unga männen, så att de skulle kunna fortsätta kriget. Romarna reste statyer över både Horatius och Cloelia för att hugfästa deras insatser och mod.

Första diktatorerna, Tarquinius död och motsättningar mellan plebejer och patricier

Den första diktatorn att utnämnas var Titus Largius år 501 f.Kr. för att möta hotet från sabinerna och den Latinska förbundet. Diktatorn var ett ämbete som gav innehavaren full befogenhet, men endast för att utföra ett specifikt uppdrag, ofta militärt. Utnämningen började med att senaten beviljade konsulerna att nominera en kandidat, därefter förlänade comitia curiata diktatorn med imperium (auktoritet, befäl) som underordnade alla andra diktatorns makt. Livius säger om grundandet av diktatorsämbetet:

”When they had named a dictator for the first time at Rome, and men saw the axes [fasces] borne before him, a great fear came over the plebs and caused them to be more zealous in obeying orders. For there was no recourse in this case, as with the consuls, who shared the powers of their office equally, to the assistance of the man’s colleague, nor was there any appeal nor any help anywhere but in scrupulous obedience”

Aulus Postumius var den andra att utnämnas till diktator, denna gång för att möta Tarquinius Superbus som ledde Latinska förbundet mot Rom. År 498/496 f.Kr besegrade Postumius latinarna vid Slaget vid Regillus. Tarquinius dog år 495 f.Kr vid Cumae och hela Rom fröjdades över tyrannens död. Samma år dedikerades ett tempel till Saturnus och festivalen Saturnalia upprättades.

Osämjan mellan plebejer och Fäderna (senatorerna) var nu väldigt stor. Saken gällde främst att skuldsatta plebejer kunde tvingas att arbeta för att betala av sin skuld:

”These men complained loudly that while they were abroad fighting for liberty and dominion they had been enslaved and oppressed at home by fellow-citizens, and that the freedom of the plebeians was more secure in war than in peace, amongst enemies than amongst citizens”

Volskerna attackerade då Rom, till plebejernas stora glädje. De ansåg att gudarna straffade senatorerna för deras arrogans. Konsulen Servilius proklamerade då, för att ena staden inför hotet från volskerna, att ingen längre skulle få beslagta eller sälja en soldats egendom så länge han låg i fält eller plåga hans barn eller barnbarn. Servilius fick över soldaterna på sin sida och besegrade volskerna. Hans kollega, Appius Claudius Sabinus (som tidigare blivit medborgare efter att ha flytt från sabinerna tillsammans med andra från staden Inregillus och bildat den ”Gamla claudiska stammen” i Rom), vägrade dock hedra Servilius löften och utlämnade gäldenärerna till träldomen under fordringsägarna. Osämjan blev än värre när plebejerna skulle välja någon av konsulerna att dedikera ett tempel till Mercurius som därmed:

”… entrusted with the dedication was to have charge of the corn-supply, to establish a guild of merchants, and perform the solemn rites in the presence of the pontifex”

För att håna konsulerna och senaten valde de istället centuriern Marcus Laetorius.

Våldsamma upplopp följde när plebejerna började fritaga gäldenärer och även hålla hemliga möten (något som uppfattades som särskilt hotfullt). När krig mot de omgivande folken hotade rådde Claudius senaten att utnämna en diktator vars auktoritet plebejerna inte kunde överklaga (enligt lex Valeria kunde folket överklaga mot grymma och skamfulla straff). Senaten valde då Manius Valerius, en man med mild disposition som förhoppningsvis inte skulle utnyttja sin makt för att förtrycka plebejerna för hårt. Valerius upprepade Servilius löften till plebejerna och lyckades samla dem till strid. Men efter hans triumfatoriska intåg i staden vägrade senaten återigen att hedra löftena till plebejerna. Valerius lämnade diktatorämbetet under protest.

Vid nästa krig gjorde plebejerna uppror:

”At first, it is said, there was talk of killing the consuls, that men might thus be freed from their oath; but when it was explained to them that no sacred obligation could be dissolved by a crime, they took the advice of one Sicinius, and without orders from the consuls withdrew to the Sacred Mount”

Det var nu plebejerna tilldelades ett eget ämbete, folkets tribun, som skulle vara folkets förkämpe mot konsulerna. Patricierna Manius Valerius och Menenius Agrippa var på folkets sida och anklagade Claudius för att vara en folkets fiende och förespråkare för oligarki. De första som valdes till tribuner, år 493 f.Kr., var Gaius Licinius och Lucius Albinus.

Coriolanus och konflikter om jordbruksreformer

En spannmålsbrist hade föranlett att priserna skjutit i höjden. Senatorn och krigshjälten Gnaeus Marcius Coriolanus följde Appius Claudius hårda linje och rådde senaten att inte hjälpa folket innan de givit upp rätten att välja tribuner. Folket ställde då Coriolanus inför rätta och han dömdes till förvisning från staden. Han tog sin tillflykt hos volskerna och år 488 f.Kr. ledde han en volskisk armé mot Rom och satte skräck i staden. Men Coriolanus moder Veturia och hans fru Volumnia försvarade staden. De gick ut och mötte Coriolanus varvid Veturia sade:

“Could you bring yourself to ravage this country, which gave you birth and reared you? Did not your anger fall from you, no matter how hostile and threatening your spirit when you came, as you passed the boundary? Did it not come over you, when Rome lay before your eyes: ‘Within those walls are my home and my gods, my mother, my wife, and my children?’ So then, had I not been a mother Rome would not now be besieged! Had I no son I should have died a free woman, in a free land!”

Coriolanus avbröt därefter sitt anfall mot Rom. Hans naturliga välvilja mot sin familj och hem, men inte minst moderns klandrande ord, hävde hans ilska mot staden som förrådde honom. För att hugfästa kvinnornas hedervärda insats byggdes ett tempel dedikerat till Fortuna Muliebris.

Spurius Cassius föreslog inte långt därefter en jordbruksreform som innebar att även plebejerna och Roms allierade skulle få ta del av offentligt ägd mark. Appius Claudius uppbådade då senatorerna mot Cassius som anklagade honom för att vilja erhålla den enväldiga kungamakten. Han avrättades, men folket glömde inte bort hans proposition. När krig återigen hotade tog folkets tribun Spurius Licinius initiativet att försöka genomföra jordbruksreformen genom att mana folket att vägra militärtjänst. Han misslyckades, men året efter försökte tribunen Tiberius Pontificus med samma taktik. Claudius lyckades dock övertala senaten att inte gå tribunen till mötes.

Motsättningarna kvarstod emellertid. Konsulen Caeso Fabius försökte återställa harmonin mellan patricier och plebejer. Han ville att senaten skulle föregripa tribunerna och själva föreslå att nyligen erövrade landområden skulle fördelas till plebejerna:

”… with the utmost impartiality; for it was right that they should possess it by whose blood and toil it had been won.”

Senaten vägrade dock även detta förslag.

Fabii utrotas och fortsatta dispyter om jordbruksreformer

Under ett krig mot Veii erbjöd sig Caeso Fabius att hans familj ensam skulle bära de ekonomiska och militära kostnaderna för kriget:

”The news spreads to every part of the City and the Fabii are lauded to the skies. Men tell how a single family has taken upon its shoulders the burden of a state, how the war with Veii has been turned over to private citizens and private arms. If there were two other clans of equal strength in the City, the one might undertake the Volsci, the other the Aequi, and the Roman People might enjoy the tranquillity of peace, while all the neighbouring nations were being subdued”

Det hela slutade dock i katastrof:

”Setting out by the Unlucky Way, the right arch of the Porta Carmentalis, they came to the river Cremera, a position which seemed favourable for the erection of a fort… Three hundred and six men perished, as is generally agreed; one, who was little more than a boy in years,¹ survived to maintain the Fabian stock, and so to afford the very greatest help to the Roman People in its dark hours, on many occasions, at home and in the field”

Det rådde därefter fred, men tribunerna uppbådade återigen plebejerna med en jordbruksreform. De ställde den före detta konsulen Titus Menenius inför rätta förment för hans insatser i kriget, men troligare för hans motstånd mot jordbruksreformen. Han dömdes till böter men avled senare av dem skam han dragit på sig härmed. Tribunerna fortsatte att dra konsuler inför rätta och konsulerna Lucius Furius och Gnaeus Manlius förebrådde detta tyranniska beteende, de:

”… went about among the people as men accused, in garments of mourning, seeking out the younger patricians, as well as the plebeians. They advised them, they warned them to forbear from office-holding and the administration of the public business; as for the consular fasces, the purple-bordered toga, and the curule chair,—these they should regard in no other light than as the pageantry of burial; for splendid insignia, like the fillets placed on victims, doomed the wearer to death. But if the consulship was so alluring to them, let them recognize at once that it had been fettered and enslaved by the might of the tribunes”

Gnaeus Genucius, tribunen som anklagat Furius och Manlius, upphittades därefter död i sitt hus. Tribunerna blev modfällda över att deras okränkbara ämbete inte verkade särskilt okränkbart och gjorde inte motstånd när konsulerna kallade till militärtjänst. När soldaten Publius Volero arresterades gjorde dock folket uppror:

”The consuls, exposed to this furious tempest, were quickly convinced of the insecurity of majesty when unaccompanied with force. The lictors were roughly handled and their rods were broken, while the consuls themselves were driven out of the Forum into the Curia…”

Publius Volero valdes sedan till tribun, men istället för att underblåsa de våldsamma stämningarna i staden föreslog han en lagreform som innebar att tribunatet hädanefter skulle väljas i comitia tributa istället för i comitia centuriata, något som innebar att folket gavs mer makt. Det lagstadgades också att fem tribuner skulle väljas istället för två.

Året efter drogs Appius Claudius inför rätta på grund av hans motstånd mot jordbruksreformen. Men innan rättegången blev han sjuk och avled. Men trots att han avskyddes av folket kunde de inte annat än respektera han storhet och stolthet:

”When his eulogy was being pronounced, the tribunes of the plebs attempted to interfere, but the plebs were not willing that the funeral-day of so great a man should be defrauded of the customary honours. They listened to his praises with as great goodwill, now he was dead, as they had heard the living man accused, and attended his burial in crowds”