En fråga som många troligtvis har funderat på är hur den politiska korrektheten har lyckats sprida sig till så många. Den politiska korrektheten är en dogmatisk och totalitär ideologi som söker begränsa vad människor gör, säger och tänker. Hur är det möjligt att denna uppenbart repressiva idé upprätthålls av så många vi stöter på i vardagen? Ty det är inte bara det politiska och mediala etablissemanget som driver på den politiska korrektheten, den tar sig även uttryck i hur vanliga människor känner sig berättigade att rätta inkorrekt tal och inkorrekta åsikter.

Immanuel Kant om upplysning

Ett sätt att förstå detta på är att se den politiska korrektheten som helt enkelt en brist på upplysning. En av den moderna tidens största filosofer, Immanuel Kant (1724-1804), skrev år 1784 en numera berömd essä, An Answer to the Question: ’What is Enlightenment?’. Han definierar upplysning som människans frigörelse från en självpålagd omogenhet. Omogenhet kommer av oförmågan att använda ens eget förstånd, och den är självpålagd eftersom den inte kommer av en brist på förstånd, utan av ”… [a] lack of resolution and courage…”. Detta är en intressant utgångspunkt. Tillämpat på den politiska korrektheten kan vi säga att människors förfall till dess dogmer inte nödvändigtvis har att göra med dumhet. Istället är det deras tilltro till etablerade trossatser som ligger bakom, och de saknar modet att utmana dem genom att använda sitt förstånd. Det är feghet, inte enfald, som ligger bakom. Hellre än att utveckla en självständig förståelse förfaller de till tryggheten i den politiska korrekthetens nästan religiösa satser.

Kant menar att:

”Laziness and cowardice are the reasons why such a large proportion of men, even when nature has long emancipated them from alien guidance… nevertheless remain immature for life.”

Det är i sanning bekvämt att vara omogen, men det öppnar samtidigt upp för en klass av väktare att ta kontrollen över folk. Den politiska korrektheten gör att människor ger upp sin förmåga att tänka och istället skjuter över den på andra, men dessa väktare, ”… who have kindly taken upon themsleves the work of supervision…”, får därefter människor att tro sig själva oförmögna och som om självständigt tänkande är både något svårt och något farligt. De politiskt korrekta är, med ytterligare en bra formulering av Kant, som ”… domesticated animals”, vilka endast kan klara sig med sina herdars hjälp. Att tänka själv blir därmed svårare och svårare ju mer man låter sig tuktas av den politiska korrektheten: ”Thus only a few, by cultivating their own minds, have succeeded in freeing themselves from immaturity and in continuing boldly on their way.”

De politiskt korrekta väktarna är förstås lika duperade som den stora massan de övervakar, men det är de som genom etablerade dogmer håller kvar både sig själva och andra i den självpålagda omogenheten. Det som skiljer dem från massan är därmed inte någon intellektuell överlägsenhet, utan snarare makten att genomdriva konformitet i beteende och tanke.

Politisk korrekthet och hur den upphävs genom upplysning

Vi lever idag omgärdade av den politiska korrektheten. Vi kan här nämna lagar om så kallad ”hets” mot folkgrupp som hindrar oss från att diskutera den effekt invandring kan få på ett samhälle och Europadomstolens anammande av sharia vilket är första steget till att förhindra en kritik av Islam, något som bland andra Cristopher Hitchens varnade för. De sociala och professionella kostnaderna för att kritisera feminism eller klimatalarmism kan som bekant vara mycket höga, och vissa politiska åsikter kan innebära att man förlorar jobbet eller blir utesluten ur sitt fackförbund. Dessa och andra liknande fenomen visar hur det politiskt korrekta samhället förhindrar vad Kant kallade för ”det offentliga användandet av förståndet”. Han säger:

“The public use of man’s reason must always be free, and it alone can bring about enlightenment among men… [B]y the public use of one’s own reason I mean that use which anyone may make of it as a man of learning addressing the entire reading public.”

Det politiskt korrekta etablissemanget kan med fog betraktas som en återgång till överhetens vilja att kuva sina undersåtar. Och de har lyckats tämligen bra med det, med tanke på att många tycks acceptera deras intrång i vår frihet. Men till skillnad från Kants dagar är det idag inte bara staten som hindrar människor från att ”… freely and publicly submit to the judgement of the world their verdicts and opinions”. Medier och tjänstemän gör även de sitt bästa för att upprätthålla de politiskt korrekta dogmerna och underkuva människor. Likt Kant kan vi med rätta anklaga dem för att begå ett brott mot den mänskliga naturen eftersom vi inte tillåts att tänka och förmedla våra tankar till andra.

Vi lever sannerligen i dystra tider, men om vi ser den politiska korrektheten som en brist på upplysning kan vi åtminstone föreställa oss en väg framåt. Politiskt korrekthet är inte, åtminstone inte primärt, en illvillig ideologi eller ett resultat av efterblivenhet. Den är resultatet av omogenhet, en ryggradslöshet som utgörs av att sökandet efter vad som är rätt och sant överlämnas åt andra. Men dessa andra kan vara lika ryggradslösa själva och således endast upprätthålla en redan defekt världsbild. Den enda vägen framåt är att människor börjar undersöka saker och ting på egen hand och upphör att lyssna på väktarklassen (media, politiker osv.), ty de är ynkryggar som lika lite som gemene man har modet att ta sig an uppgiften att undersöka och granska samtiden.

Det är dock inte nog att vara ”källkritisk”, ett modeord som inte minst är vanligt förekommande inom skolvärlden och pedagogiken. När de politiskt korrekta säger ”källkritik” menar de att endast politiskt korrekta källor är acceptabla, medan alternativ media och allt annat som går emot dessa bör bortses från. Detta är förstås endast ytterligare ett sätt att hålla människor kvar i omogenheten att inte våga tänka själva. Källkritiken som de politisk korrekta vill att människor ska tillämpa utgörs av frågan: ”Vem är det som säger detta?”, där det redan på förhand är fastställt vilka kanaler och röster som är tillåtna. Men den enda frågan som någonsin är relevant att ställa är följande: ”Är detta sant?”. Det är med andra ord inte nog att undersöka vem som säger något, utan man bör alltid undersöka vad som sägs. Varje påstående bör granskas utefter hur väl det stämmer överens med verkligheten, och vem som yttrar påståendet är inte relevant för denna granskning. De politiskt korrektas framhävande av källkritik är i själva verket ett tämligen typiskt argumentationsfel av typen ignoratio elenchi. Vi bör istället hålla oss till Kants användning av Horatius fras Sapere aude, våga använda förståndet att kritiskt granska sakfrågan istället för att genom feghet avfärda källan. Det är förstås sant att vi i vårt sökande efter sanningen tillslut ändå möter en källa. Då bör vi använda oss av de klassiska källkritiska kriterierna (oberoende, äkthet, neutralitet osv.), men den politiska korrekthetens källkritik går som sagt endast ut på att avfärda meningsmotståndare.

Kants offentliga användande av förnuftet har i vår tid åsidosatts till förmån för det politiskt korrekta avfärdandet av de med fel åsikter. De politiskt korrekta väktarna som står upp för detta förtryck kan idag dock utmanas av dissidenter och fritänkare, något vi idag kan se allt mer av.