Man får i dag inte sällan genomlida olika debattörers och politikers plattityder om det moraliskt förkastliga i att ha ett ”vi och dem”-tänkande, att man under inga som helst omständigheter får ställa grupp mot grupp, och så vidare. Den uppmärksamme har säkerligen lagt märke till hur ensidiga dessa fördömanden är, de tycks nämligen endast gälla när de ”drabbade” är de korade offergrupperna i samhället. Först och främst invandrare. Feminismens kollektiva skuldbeläggande av män och manlighet är, i kontrast, en i det närmaste påbjuden åsikt att hysa, åtminstone om man vill komma någonstans inom etablerad media, kultursfären eller akademin.

Det är dock så att alla former av ”vi” förutsätter ett ”dem”. Vill man ha en gemenskap kan omöjligen alla inkluderas i den. Det är dock viktigt att påpeka att denna gränsdragning inte primärt är ett sätt att exkludera. Som Heidegger en gång påpekade om gränsens natur (grek. peras) är den en nödvändig förutsättning för existens, det är först från gränsen som saker och ting kan påbörja sitt självständiga framträdande. Exkludering är alltså endast en följd av existensens villkor.

Det finns ett värde i att försöka klarlägga varför det utifrån själva politikens väsen nödvändigtvis följer att grupper kommer ställas mot varandra.

Carl Schmitt och det politiskas begrepp

Den tyske filosofen och rättsteoretikern Carl Schmitt (1888-1985) publicerade 1932 verket Det Politiskas Begrepp (”Der Begriff des Politischen”) där han beskriver fundamentet för den politiska sammanslutningen. Schmitt har här den moderna nationalstaten i åtanke vilken bör ses som ett folks politiska uttryck.

All mänsklig aktivitet har sina specifika grunddrag, sina utmärkande distinktioner. Dessa kan beskrivas som motsatspar. I moralens sfär talar man om gott och ont, i estetikens sfär om vackert och fult, i ekonomins sfär om lönsamt och olönsamt, och så vidare. Den grundläggande distinktion som utgör kriterium för vad som är politiskt, är distinktionen mellan vän och fiende. Schmitts avsikt är inte att ge en uttömmande definition av det politiska, inte heller att beskriva politikens innehåll. Men det som gör handlingar och motiv politiska är att de kan reduceras till denna åtskillnad mellan vän och fiende. Det politiska är oberoende av alla andra distinktioner, vilket innebär att en fiende inte behöver anses vara ond eller en ekonomisk konkurrent, även om en fiendskap kan dra stöd från moraliska eller ekonomiska distinktioner. Det politiska är det som gör en sammanslutning av människor så pass intensiv att det kan ge upphov till distinktion mellan vän och fiende. Schmitt definierar fienden på följande sätt:

”… it is sufficient for his nature that he is, in a specially intense way, existentially something different and alien, so that in the extreme case conflicts with him are possible”

En fiende är någon som potentiellt kan utgöra ett existentiellt hot mot en politisk stat. Schmitt är tydlig med att dessa saker endast är faktum, inte normativa ideal. Konflikt och krig är varken ändamål eller innehåll i det politiska, men utgör alltid en risk. Genuint politiskt beteende har detta som sin förutsättning, och ett folk som ignorerar detta upphör att vara en politisk entitet. Att söka ersätta distinktionen mellan vän och fiende med moraliska eller ekonomiska ideal (läs: illusioner) är att upphäva det politiska och därmed den politiska entiteten, staten. Schmitt gör det hela väldigt tydligt när han säger:

”If a people no longer possesses the energy or the will to maintain itself in the sphere of politics, the latter will not thereby vanish from the world. Only a weak people will disappear”

Att tro att världen kommer avpolitiseras, eller att grunda sin politik på en idé om ren moral eller ren rättvisa, är en fåfänglig tanke som endast leder till att en stat inte kommer att kunna upprätthålla sig själv. Statens roll är att utöva sin suveränitet och fatta beslut som skyddar folket mot konflikt. En ovilja att utföra denna uppgift kommer leda till att både staten och folket försvinner.

Kognitiv dissonans på grund av okunskap om det politiskas begrepp

Man kan identifiera flera exempel på dubbeltänk när människor dels talar om hur klandervärt det är att ställa grupp mot grupp, samtidigt som det är precis det de själva gör. Jag nämnde inledningsvis feminismens framgångsrika användning av detta grepp, men dagspolitiken är full av gruppindelningar. Klass är ett väldigt vanligt förekommande exempel där grupp ställs mot grupp. Man talar exempelvis om de olika intressen som arbetstagare och arbetsgivare har, eller som arbetslösa och arbetstagare har. Ett annat är stad och land, en klassisk motsättning mellan bönder och jordbrukare på landsbygden och stadsbor, men historiskt även mellan bönder och statsmakten. Det kan mycket väl vara så att människor inte förstår gruppindelning som centralt för politiken på grund av att det är för centralt. Det är en så oskiljaktig del av politiken att man inte lägger märke till det.

Den tydligaste motsättningen är dock den mellan medborgare och icke-medborgare. Denna åskådliggörs väl av de gränskontroller som infördes 2015 (egentligen all form av kontroll av gränsen visar min poäng, men gränskontrollerna 2015 gör den väldigt tydlig). Under åratal har man klandrat invandringskritiker för att ställa grupp mot grupp, som om detta var ett rasistiskt förfarande. Men när det som dessa människor har förespråkat, nämligen starka gränser, införs av regeringen, är det ingen som påpekar denna flagranta inkonsekvens. Att införa gränskontroller är att säga: detta är vårt land, inte ert. Det är alltså per definition att ställa grupp mot grupp. Regeringen blev tillslut tvungna att inse politikens grunddistinktion, den mellan vän och fiende. Istället för denna distinktion har en annan, den mellan ont och gott, tidigare tillåtits inkräkta på den politiska sfärens område. Därmed byttes förnuftig statskonst ut mot en inbillad moralisk förtjänstfullhet (inbillad inte minst eftersom det inte finns något som helst moraliskt i skapa segregation, konflikt och polarisering i ett land). Även inom landet uppstår per automatik och per definition en konflikt mellan svenskar och icke-svenskar på grund av den stora ekonomiska omfördelning som sker från de förra till de senare.

Man kan sammanfatta det som nämnts ovan med följande påstående: I politiken är det omöjligt att ställa grupp mot grupp, man kan endast konstatera att grupper alltid redan är ställda mot varandra. I det ögonblick två grupper får någon som helst relation till varandra finns det en risk att de hamnar i konflikt med varandra. Endast om alla människor tillhör samma grupp (en både praktisk och teoretisk omöjlighet) upphör politikens grunddistinktion att gälla. Svenska regeringar har misslyckats med att korrekt fatta beslut om vilka som är vänner och vilka som är fiender och därmed utsatt folket för ett existentiellt hot. Som Säpo har rapporterat finns det nu tusentals våldsbejakande islamister i Sverige. Tillsammans med en växande muslimsk minoritet och en framväxande etnisk underklass innebär detta att det svenska folket kommer tvingas möta stora utmaningar framöver. Vi ser redan nu hur invandrargrupper definierar sig i motsättning till majoritetssamhället och det ressentiment som finns inom de allt större och allt fler utanförskapsområdena. Vi ser därutöver hur existensen av ett majoritetssamhälle till och med förnekas genom påståenden att det varken finns svenskar eller någon svensk kultur.

En politisk stat förutsätter alltså en distinktion mellan vänner och fiender, en stat som inte förstår detta kommer i sinom tid upphöra att existera. Då folket inte längre har ett politiskt artikulerat uttryck saknar det medel att försvara sin existens. Folket kommer som en konsekvens också att försvinna till slut på grund av den demografiska, sociala, kulturella, religiösa och språkliga förändringen som en hög invandring över tid kommer innebära.