Livius Om stadens grundande (27-9 f.kr) är ett enormt verk som består av över 40 böcker. Jag kommer i ett antal inlägg gå igenom dessa. Men då detta verk är så omfattande kommer jag begränsa mig till de centrala händelserna och de viktigaste konflikterna och personerna. Livius historia är för det mesta en rent beskrivande historieskrivning, men han reflekterar även över samtiden, historien och beskaffenheterna med historikerns uppgift och studieobjekt. Dessa reflektioner kommer diskuteras i ett avslutande inlägg.

Tidigaste historien

Roms historia börjar med Trojas fall under 1100-talet f.kr. De trojanska ädlingarna Eneas och Antenor skonas av akajerna på grund av att de alltid förespråkat att Helena skulle lämnas tillbaka till grekerna. Eneas och Antenor anländer sedermera till Italien där de hamnar i konflikt med omgivande stammar. De grundar där en stad, Lavinium, som Eneas döpte efter sin fru. De fick en son som döptes till Ascanius. Eneas ingår förbund med vissa av de omgivande stammarna för att kunna besegra andra, fientliga stammar (bl.a. etruskerna), och detta utgör ursprunget till det latinska folket:

“Aeneas, that he might win the goodwill of the Aborigines to confront so formidable an array, and that all might possess not only the same rights but also the same name, called both nations Latins… The fight which ensued was a victory for the Latins: for Aeneas it was, besides, the last of his mortal labours”

Efter hans död tar hans fru över styret tills Ascanuis blir myndig: “… the Latin State and the kingdom of his father and his grandfather stood unshaken—so strong was Lavinia’s character”. Under denna period ingicks också en fred med etruskerna och Tibern blev den erkända gränsen mellan folken. Ascanius grundar staden Alba Longa för att inte Lavinium ska överbefolkas, och staden blir sedermera latinarnas centrala säte.

Romulus och Remus, stadens grundande

Nästa betydande händelse är historien om Romulus och Remus. Kung Numitor avsattes av sin bror Amulius som blir kung över Alba Longa och latinarna. Amulius dödar Numitors manliga avkomma och gjorde hans dotter, Rhea Silvia, till en Vestal:

”… under pretence of honouring her, and by consigning her to perpetual virginity, deprived her of the hope of children”.

Enligt legenden, som Livius ställer sig tveksam till, gör guden Mars henne gravid med tvillingar, och Amulius beordrade att hon fängslas och att tvillingarna skulle kastas i floden. Likt den bibliska historien om Moses läggs Romulus och Remus i en korg och lämnas därefter åt floden. De hittas av en herde vid namn Faustulus som tar hem dem till sin fru Larentia:

“Some think that Larentia, having been free with her favours, had got the name of “she-wolf” among the shepherds, and that this gave rise to this marvellous story”

Romulus och Remus växer upp och hamnar i konflikt med några män trogna Amulius, och Remus tas tillfånga. Romulus lyckas befria Remus och tillsammans med Numitor, deras morfar som hade fått reda på deras sanna ursprung, besegrar de Amulius och dödar honom. Numitor blev då återinsatt som kung i Alba och Romulus och Remus ger sig ut för att grunda en egen stad.

Det beslutades att gudarna, genom auspicier (teckentydning av fåglars flykt) skulle avgöra vem av dem som skulle namnge staden och regera den. Romulus tog Palatinen som sitt högkvarter och Remus tog Aventinen. En konflikt uppstår eftersom bröderna tyder tecknen olika och Remus mister sitt liv. Romulus blir därmed Roms grundare och första kung runt år 750 f.kr.

Romulus instiftade därefter stadens institutioner och religiösa riter:

“When Romulus had duly attended to the worship of the gods, he called the people together and gave them the rules of law, since nothing else but law could unite them into a single body politic. But these, he was persuaded, would only appear binding in the eyes of a rustic people in case he should invest his own person with majesty, by adopting emblems of authority. He therefore put on a more august state in every way, and especially by the assumption of twelve lictors”

Han utnämnde även 100 av sina undersåtar till senatorer som kallades fäder. Deras efterkommande kallades patricier, vilka blev Roms adelssläkter.

Bortförandet av de sabinska kvinnorna

Under denna tidiga period fanns det ett underskott av kvinnor i Rom, och staden hade inte anförskaffat överenskommelser om äktenskapsband med omgivande folk. Romarna fick inte heller gehör från sina grannar eftersom de fruktade Rom. Romulus bjöd då in sabinerna till en festival till Neptunus (equestrian) ära, och vid en given signal rövade romarna bort de sabinska jungfrurna:

”Romulus himself went amongst them and explained that the pride of their parents had caused this deed, when they had refused their neighbours the right to intermarry; nevertheless the daughters should be wedded and become co-partners in all the possessions of the Romans, in their citizenship and, dearest privilege of all to the human race, in their children”

Grannstäderna blev upprörda över romarnas beteende och förklarade krig mot dem. Caeninarna och Antemnarna besegrades, och vid efter segern över de förra helgades det första templet i Rom. De senare tilläts bli en del av Rom efter att Romulus fru Hersilia bett honom om det (hon var själv från Antemnae). Även Crustumerium, efter att staden besegrats, blev en romersk koloni. De sista att anfalla var sabinerna, under ledning av kung Titus Tatius. Dottern till Spurius Tarpeius, som var befälhavare vid det romerska fortet, mutades av sabinerna så att de kunde ta sig in i staden. En strid uppstod, men de sabinska kvinnorna lyckades komma emellan:

”… , beseeching their fathers on this side, on that their husbands, that fathers-in-law and sons-in-law should not stain themselves with impious bloodshed… A stillness fell on them, and a sudden hush. Then the leaders came forward to make a truce, and not only did they agree on peace, but they made one people out of the two”

Romulus delade därefter in folket i 30 curiae, vilka döptes efter de sabinska kvinnorna. Dessa curiae kan sägas vara en form av valdistrikt (troligtvis baserade på etnicitet eller klantillhörighet). Han instiftade även tre militära centurier som döptes efter kungarna (Ramnenses, Titienses och Luceres. Ursprunget till Luceras är osäkert). Romulus och Tatius regerade därefter tillsammans och i harmoni.

Tatius mördades av en arg folkmassa i Lavinium, men Romulus regerade vidare och besegrade de etruskiska städerna Fidenae och Veii. De senare beviljades en 100-årig fred. År 716 befann sig Romulus vid Campus Martius när en storm omgärdade honom med tjocka moln. Han försvann, och romarna hade förlorat sin kung. Proculus Julius påstod därefter att Romulus hade uppenbarat sig för honom:

“Covered with confusion, I stood reverently before him, praying that it might be vouchsafed me to look upon his face without sin. ‘Go,’ said he, ‘and declare to the Romans the will of Heaven that my Rome shall be the capital of the world; so let them cherish the art of war, and let them know and teach their children that no human strength can resist Roman arms.’”

Numa Pompilius

Senatorerna började efter Romulus död slåss om makten. Sabinerna hade dock inte haft en kung sedan Tatius, och lyckades få igenom sina krav att nästa kung skulle väljas från deras led. Numa Pompilius, en man med rykte om sig att vara rättvis och from, valdes till kung. Inte ens senatorerna kunde komma med några skäl att inte välja en man med sådant rykte till kung. Livius beskriver honom på följande sätt:

“It was Numa’s native disposition, then, as I incline to believe, that tempered his soul with noble qualities, and his training was not in foreign studies, but in the stern and austere discipline of the ancient Sabines, a race incorruptible as any race of the olden time”

Pompilius gav Rom, som grundats med vapenmakt, en ny grund av lagar och religiösa sedvänjor. Han menade att krig gjorde människor för hårda för att ta till sig sådana ting, och ville därför även mjuka upp dem genom att avvänja dem från kriget. Han byggde även Janustemplet, vars dörrar skulle vara öppna när landet var i krig, och stängda när det var fred. Livius säger att det i skrivande stund endast inträffat två gånger att dörrarna varit stängda, den senaste gången när Augustus besegrat Antonius vid Actium. Pompilius ville även civilisera sin befolkning som vid denna tidpunkt var tämligen ignorant och ociviliserad. Han låtsades ha nattliga möten med gudinnan Egeria för att kultivera gudsfruktan i sina undersåtar, och rättfärdigade därmed instiftandet av nya riter och prästerliga ämbeten. Två av dessa ämbeten var Vestas jungfrur som ”… by the rule of virginity and other observances invested them with awe and sanctity”, och Pontifex Maximus som hade till uppgift att leda utförandet av gudsdyrkan och riter och lära folket hur dessa skulle utföras. Numa Marcius utnämndes till den första Pontifex. Pompilius verkade ha instiftat ett religiöst och moraliskt sinne i romarna:

”… it seemed to them that concern for human affairs was felt by the heavenly powers, had so tinged the hearts of all with piety, that the nation was governed by its regard for promises and oaths, rather than by the dread of laws and penalties… Numa’s subjects were spontaneously imitating the character of their king, as their unique exemplar”

Tullus Hostilius

Efter Pompilius död väljs Tullus Hostilius till kung. Han tyckte att folket blivit orkeslöst efter Pompilius passivisering och sökte istället kriget. Han krigade mot Alba Longa som Ascanius grundat ca 500 år tidigare. Albanernas kung Mettius och Hostilius hade i respektive armé trillingbröder, Curiatii respektive Horatii, och föreslog att dessa skulle möta varandra i envig för att avgöra vilken av städerna som skulle regera över den andra. En Pater patratus, representant för fetialkollegiet (ett prästämbete som sysslade med utrikespolitik), valdes för att binda parterna vid avtalet. De två trillingparen rusade mot varandra:

” . Neither side thought of its own danger, but of the nation’s sovereignty or servitude, and how from that day forward their country must experience the fortune they should themselves create”

En av romarnas Horatii, Publius, efter att ha förlorat sina bröder, stod till sist ensam mot sina tre motståndare. Han lyckades dock besegra dem. Hans sista:

”… adversary could barely hold up his shield. With a downward thrust Horatius buried his sword in the Alban’s throat, and despoiled him where he lay”

Vid hemkomsten hedrades Publius, men hans syster Camilla, som hade varit förlovad med en av Curiatii, sörjde sin trolovade. Detta förargade Publius:

”’Begone’ he cried, ‘to your betrothed, with your ill-timed love, since you have forgot your brothers, both the dead and the living, and forgot your country! So perish every Roman woman who mourns a foe!’”

Publius mördade därefter sin syster. För detta systermord ställdes han inför rätta och dömdes till döden. Han friades dock av folkförsamlingen:

”What influenced men most of all in that trial was the assertion of Publius Horatius, the father, that his daughter had been justly slain; otherwise he should have used a father’s authority and have punished his son, himself”

Hostilius såg till att albanerna hedrade avtalet och förflyttade Alba Longas medborgare till Rom och gjorde dem till romerska medborgare och hänvisade till romarnas och albanernas gemensamma ursprung. Albanernas främsta män gjorde han till senatorer (bl.a. Julii, Servilii, Curiatii och Cloelii). Hostilius lät även uppföra Curia Hostilia som därefter blev senatens säte. Hostilius dog efter att ha utfört en religiös ceremoni på ett felaktigt sätt, och Jupiter straffade honom genom att kasta en åskblixt på hans hus så att hans brändes inne.

Ancus Marcius och den första Tarquinius

Folkförsamlingen (Comitia) valde Ancus Marcius, Pompilius barnbarn, till kung och senaten godkände valet. Han ansåg att den religiösa rättrogenheten som hans morfar instiftat måste återupprättas och lät Pontifexen publicera Pompilius riktlinjer offentligt. Marcius instiftade även att krig måste formellt deklareras genom fetialerna. Detta utnyttjades även i kriget mot latinarna. Precis som hänt tidigare införlivades latinarna i Rom efter att de besegrats. De tilldelades Aventinen. Det stora tillskottet av människor innebar ökad laglöshet i staden, och Ancus byggde därför Roms första fängelse.

En etrusk vid namn Lucius Tarquinius Priscus kom till Rom och vann kungens favör. Han utnämndes till förmyndare åt kungens barn, och vid kungen frånfälle valdes Priscus till kung. Livius säger att han var den första att driva en ”kampanj” för att utnämnas till kung, och att denna smak för intriger fortsatte även efter att han valts. Han utnämnde även 100 nya senatorer som inom senaten bildade en faktion lojal mot kungen. Under Priscus började även byggandet av Circus Maximus.

Servius Tullius

När Priscus hade regerat i 38 år mördades han av Ancus Marcius söner. Dessa ansåg att de hade förletts av sin förmyndare Priscus och ogillade faktumet att Priscus inte var italienare (hans far var grek från Korint). De lejde två herdar och den ena av dem högg honom med en yxa i huvudet. Servius Tullius var son till en slav i Priscus hushåll, men en eldring hade uppenbarat sig runt hans huvud vilket indikerade att han var särskilt gynnad av gudarna. Han åtnjöt stort anseende i Rom och tog över tronen efter Priscus. Han ville inte begå samma misstag som Priscus genom att förbise hans söner, och gifte därmed bort sina båda döttrar till Priscus söner, Lucius och Arruns Tarquinius:

“But he could not break the force of destiny by human wisdom; and jealousy of his power, even among the members of his household, created an atmosphere of treachery and hostility”

Tullius hade först endast senatorernas välsignelse, men efter ett framgångsrikt krig mot Veii och de andra etruskerna hade han även folket på sin sida. Efter hans återkomst till Rom instiftade han den hierarkiska indelningen av Roms medborgare, differentierade genom rang och rikedom. Detta gjorde han genom en census som delade in medborgare i klasser och centurier baserade på deras tillgångar, vilket innebar att kostnader för krig nu stod i proportion till medborgarnas tillgångar. Även plebejer fick nu bära vapen, något som tidigare var förbehållet patricierna, eftersom armén nu bestod av de med egendom, alltså, av de som kunde förse sig själva med utrustning. Tullius instiftade även en ny comitia baserad på denna nya indelning i centurier. Han graderade rösträtten, så att de rika och ledande medborgarna erhöll mer makt. Tullius lät därutöver alla medborgare få ta del av erövrade landområden

Priscus son Lucius började att konspirera för att själv kunna ta makten. Hans brors fru, Tullia, var med honom i detta företag:

”With her whole soul she turned from him to his brother; him she admired, him she called a man and a prince: she despised her sister because, having got a man for a mate, she lacked a woman’s daring. Their similarity soon brought these two together, as is generally the case, for evil is strongly drawn to evil; but it was the woman who took the lead in all the mischief”

Lucius och Tullias tog kol på sina respektive makar och gifte sig istället med varandra. Därefter började de sätta sin plan i verket. Lucius, efter att ha eggats på av sin hustru, försökte få senaten på sin sida genom att hänvisa till Tullius ursprung (hans mor var ju en slav), hans census och till hans fördelning av land till plebejerna. När Tullius kom till senaten för att framföra sin sak kastades han ut på trappan och mördades av Lucius män. Tullia ska sedan ha kört över sin fars lik med sin vagn.

Lucius Tarquinius Suberbus

Superbus avrättade de senatorer som gynnat Tullius och använde fruktan för att kontrollera befolkningen. Han började själv döma i rättsmål utan rådgivare och kunde efter egen nyck och eget tycke avrätta, förvisa eller expropriera människor. Enligt Livius var han den första av kungarna att bryta med seden att rådfråga senaten i alla ting, istället regerade han endast genom sin egen familj råd och han sökte sig närmare latinarna så att ”… his strength abroad might contribute to his security at home”.

Livius framhåller flera gånger Superbus oromerksa stil. Efter en utdragen belägring av Gabii:

“… he finally resorted to the policy, so unlike a Roman, of deceit and trickery. For he pretended to have given up the war and to be engrossed in laying the foundations of his temple and in other city works, arranging meanwhile to let Sextus, who was the youngest of his three sons, desert to Gabii, and there complain that his father was intolerably cruel to him”

När Sextus fått gabinernas förtroende avrättade eller förvisade han deras förnämsta män, efter vilket staden kunde underkuvas.

Superbus började även bygga ett tempel åt Jupiter, och under konstruktionen uppkom ett par intressanta omen, välkända till denna dag. Superbus ville undanröja flera av helgedomarna på platsen där templet skulle byggas, men:

“… whereas the birds permitted that the consecrations of all the other shrines should be rescinded, they refused their consent for the shrine of Terminus. This omen and augury was thus construed: the fact that the seat of Terminus was not moved, and that of all the gods he alone was not called away from the place consecrated to him, meant that the whole kingdom would be firm and steadfast. When this auspice of permanence had been received, there followed another prodigy foretelling the grandeur of their empire. A human head, its features intact, was found, so it is said, by the men who were digging for the foundations of the temple. This appearance plainly foreshowed that here was to be the citadel of the empire and the head of the world”

Superbus byggde även säten till Circus Maximus och lät uppföra den stora avloppsledningen Cloaca Maxima.

Superbus fall och republikens grundande

Superbus son, Sextus Tarquinius, var en knöl likt sin fader. En natt bestämmer han sig för att våldta Lucretia, släkting till Lucius Junius Brutus. Lucretia beskrivs som en sann romersk kvinna, dygdig och flärdfri. Sextus:

”… threatened her with disgrace, saying that when she was dead he would kill his slave and lay him naked by her side, that she might be said to have been put to death in adultery with a man of base condition. At this dreadful prospect her resolute modesty was overcome, as if with force, by his victorious lust; and Tarquinius departed, exulting in his conquest of a woman’s honour”

Förfärad över det som hänt berättar hon för Brutus och sin man, Collatinus, vad som hänt. Hon bönföll dem att göra sin plikt och hämnas denna skändlighet. Därefter tar hon fram en kniv och hugger sig själv i hjärtat. Brutus drar ut kniven från sin systers bröst och svär att störta Superbus och hans familj och att Rom inte längre ska lida under en kungs tyranni och nyckfullhet.

Brutus samlade folket i Forumet och lade fram sin sak, om kungens förtryck av folket och det skamfulla mordet på Tullius. Både patricier och plebejer höll med om att en ny statsform var att föredra och så föddes då den romerska republiken:

”The rule of the kings at Rome, from its foundation to its liberation, lasted two hundred and forty-four years. Two consuls were then chosen in the centuriate comitia, under the presidency of the Prefect of the City, in accordance with the commentaries of Servius Tullius. These were Lucius Junius Brutus and Lucius Tarquinius Collatinus”

Den romerska republiken grundades år 509 f.kr.