I politiska diskussioner idag förekommer ofta begreppet identitet. Identitetspolitik är i sanning något som förekommer både bland vänsterns och högerns anhängare. Det är dock samtidigt så, att det saknas en förståelse av vad identitet faktiskt är. Mest frustrerande är det att lyssna till politiskt korrekta påståenden om att talet om ”svensk identitet” är rasistiskt och exkluderande eftersom det innebär att inte alla kan vara svenskar. I fantasin kan man mycket väl hävda att alla människor i Sverige är svenskar, liksom man kan hävda att alla som kallar sig själva för kristna är kristna och alla som kallar sig för män är män. Verkligheten slår dock, som så ofta, tillbaka. Innan en identitet kan tillägnas måste ett antal villkor uppfyllas, det är helt enkelt så det fungerar.

Den kanske mest centrala komponenten när vi talar om identitet i är social identitet, alltså frågan om gruppmedlemskap. Det är detta fenomen följande inlägg handlar om. Att inneha en identitet är att kunna svara på frågan ”Vem är jag?”. Svaret på denna fråga innebär ofta att en person framhåller sin tillhörighet till en viss grupp, man säger exempelvis att jag är svensk, jag är arbetarklass eller jag är man. Men hur fungerar detta egentligen? När kan vi säga att vi har en viss identitet i denna bemärkelse?

Vi har förstås flera olika identiteter, vi tillhör en nation, en klass, ett kön, en stad och så vidare. Alla dessa har olika beståndsdelar, men jag fokuserar här på en definition som alla dessa identiteter har gemensamt. Alltså, det som följer är en formell definition. När en person säger sig ha en viss identitet är det detta som avses, oavsett vilken identitet det handlar om. Att ha en identitet innebär följande: Att framgångsrikt kunna orientera sig i ett sociokulturellt sammanhang, att ha en känsla av hemmastaddhet i detta sammanhang, och att erkännas som likvärdig medlem av andra i detta sammanhang. Det är viktigt att framhålla att alla dessa element (förmåga till orientering, hemmastaddhet, och erkännande) är logiskt och tidsligt samtidiga och omedelbara. Detta innebär att man inte kan ha någon utan de andra, samt att de primärt är praktiska snarare än teoretiska och därmed inte föregås av kognitiv bearbetning. Det filosofiska fundamentet för denna beskrivning av identitet finner man i första hand hos Martin Heidegger och hans utläggning av begreppet i-världen-varo (tysk. ”In-der-Welt-sein”) såsom detta beskrivs i Varat och tiden (1927). Som sagt är detta en formell definition, och allt konkret innehåll lämnas därmed därhän för stunden. Med andra ord, oavsett om man talar om nationell, social, religiös identitet och så vidare, följer de alla denna formel.

Vidare utläggning

De tre elementen ska nu beskrivas lite närmare. Den uppmärksamme kommer snabbt märka att elementen ”flyter in” i varandra. Detta beror på att identitet är något enhetligt, och aldrig upplevs som en uppsättning från varandra avskilda förmågor/egenskaper. Jag har försökt att analytiskt göra denna avskiljning med målet att göra fenomenet identitet så tydligt som möjligt. Man kan dock säga att även om elementen ”liknar varandra” lägger de betoningen på lite olika saker.

En förmåga till orientering innebär att man sömlöst kan vistas och interagera i ett sociokulturellt sammanhang utan att man uppfattas av andra i detta sammanhang som konstig, främmande, misstänkt, inkompetent och så vidare. Man flyter istället smidigt på och följer ohämmat och automatiskt de normer och praktiker som är gällande i sammanhanget i fråga. Man är förtrogen med det som gäller och det som förväntas av en, på samma sätt som människorna man stöter på kan antas ha ett (relativt) förutsägbart beteendemönster. Detta är samma fenomen som Heideggers kringsynta ombesörjande, där saker och ting alltid redan är förstådda och blir ”genomskinliga” för en på ett sätt som innebär att man inte behöver tänka på vad man gör, istället fullgör man sina projekt och använder saker mer eller mindre maskinmässigt. Betoningen här kan beskrivas som funktionell färdighet.

Att känna sig hemmastadd innebär att man i ett sociokulturellt sammanhang inte uppfattar sin aktivitet som främmande för sig själv utan istället som en del av sitt väsen, en andra natur. Man är medveten om att man i detta sammanhang hör hemma, och att man i andra sammanhang hade varit tvungen att lära sig nya saker, möjligtvis på bekostnad av ens nuvarande väsen. Man är bekväm i sammanhanget och mån om att det förblir en källa till lugn, bekvämlighet, trygghet och stabilitet. Heidegger beskriver hur ångest är en konsekvens av att den värld man hemfaller till, och uppgår i, inte längre framstår som meningsfull. När ens värld förändras kan det således leda till en ”kuslig icke-hemma-varo”. Att ha en hemvist är något av det viktigaste en människa kan ha, en insikt som återfinns i begynnelsen av, och i någon mån påbörjar, den västerländska litteraturen i historien om Odysseus. Hemmet är platsen vi alltid återvänder till, om än endast i tanken, efter alla våra utfärder som filosofen Roger Scruton uttrycker saken. Betoningen när det gäller hemmastaddhet är snarast en känsla av tillhörighet.

Behovet av erkännande följer av Hegels tes i Andens fenomenologi (1806) att: ”självmedvetandet är endast i och för sig, om det är i och för sig för ett annat.” Jag kan inte tillägna mig en självförståelse om det inte finns andra som ser mig för den jag förstår mig själv att vara. Att försöka hålla kvar i en självförståelse utan erkännande, om detta ens är möjligt, skulle innebära att man lider av vad psykologer kallar för vanföreställning. Identitet är inte ett subjektivt utan ett intersubjektivt fenomen, det är beroende av andra människor och av standarder för vad som utgör bra och dåligt, lämpligt och olämpligt, önskvärt och icke önskvärt beteende. Detta sista element betonar identiteters icke-reducerbarhet till individuella nycker och tycken.

Det torde vara en självklarhet vid det här laget att alla elementen måste vara förhanden för att man ska kunna tillägna sig en identitet. Men ovan sa jag dessutom att alla elementen förutsätter varandra, är det verkligen fallet? Svaret på den frågan är ja. Man kan inte känna sig hemma utan att erhålla ett erkännande såsom hemmavarande, vilket är detsamma som att vara välkommen. Men man kan inte heller erkännas om man inte först känner sig som hemma, inte minst för att man då inte skulle eftertrakta ett erkännande överhuvudtaget. Kan man inte orientera sig korrekt följer det att man inte kan känna sig hemma då hemmet är just den plats där man inte behöver tänka på sitt handlande. Men det är lika sant att hemkänsla är en nödvändig del av en framgångsrik orientering, ty hemkänsla är det som gör att världen alls angår en och möjliggör att man kan ta den till sig. Slutligen, erkännande är nödvändigt för att orientera sig då man annars hindras från ett tillgodogörande deltagande, men det är också uppenbart att en förmåga till sömlös orientering är nödvändigt för att kunna erkännas. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att alla elementen är samtidiga och inte sker efter varandra, jag har här som sagt endast gjort en analytisk åtskillnad för tydlighetens skull.    

Slutligen

För att skapa en brygga till senare inlägg om det faktiska innehållet i olika identiteter kan det vara av värde att slå fast att identiteter inte är essentialistiska. Det vill säga, en identitet består ingalunda i ett specifikt karaktärsdrag, innehavet av vilket skulle leda till de tre förmågorna/egenskaperna som beskrivits ovan. En identitet utgörs istället av familjelikhet, för att låna ett begrepp ur Wittgensteins Filosofiska undersökningar (1953). Tänk på hur en familj är konstituerad. Alla i familjen har inte samma kroppsliga drag, samma åsikter, samma beteendemönster och så vidare. Men familjen är ändock en omisskännlig enhet. Detta beror på att man, trots att alla innehavare av en identitet inte är likadana, kan identifiera en uppsättning karaktärsdrag, åsikter, beteenden och så vidare som i sin helhet skiljer en grupp från en annan, och som innehavarna av en identitet tar del av i något olika utsträckning och i olika konfigurationer. Var och en i gruppen liknar inte varandra, utan de liknar varandra tillsammans, och man måste se denna helhet för att upptäcka likhetsbanden. Man måste se gruppen före individen för att förstå likheten, på samma sätt som man måste se familjen före de enskilda familjemedlemmarna.

För att sammanfatta, en identitet är inte en essens, utan en viss grupps familjelikhet. Denna familjelikhet ligger till grund för att medlemmar i en grupp har förmågan att orientera sig, känna sig hemmastadda, och erkännas av andra i gruppen.