Ett framträdande drag i vår samtid är den kvävande politiska korrekthet som kommer till uttryck i alla våra centrala institutioner. Media, de politiska partierna, förvaltningsväsendet och så vidare är alla i någon grad infekterade av denna fördummande och totalitära ideologi. Men medan de flesta förstår att den politiska korrektheten är en vänsterideologi är det inte särskilt många som är bekanta med dess ursprung. Jag tänker här skriva några rader om detta ursprung genom att exemplifiera med Marcuses Repressive Tolerance (1965). Herbert Marcuse (1898-1979) var en av den Nya vänsterns mest framträdande teoretiker och är hans skrifter kan hjälpa oss att förstå dess bevekelsegrunder och den politiska korrekthetens funktion i dess projekt att omvälva samhället, ett projekt som vi alla i skrivande stund lever mitt i.

Repressiv tolerans

Tolerans är för Marcuse ett beaktansvärt ideal, att minoriteter och åsikter respekteras. Men detta ideal har, enligt honom, vänts till sin motsats i västerländska demokratier. Precis som Adorno och Horkheimer före honom (i Upplysningens dialektik (”Dialektik der Aufklärung”, 1944)) tillämpar Marcuse en hegelsk dialektik för att beskriva hur tolerans innehåller sin egen negation, och istället för frigörelse får toleransen en repressiv karaktär. Han säger att ”… tolerance today, is in many of its most effective manifestations serving the cause of oppression”. Detta beror på att tolerans, så som begreppet förstås inom ett liberalt ramverk, innefattar tolerans av det som Marcuse menar är förtryckande praktiker och idéer. Den liberala toleransen ”… refrains from taking sides – but in doing so it actually protects the already established machinery of discrimination”. Toleransen begränsas även de facto av två samverkande element, nämligen av:

”… [the] legalized violence or suppression (police, armed forces, guards of all sorts) and of the privileged position held by the predominant interests and their ‘connections’”

Den liberala toleransen verkar således för att skydda den etablerade ordningen av förtryck genom att acceptera alla politiska åskådningar, även de som Marcuse menar är skadliga. Verkligt motstånd mot denna etablerade ordning, med målet att frigöra människor, omöjliggörs genom att människor genom media har blivit ”… manipulated and indoctrinated individuals who parrot, as their own, the opinion of their masters”. Liberalismens idé om den öppna marknaden för idéutbyte försvinner på grund av att makten redan innan diskussionen börjar är ojämlikt fördelad och genom den indoktrinering som människor utsätts för. Tolerans, vars mål är att frigöra människor, negeras därmed inom det liberala ramverket då de frigörande alternativen alltid slår ifrån underläge och kämpar mot en fiende de inte kan besegra . Marcuse drar därmed slutsatsen att inte alla kan eller bör tolereras, vissa beteenden och åsikter bör förbjudas och bemötas genom att tystas. Detta innebär bland annat:

 ”… the withdrawal of toleration of speech and assembly from groups and movements which promote aggressive policies, armament, chauvinism, discrimination on the grounds of race and religion, or which oppose the extension of public services, social security, medical care, etc”.

“Liberating tolerance, then, would mean intolerance against movements from the Right, and toleration of movements from the Left”

Det är alltså högern generellt som Marcuse menar bör tystas. Han menar att i princip alla medel är tillåtna i denna rättfärdiga kamp, även direkt våld:

”… since when is history made in accordance with ethical standards? To start applying them at the point where the oppressed rebel against the oppressors, the have-nots against the haves is serving the cause of actual violence by weakening the protest against it”

Marcuse menar att han kan rättfärdiga denna ”frigörande intolerans” gentemot högern genom att högern står för en ordning som bygger på exploatering och förtryck, medan vänstern står för motsatsen till dessa och därmed för mänsklig blomstring och mänskligt välmående. Denna distinktion mellan högern och vänstern, vilket är en distinktion mellan förtryck och frigörelse, mellan hat och kärlek, lögn och sanning, kan identifieras av ”… everyone ‘in the maturity of his faculties’ as a human being, everyone who has learned to think rationally and autonomously”.

Dessa är, enligt Marcuse, per definition de radikala vänsterrörelserna. Vänstern kan således rättfärdiga våld och intolerans genom att endast behöva åberopa sitt eget rättfärdiga projekt att driva historien framåt mot en bättre värld. Endast vänstern är mogen och rationell att inse detta dock. Historiens bakåtsträvare kan därmed utplånas utan några som helst samvetskval, vänsterns motståndare är helt enkelt för duperade för att inse att de står i vägen för utvecklingen och kan inte tillåtas hindra vägen mot lyckoriket.

Några reflektioner

Marcuse och den Nya vänstern är på flera sätt i överensstämmelse med äldre vänsterrörelser. Det är samma historiefilosofiska syn där de förtryckta reser sig för att slåss mot förtryckarna. Det är samma slutmål, ett utopiskt tillstånd där all exploatering har upphört. Det är även samma judisk-kristna arv som kommer till uttryck i att ett revolutionärt medvetande skapas genom överhetens tyranni, där själva uthärdandet av plågor och lidande i sig tycks få en moralisk karaktär.

Vi kan nu tämligen tydligt se varifrån dagens vänster får sina idéer. Om någon tidigare har undrat varför vänstern är så hysterisk och våldsam behöver de bara läsa vad deras centrala teoretiker skriver. Det är en del av vänsterns projekt att utrota sina meningsmotståndare och införa den utopi de föreställer sig att de slåss för. Marcuse talar även en del om hur utbildning och media måste förändras för att vänsterns projekt skall kunna genomföras, och vi kan idag kan se resultatet av en sådan infiltrering. Utbildningsväsendets och medias förfall gör många människor konfunderade, och jag har här presenterat en tydlig koppling till vänstern som i decennier har arbetat för att ta över samhället och stöpa om det.

Det är intressant att vänstern, eller snarare dess idéer, idag har makten i samhället, något som gör att de idag använder sin repressiva tolerans och politiska korrekthet från en överordnad maktposition, istället för att slåss mot ett ”konservativt” etablissemang som Marcuse ansåg existera på 60-talet. Det visar sig faktiskt att Marcuses beskrivning av 60-talet nästan ordagrant kan användas av högern idag för att beskriva vår samtid. Betänk exempelvis vad Marcuse säger om demokratins tillkortakommanden och medias roll:

”… the democratic argument implies a necessary condition, namely, that the people must be capable of deliberating and choosing on the basis of knowledge… Under the rule of monopolistic media – themselves the mere instruments of economic and political power – a mentality is created for which right and wrong, true and false are predefined wherever they affect the vital interests of the society. This is, prior to all expression and communication, a matter of semantics: the blocking of effective dissent”

“The people exposed to this impartiality are no tabulae rasae, they are indoctrinated by the conditions under which they live and think and which they do not transcend”

Detta ger oss ett intressant politiskt problem. Hur bör högern förhålla sig till de liberala värdena tolerans och yttrandefrihet? Vänsterns metod att använda indoktrinering och repressiv tolerans har för dem inneburit ett maktövertagande, att de har kunnat förändra samhället och gjort de ”förtryckta massornas” perspektiv till det enda perspektivet. Feminism, massinvandring och mångkultur är numera som bekant påbjudna ideologiska perspektiv. Vänstern har varit framgångsrik, och högern har att välja mellan att anamma deras metod (eller delar av den) eller att fortsätta sin kamp på idéernas slagfält. Marcuses poäng att detta slagfält från början är ojämnt konstruerad är även den tillämpbar på dagens situation, vilket åtminstone prima facie ger oss anledning att tänka på om det liberala ramverket bör försvaras.

Frågan är om det så kallade ”liberala ramverket” ens kan försvaras. Om Marcuses och min egen beskrivning stämmer, nämligen att vissa ideologiska ståndpunkter alltid har överhanden genom att ”kapa” systemet, kanske vi bör fundera på om saker som yttrandefrihet, tolerans och ”en öppen marknadsplats för idéer” är möjligt överhuvudtaget. När tryckfriheten introducerades i Sverige under 1700-talet var den ingalunda ovillkorad, utan saker som smak, anständighet, rättrogenhet och lojalitet mot nationen var föreskrifter man var tvungen att följa. Den liberala friheten har också alltid varit beskuren av förhärskande normer av vad som är lämpligt och önskvärt. Adam Smiths Wealth of Nations (1776) föreskrev till exempel inte en ohämmad kapitalism, utan en kapitalism som ser att lojaliteter och moraliska överväganden är legitima hämskor på vår ekonomiska aktivitet. Problemet med vänsterns intolerans är kanske inte att de begränsar åsikt- och yttrandefriheten och indoktrinerar befolkningen. Problemet kanske snarare är att deras ideal är irrationellt och destruktivt, och högern bör i så fall inte bekämpa vänstern i det ”liberala ramverkets” namn, utan istället i syfte att etablera den konservativa ordningen (t.ex. begränsad stat, nationellt oberoende, patriotism, traditionell kultur, bevarande av äktenskapet och kärnfamiljen o.s.v.). Om det ”liberala ramverket” endast är ett bländverk står kampen mellan olika idéer om det goda livet, och då kan tolerans endast tillåtas i den mån högerns idé inte hotas att omkullkastas av radikalernas motsvarighet.

Detta kan förstås få oönskade konsekvenser, men högern (d.v.s. den sanna högern) har alltid haft en anständighet och värdighet som vänstern för det mesta inte har haft. Detta beror på att högern står för den stora massans åsikter och således inte behöver förlita sig på våld.

Oavsett vilket är detta något som åtminstone är värt att fundera på. Detta inlägg presenterar en annan idé än föregående inlägg om Immanuel Kant. I framtida inlägg ska vi se om det finns möjlighet att jämka dessa idéer, kontrasten kanske endast är skenbar.