En intressant aspekt av Politiken är utläggningen om lagens natur och roll. Den ”realism” som Aristoteles utgår från när han framhäver den bästa möjliga konstitutionen, alltså, den konstitution som tar människor för vad de faktiskt är och inte antar en hög nivå av dygd eller utbildning, ger lagen en framhävd roll. Människan är till sin natur lätt förledd av sina passioner och nyckfullhet, något vi inte minst har sett utgör anledningen till Aristoteles avfärdande av den rena demokratin. Lagarna, i kontrast, möjliggör maktutövande som inte är godtycklig på detta sätt. Han säger:

”He who bids the law rule, may be deemed to bid God and Reason alone rule, but he who bids man rule adds an element of the beast; for desire is a wild beast, and passion perverts the minds of rulers, even when they are the best of men”

När Aristoteles beskriver de perverterade formerna av konstitutioner (tyranni, oligarki och demokrati) utmärks dessa just av detta att människor styr och inte lagarna. En god stat styrs med lagar, en perverterad stat av människors godtycke. Han menar att lagen är en konsekvens av att människor söker rättvisa, och eftersom varje segment i samhället har sin egen definition av vad rättvisa består i, som vi har sett tidigare, utgör lagen den gyllene medelvägen som tämjer den måttlöshet som varje samhällsklass gärna unnar sig själv. Lagen är dock begränsad till att hantera endast generella fall, fall som faller inom de etablerade ramar som lagen beskriver. Endast i de specifika fall där lagen av någon anledning inte är tillämpbar bör ämbetsmän själva avgöra, då med hjälp av sitt praktiska omdöme. Men även i detta fall utgör lagarna den grund från vilken ämbetsmännen utgår från, de tränas med andra ord i att fälla bra omdömen genom lagarna själva.

Aristoteles framhäver ett tämligen ”modernt” lagstyre, eller det kanske vore mer korrekt att säga att idén om lagarnas styre är äldre än den moderna världen. Lagstyre är som bekant även en framträdande aspekt i fornnordiska samhällen. Det är även en pragmatisk syn på lagen som Aristoteles beskriver. För lagen kan inte fastställas för evigt, utan måste förändras för att vara tillämplig på nya situationer. Han manar dock till försiktighet:

“For the law has no power to command obedience except that of habit, which can only be given by time, so that a readiness to change from old to new laws enfeebles the power of the law”

Aristoteles framhävande av lagen innebär dock inte att politiken kan reduceras till juridik eller att lag och politik är åtskilda, från varandra oberoende, storheter. Lagen är i sanning en politisk institution, vilket märks inte minst i att domare och jury utnämns (genom lott eller val beroende på konstitution). Lagen är även relativ till konstitutionen och underordnad denna: ”The best laws, though sanctioned by every citizen of the state, will be of no avail unless the young are trained by habit and education in the spirit of the constitution…”. Lagen kräver lydnad för att efterlevas, men denna auktoritet är inte i sig en juridisk sådan, utan kommer av vana och lojalitet. Auktoritet och lydnad är politiska fenomen, inte juridiska, och har sitt ursprung i den ordning som konstitutionen etablerar. Lagen förutan politiken är maktlös.

Lagen saknar alltså verkan utan den politiska makten, men det är även korrekt att hävda att politiken inte kan existera utan lagen:

”For man, when perfected, is the best of animals, but, when separated from law and justice, he is the worst of all… Wherefore, if he have not virtue, he is the most unholy and the most savage of animals, and the most full of lust and gluttony”

Politiken är sfären där det djuriska ger vika för det idealt mänskliga, där våldet och den fysiska styrkan ger vika för den dygdiga samvaron där människan kan förverkliga och överträffa sig själv. Men politiken etableras först i staten, och staten möjliggörs av upprättandet av lagar. För lagen är det omgärdande skydd som öppnar upp ett utrymme för det politiska handlandet. Aristoteles säger därför att ”… he who first founded the state was the greatest of benefactors.” Grundläggaren av staten och lagen uppfattades ofta i antiken som en storslagen man, ofta med ett närmast mytologiskt ursprung långt bakåt i tiden. Tanken att politiken kräver lagen, samtidigt som lagen kräver politiken, nödvändiggjorde möjligtvis ett sådant ursprung, ett ursprung där denna relations motsägelsefullhet upplöses i den storslagna mannens skaparkraft. Man kan säga att lag och politik, rättvisa å ena sidan och lydnad och auktoritet å den andra, förenas i grundläggarens person. Ett exempel på detta är Romulus grundläggande av Rom, här beskriven av Livius i The History of Rome (27-9 f.kr.):

”When Romulus had duly attended to the worship of the gods, he called the people together and gave them the rules of law, since nothing else but law could unite them into a single body politic. But these, he was persuaded, would only appear binding in the eyes of a rustic people in case he should invest his own person with majesty, by adopting emblems of authority. He therefore put on a more august state in every way, and especially by the assumption of twelve lictors”

Det finns förstås en religiös aspekt till detta som vi även såg antydas ovan av Aristoteles. Detta får vi dock lämna därhän. Slutligen borde vi också nämna att lag och politik även förenas i antika och forntida religiösa system, där de innehas av samma funktion i den gudomliga hierarkin av gudar och funktioner (något som förtjänstfullt beskrivits av Georges Dumézil).

Juridiken tar över

Idag kan man på flera sätt se att det finns en motsättning mellan lag och politik, inte minst mellan internationell lag och nationell politik. Om stater tidigare i historien kom överens om regler för krig och fred, handlar det idag inte om ömsesidigt samtycke, utan om inhemsk lagstiftning som har sitt ursprung i den globala arenan. Internationell lag har fått karaktären av ett fastslaget faktum som ska strukturera och styra världsordningen, vilket förstås verkar mot att tidigare politiska, diplomatiska och militära uppgifter blir administrativa sådana där man endast har att genomföra ett juridiskt ramverk. Staters suveränitet beskärs dessutom genom mänskliga rättigheter och internationella domstolar. Det slutgiltiga målet för denna utveckling är världsregeringen, där politiken har spelat ut sin roll och liberala idéer endast skall efterlevas, något som endast kräver jurister och byråkrater. Detta hade förstås varit fullkomligt otänkbart för Aristoteles, ty lag och politik är alltid bundna till polis, en plats och ett folk.

Men även nationellt har det juridiska tagit över, ett fenomen som kanske är tydligast i USA vars Högsta domstol har ett oerhört inflytande på lagstiftning och kan förklara politiska beslut ogiltiga. Detta fenomen observerades redan av Tocqueville i Democracy in America (1835/1840) där han menade att den amerikanska demokratin gjorde om alla politiska frågor till juridiska sådana som skulle lösas i domstolarna. Medan det i förmoderna samhällen var ”självklart” vilka rättigheter och skyldigheter man hade beroende på vilken position man besatt, har detta idag blivit en fråga om överenskommelser mellan självständiga individer. Resultatet har förstås blivit att relationer är i större behov av medling och tvistlösningsmekanismer. Den ”frihet” som detta innebär, alltså, utanför politiken, är den frihet som utgörs av tillfredställandet av begär, vilket är vad Aristoteles uppfattade som endast ett nödvändigt ont. Under antiken utgjorde politiken frihetens realiserande, men i den moderna världen har friheten förflyttats till den privata sfären och definierats som möjligheten att dra sig undan politiken. För Aristoteles var den privata sfären nödvändighetens sfär, den del av livet som måste bemästras för att andra, viktigare saker ska kunna tas itu med:

”… the preference given to one or the other class of actions must necessarily be like the preference given to one or other part of the soul and its actions over the other; there must be… things useful and necessary for the sake of things honourable”

Slutligen måste vi påpeka att politiken för Aristoteles fann sitt rättfärdigande i det goda livet, för endast i det offentliga livet är det goda livet möjligt. Vi såg i tidigare inlägg att det goda livet består av ett liv i enlighet med dygderna och i att ära och heder värderas högre än det rent biologiska livet. Politiken ger en gemensam standard för att utvärdera detta. När juridiken tar över finns det inte längre någon möjlighet att uppnå något sådant, den utgörs nämligen inte av en gemensam vision av det goda livet. Istället är det goda livet något som varje människa själv bestämmer över, och juridiken är till för att skydda individer från staten och andra individer som hotar denna rätt. Politiken har i flera avseenden mist sin roll som gemensam vision och i dess ställe träder istället privatlivets banala överväganden. Juridiken kan dock inte avgöra de stora frågorna om vilket håll politiken ska gå, eller vara ett folk gemensamma uttryck. Detta är politiska frågor, vilka idag förvrids till juridiska spörsmål eller privatiseras. Detta är förstås anledningen till att politiken ofta ter sig så själsdödande trivial.