Ett av Strindbergs både märkligaste och kraftfullaste verk är dramat Till Damaskus, ett verk i tre delar vars titel anspelar på Paulus omvändelse till kristendomen när han på en resa mot Damaskus ser Kristus uppenbara sig inför honom. Dramat är ett resultat av Strindbergs egna religiösa kval, men även de konstnärliga och psykiska svårigheter som han upplevde under den så kallade Infernokrisen.

Något om form och bakgrund

Till formen är dramat ett vandringsdrama där de olika episoderna symboliserar en resa både i själen och till olika hållplatser som på olika sätt ska spegla vartannat. I framförallt första delen av dramat rör sig huvudpersonen (Den Okände kallad) genom de olika hållplatserna, för att tillslut avsluta sin resa där han började. Detta blir dock inte en sluten cirkel eller resans slut, ty dramat fortsätter i ytterligare två delar. Det är osäkert om dessa senare två delar var avsedda vid publiceringen och uppsättningen av den första delen. Det är i vilket fall som helst den första delen som är den mest berömda, även om de senare på intet vis håller sämre kvalitet.

Till Damaskus är en del av Strindbergs senare författarskap som ”ersatte” naturalismen med dess tydliga intresse för saker som klass och sociala förhållanden. Innehållet behandlar till stor del andra frågor, men det är till formen som dramat framförallt är stilbildande. Drömscener och realistiska scener blandas och ofta är det svårt att bedöma vad som är dröm och vad som är verklighet. Karaktärerna är inte heller lätta att hålla isär, ofta går de in i varandra eller byter identitet till att erhålla en symbolik de tidigare inte hade, åtminstone inte på ett uppenbart sätt. Dessa element gör Strindberg till en viktig förgrundsfigur till surrealismen och till författare som Kafka.

Det är även tydligt att dramat går att relatera till sin upphovsman. Strindbergs nervsammanbrott och psykoser, hans religiösa tvivel och sökande, men även hans intresse för det ockulta och ”vetenskapliga” kommer till uttryck i dramat, och det vore troligtvis korrekt att se det som delvis en självbiografisk skapelse. Den Okändes reflektioner om kvinnor, hans karaktär, men även att han i sista delen av dramat benämns som ”Tjänstekvinnans son” gör denna tolkning tämligen trovärdig.

Handling

Till Damaskus tre delar behandlar egentligen samma teman, om än i olika variationer. Övergripande är det en berättelse om människans främlingskap i världen och sökande efter Gud, hennes förmåga till storhet (men även fåfänga), och försoningen med sitt öde. Den Okände är en person som levt ett tragiskt liv på många sätt som tar upp kampen mot de osynliga makterna för att etablera sig själv som grunden för all mening. Detta visar sig dock vara fåfängliga försök och hans svårighet att acceptera den mänskliga tillvarons predikament gör att han har svårt att se det goda i världen samtidigt som han blir en främling däri. Dramat handlar dock även om försoningen med makternas obegripliga och onåbara karaktär.

Den Okände är huvudpersonen i dramat som genomgår en andlig resa. Han är diktare som i sina verk tar upp subversiva och kontroversiella ämnen. Han är även en tvivlare och ser sig själv som en värdig motståndare till de gudomliga makterna. Trots detta plågas han av skuld för att ha övergivit sin hustru och sina barn, av penningproblem och av att saker i tillvaron framstår som meningslösa och främmande.

Främlingskap och längtan

När han i del I möter sin följeslagare i dramat, Damen, beskriver han sitt predikament, sin känsla av främlingskap och meningslöshet:

”I fyrtio år har jag väntat på något, jag tror det kallas lyckan, eller om det bara är slutet på olyckan”

”Som barn grät jag beständigt och syntes vantrivas i livet; hatade mina föräldrar såsom de hatade mig; tålde intet tvång, ingen konvention, inga lagar, och min enda längtan stod till skogen och havet”

Det är övermänniskans förfrämligande som Den Okände känner. Han hör inte hemma i världen och längtar alltid bort. Hans sökande har dock det storslagna mänskliga som mål och syfte, något som alltid visar sig vara utom räckhåll. Detta sökande och denna längtan återkommer hos Kafka, men då inte efter det storslagna, utan efter en gemenskap och ett hem. Den Okände är dock en diktare och en intellektuell, hans längtan är efter något annat. Hans medmänniskor förskjuter honom och han känner sig inte bara främmande inför dem, han känner även en viss avsky och aversion.

Det visar sig dock att Den Okändes längtan är efter försoning och frid, ty övermänniskans liv är brutalt om man inte är av det rätta virket. Men det är också förvillande och skenbart, vilket förstås driver Den Okände längre ifrån målet och inte närmare det.

Det luciferska/prometheuska högmodet

Den Okände menar att hans olyckliga karaktär beror på att han inte ”… ville vara livets narr” och bedragas av skenbar lycka eller endast dras med i tillvarons ständiga och upprepande flöde. Han känner dock att hans öde inte är hans eget, men vill inte förlikas med detta faktum. Istället förhäver han sig och sin egen förmåga:

”… jag ser ut över universum som är jag, och jag känner skaparens hela kraft i mig, ty det är jag. Jag skulle vilja ta hela massan i min hand och knåda om den till något fullkomligare, varaktigare, skönare…”

Denna form av högmod leder honom till att utmana Gud. Han ser det som omöjligt att kunna förlikas med tillvarons alla bekymmer, lidande och olycka:

”Men jag tar förbannelsen med två fingrar och slungar den åter på den ädelmodige givaren! – åtföljd av min förbannelse!”

”Nu är handsken kastad, och nu skall du se nappatag mellan storfolk”

Detta uppror tar sig uttryck på flera sätt. Karaktären Damen, Ingeborg, börjar den Okände kalla för Eva. Han försöker med andra ord överta och ersätta Guds skapande aktivitet:

”Med att ge henne ett namn av min egen uppfinning gjorde jag henne till min, liksom jag ämnar skapa om henne efter mitt eget sinne…”

Det är dock Den Okändes alkemistiska och vetenskapliga strävanden som kanske främst visar denna upprorsanda. Hans vetenskapliga experiment med elektriciteten menar han ska kunna fånga de himmelska krafterna. Alkemin var förstås först och främst ett sätt att upptäcka ”de vises sten” (lat. lapis philosophorum) vilken skulle ge evigt liv, hälsa och frid. Men det innefattade även symboliska och psykologiska element som hade att göra med att ”rena” materien och fullända den, något som var lika mycket en inre som en yttre handling. Men Den Okände framträder i dessa sina strävanden både som Nietzschean och Hegelian:

”Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushögarne och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad”

Högmodets fåfänglighet

Trots Den Okändes högmodiga upprorsanda märker han gång på gång det förgängliga och omöjliga i att sätta sig själv i Guds ställe. Under dramats gång stöter man även på flera karaktärer som på olika sätt låtit sig påverkas av Den Okändes filosofi via hans publikationer eller av att ha haft något samröre med honom. Alla dessa har på olika sätt lidit av att ha haft något med Den Okände att göra, övermänniskan som inte känner sig bunden av konventionell moral eller gudomliga påbud. Men efter att ha krossats av sitt eget högmod, och inte minst av sin skuldkänsla för vad han utsatt sina medmänniskor för, framträder möjligheten till försoning. Damens mor och far riktar vår uppmärksamhet dit redan när de träffar Den Okände för första gången, den insikt deras ålder givit dem är dock något Den Okände måste prövas för att uppnå:

”Du ser ju huru Försynen fått fatt i honom, och hans själ skall malas i gröpkvarnen, innan han går i sikten”

I en märklig scen har Den Okände blivit inbjuden till en bankett till hans ära för att fira hans upptäckt av hur man tillverkar guld. Men mitt i firandet förbyts sceneriet och istället för en vacker bankett visar det sig att sällskapet befinner sig i en sunkig kroglokal. Den Okände framträder plötsligt som en yrande fåntratt som tagit emot utmärkelser från en samling suputer. Och han kan, som vanligt, inte betala krognotan.

Problemet är dock inte att han levt i någon villfarelse, ty fadäsen vid banketten kanske bara var en dröm? Den Okändes problem är snarare att han inte längre kan tro något gott om någonting, inte ens om sig själv, sedan han av högmod avvikit från den sanna vägen. Karaktären Confessorn, som i sista delen följer Den Okände uppför skäreldsberget till försoningen, säger:

”Det är ju det gudomliga straffet: att han skulle tro lögnen, därför att han icke ville ha sanningen”

I den tredje och sista delen vandrar Den Okände med Confessorn uppför ett berg mot ett kloster där försoningen väntar. Allusionerna till Dante och Den gudomliga komedin är här väldigt tydliga. Confessorn, Den Okändes Vergilius så att säga, har genom dramats gång beskrivits som dominikaner, och det är möjligt att Strindberg använder just denna munkorden eftersom de under medeltiden utmärkte sig inte minst som motståndare till kätterska idéer.

Försoning

Den Okände lär sig på denna sista resa att Guds verk är oförklarligt och att människan aldrig kan nå visshet genom sin utforskning. Livet är ett ofta ett mysterium som man måste acceptera. Han försonas även med kvinnan, denna varelse som har bringat honom så mycket lidande. Även här framträder inspirationen av Dante, där kvinnan framstår som inspiration och lärarinna:

”… och hennes kärlek var en bruten stråle från det stora ljuset, det eviga, som värmer och som älskar!”

Men den sanna försoningen sker inte förrän Den Okände når klostret på berget, ty kärleken på jorden mellan mannen och kvinnan är endast en bild, en karikatyr till och med, av den gudomliga kärleken. Därför är det endast på avstånd som mannen och kvinnan kan älska varandra:

”Erfarenheten har lärt att ju närmare, dess fjärmare, och ju längre ifrån varandra dess närmare”

Det problematiska förhållandet mellan Den Okände och Damen, vari Damen förlorar sin självständighet och Den Okände inser att hon inte kan uppfylla hans bild av henne, blir ohållbart och de måste skiljas åt. Det är möjligt att Strindbergs erfarenheter av det andra könet, och kanske i synnerhet av Harriet Bosse, ligger till grund för denna beskrivning.

Väl i klostret möter Den Okände Priorn och flera av klosterbröderna och får deras livsberättelser berättade för sig. Han når insikten att vetandet är en fåfäng väg, medan tron leder till frälsning. Pater Melcher uttrycker det som att:

”Makterna gyckla med gycklare, och driva med de högmodiga, i synnerhet dem som påstå sig ensamma äga sanningen och kunskapen!”

Därefter tas Den Okände upp i klostergemenskapen efter att ha genomgått en rituell begravning av sitt gamla jag. Han har inte längre några frågor för han inser att språket ändå inte kan sätta ord på det outsägliga. Världens lidande och ombytlighet ersätts av friden i det eviga ljuset.