Beowulfkvädet är en fornengelsk dikt från 700-talet. Den förtäljer historien om Beowulf, en hjälte som tillsammans med Sigurd Fafnersbane troligtvis är den störste och mest berömda av germanska hjältekaraktärer. Diktverket utspelar sig på 500-talet och blandar fiktion med verkliga händelser. Beowulf själv är troligtvis en påhittad karaktär, eller möjligtvis en amalgamerad sådan som förenar mytiska och verkliga personer i en person. Andra karaktärer är dock historiskt belagda, exempelvis Beowulf morbror, kung Hygelak, som i dikten avlider i strid mot friserna. Beowulfkvädet är kanske ett anglosaxiskt verk, men har stor betydelse för skandinaver. Eposet utspelar sig främst i Danmark och i Sverige, och beskriver viktiga händelser i den fornnordiska världen, inte minst striden mellan götar och svear. Därutöver måste man påpeka det synnerligen vackra språket och det storslagna uttrycket, något som gör att Beowulf tillhör världslitteraturens största verk.

Handling

Diktens första del handlar om hur trollet Grendel hemsöker den danska kungen Hrodgars gästabudshall Heorot. Heorot var en festsal utan like, och Grendel stod inte ut med det liv och oväsen som fördes:

”Utbölingsanden
i avgrundsmörkret
grämde sig gränslöst
i gruvlig ilska
då han hörde i hallen
hela dygnet
högljudd gamman
och harposlag,
klangfull skaldesång”

Beowulf anländer till Danmark med en grupp tappra götar för att befria kung Hrodgars hov från Grendel. Beowulf besegrar Grendel genom att hugga av honom armen, Grendel flyr tillbaka till sitt träsk men avlider där av sina skador. Det blir ett stort firande i Heorot, men den goda stämningen avbryts av att Grendels moder kommer för att hämnas. Hon dödar Äskhere, kung Hrodgars rådgivare och förtrogne, för att sedan fly tillbaka till träsket. Beowulf letar dock upp henne där. I striden biter inte hans eget svärd på trollet, men han hittar en fornglav, smidd av jättar (”ett verk av giganter”), och dräper henne med detta svärd.

Diktverket andra del utspelar sig 50 år efter dessa inledande händelser. Beowulf har nu blivit kung efter Hygelaks frånfälle mot friserna och efter att Hardred fick sin bane mot skilfingarna (svearna). Denna senare del förtäljer om Beowulfs förtjänstfulla regeringstid och om hans sista strid. Denna utkämpas mot en drake som ruvar på en dyrbar skatt. Skattens ursprung beskrivs även i en särskilt vacker passage. Den begravdes i ett berg av den sista i en utdöende släkt:

”Håll nu, du Jord,
då ej härmännen kunde det,
ädlingars egendom!
Allt detta goda
fingo de av dig.
De dogo i härnad,
stupade i strid,
mina storvulna kämpar,
ledungsmännen lämnade
livet här nere
för sällare samkväm”

Beowulf avlider i striden mot draken, hans ålderstigna kropp kunde inte stå emot. Men tillsammans med sveakämpen Wiglaf lyckas de ändock besegra draken. Beowulf får en ärofylld begravning där han äras av sina män och undersåtar:

”… minneskväden kvådo de,
mälte om mannen:
de prisade hans mannamod
och märkliga dåd
och hans hugfulla kraft,
som det höves en man
att hylla i ord
och ärligt hålla av
sin herre och vän,
när vägarna skiljas
och han måste gälda
sin jordiska kropp”

Svear och götar

En mycket intressant aspekt av Beowulf är de åtskilliga hänvisningar till stridigheter mellan svear och götar. Sverige tros ha fått sitt namn av den dominerande etniska gruppen, svearna, och dessa delar i Beowulf beskriver möjligtvis hur götarna underkuvades av sveakungarna. Detta är förstås omdebatterat, men icke desto mindre intressant.

Den första striden sker när sveakungen Angantyrs (Egil) söner Ottar Vendelkråka och Ale anfaller götarna. Götarna hade lyckats tillfångata svearnas drottning, men Angantyr befriar henne och dräper Hädkyn, Hredels son, som då var götarnas kung. Angantyr belägrar götarna vid Hrefnes-hultet, men Hygelak, Hädkyns bror, kommer till deras undsättning och driver bort svearna:

”Man gav sig till att jaga
svearnas härmän,
och Hygelaks märken
gingo nu fram
över fredade fält,
och Hredlingarnas skaror
mot skansarna trängde”

Angantyr hamnar i strid mot Eofor och Wulf Wonredsson som lyckas dräpa honom. De plundrar honom på hans hjälm och rustning och överlämnar detta till Hygelak. Eofor och Wulf lönas rikligt och Eofor får dessutom äkta Hygelaks dotter.

Den andra striden är den som sker efter att Ottar Vendelkråkas söner Eanmund och Adils (den mäktige) söker tillflykt hos götarna och kung Hardred efter att de utmanat Ale om makten i sveariket. Eanmund och Hardred dör i den efterkommande striden mot Ale, men Adils och Beowulf hämnas vid ”Slaget på Vänerns is”:

”… med Adils den utstötte
slöt han förbund,
och han bisprang med krigsfolk
över öppna havet
Ottars ättelägg,
med hästar och vapen.
Han hämnades sedan
med frostkallt krigståg
och konungen drap han”

Efter att Beowulf dött befarar götarna att de har en hård tid framför sig. De ligger i fiendskap med friserna (merevingarna) efter att Hygelak anfallit dem, men framförallt oroar de sig över fortsatta strider mot svearna:

”Detta är den fejd
och den fiendskap,
den mordiska ofred
jag oroas för –
månne svearnas folk
skall söka oss med härnad,
så snart de få höra
att vår hövding är död,
han, som har hållit
sin hand över riket
och håvorna fredat
mot fienders anfall…”

Svearna hade tidigare svikit fredspakter när Hredel avlidit, och befarades göra samma sak nu när Beowulf dött. Den traditionella historieskrivningen beskriver hur götarna införlivas i sveaväldet och Beowulfkvädet, som skrevs ungefär samtidigt som detta skedde, beskriver bakgrunden till detta.

Kristna och hedniska teman

Beowulf är som sagt skriven på 700-talet och av engelsmän. Dessa var förstås vid denna tid kristnade, men deras nordiska grannar var det inte, och ännu mindre under 500-talet när kvädet utspelar sig. Beowulf och de andra karaktärerna som förekommer i sagan skulle alla ha varit hedningar och trott på de fornnordiska gudarna. Men den Gud som benämns och hyllas i kvädet är den kristna guden, och flera hänvisningar görs till den kristna föreställningsvärlden. Grendel och hans moder beskrivs som drabbade av Guds vrede och fördrivna ut från människans boningsort:

”Grendel hette
det grymma trollet,
en känd gränsströvare.
I kärr var hans tillhåll,
i gungfly och flo.
Där fimbulfolk bor
fick den osälla varelsen
vistas länge,
när Skaparens dom
hade drabbat dem:
på Kains ätt
har den evige Drotten
hämnat det dådet,
att han dräpte Abel”

”Av honom ha alla
de onda sitt upphov,
jättar och alfer
och avgrundsandar,
så ock de giganter,
som mot Gud ha kämpat
i långa tider…”

Det är således en biblisk mytologi vi möter här. Men det finns även en intressant geografisk-symbolisk aspekt som går att koppla till en äldre mytologi (se inlägget om Yggdrasil). Människans boning är ett centrum vilket har sin kosmiska motsvarighet i Midgård. Däri råder ordning och stabilitet, något som garanteras av kungens person och höghet. Utanför denna boning, i utmarkerna, råder kaos och fara, något som kosmiskt motsvaras av Utgård. Grendel beskrivs som en ”utbölingsande” och en ”gränsströvare”, och det är på gränsen mellan människornas boning och den farliga utmarken han strövar och stundtals anfaller ifrån. Denna tanke om en omgärdad plats utanför vilken en farlig och vild utmark existerar är typisk för antika och forntida mytologier.

Den kristna världsbilden finns tydligt med i kvädet, karaktärerna hänvisar ofta till ”den Evige”, ”Allmaktsfadern”, ”Guds motståndare” och även till syndafloden (som straff för jättarna, ”giganterna”). De ber även till Gud och tackar honom för hans bistånd.  Den kristna religionen är dock inte allenarådande. Flera hedniska element lyser också igenom. Det första är förstås förekomsten av troll och drakar, odjur som ursprungligen hör hemma i en äldre föreställningsvärld. Men mer än något annat framträder hjälte- och kungaidealet som typiskt för ett forngermanskt samhälle. Ty det är inte den kristna idealfursten eller den stackars martyren som Beowulf förkroppsligar.

Hjälten och kungen

Det är inte Beowulfs fromhet eller medlidande som hyllas vid hans död. Det är istället hans mod, styrka och dådkraft. Beowulf är den forngermanska urtypen, idealkrigaren. Denna typ av karaktär missförstås ofta, inte minst av feminister, som en våldsam och girig vettvilling, men då har man inte förstått denna arketyp. Hjältekungen är den som agerar ärofullt och är god och som försvarar sitt land och folk. Ledarna i Beowulfkvädet beskrivs ofta som ett ”värn”, en ”folkherde” och liknande. Beowulf äras även för att han kunde upprätthålla fred och frid i sitt rike. Den giriga och egennyttiga kungen var en perverterad form och en avvikelse från det forntida idealet som Beowulf förkroppsligar.

Hjälten är därutöver någon som utför stordåd. Beowulfs utför flera bragder i dikten, inte bara dräpandet av Grendel, hans moder och draken. Stordåden är något som gör hjälten ryktbar, och detta är det bästa han kan hoppas på:

”Ingen av oss
kan ju undgå slutet
på jordelivet.
Den som gitter, må vinna
namnfrejd förrn han dör:
det är det bästa
för en ledungsman,
när ej längre han lever”

Beowulf äras för att ingen annan var så mån om sin ära som han. Föreställningen om den ärofyllda bragden har sitt ursprung i hjältens vilja att skapa något för evigheten, något som är värt att minnas för all tid. Detta innebär att sätta livet på spel, för endast de främsta människorna har mod och vilja nog att resa sig över andra och erhålla ett odödligt rykte. Äran är i sanning högre värderat än livet. Som Wiglaf säger:

”Döden är bättre
för varje vigman
än vanfrejdat liv!”

Detta är en tämligen okristen tanke då kristendomen skyr stoltheten och högmodet. Men äregirigheten innebär dock inte att hjälten ville ihågkommas till varje pris. Det är, som sagt, avgörande att man visar sig som en god och hedervärd man. Bland annat innebär detta att besegra det onda och beskydda de sina, samt att göra detta på ett visst sätt, med en viss stil. Hjälten som arketyp började försvinna efter kristendomens inträde, men återfinns inte sällan i böcker och filmer även i vår tid. Det är en inspirerande och mycket intressant karaktär som alltid kommer ha en plats i vår föreställningsvärld.