Låt oss börja vår djupare undersökning av Aristoteles Politiken med att närmare analysera vad politik faktiskt är enligt hans uppfattning. Därefter undersöker vi de två olika sätten man kan utnämna ämbeten på, val eller lottning, samt vilken relation som existerar mellan undersåtar och härskare.

Vad är politik?

Politik för grekerna, och för Aristoteles, var upprättandet av en enhetlig, delad ordning av standarder, utefter vilka en rättvis fördelning och erkännande kunde utföras. Staden består av en uppsättning aktiviteter (alltifrån teater till krig) som har olika nyttigheter kopplade till sig vilka uppnås när en person excellerar i aktiviteten i fråga. Dessa aktiviteter ordnas av politiken på ett hierarkiskt vis och uttrycker en uppfattning om vilken relativ förtjänst och ära dessa aktiviteter innebär för personerna som utför dem. Polis, staden, var den institution som inte brydde sig om specifika nyttigheter, men det mänskliga goda som sådant, inte förtjänst och bedrift inom specifika aktiviteter, men som sådana. Ett samhälle uttrycker därigenom ett omdöme gällande vilken typ av liv som är det bästa och vad mänskligt välmående innebär. Politiken är därmed den mest ärofulla av aktiviteter, och statsmannen den person som förtjänar högsta formen av erkännande och heder:

“… as the soul may be said to be more truly part of an animal than the body, so the higher parts of states, that is to say, the warrior class, the class engaged in the administration of justice, and in deliberation, which is the special business of political common sense, – these are more essential to the state than the parts which minister to the necessities of life”

Nyttigheter var inte endast hierarkiskt ordnade. De var även utportionerade över året så att olika aktiviteter fick tider på året tilldelade sig. Nyttigheter tillhörde även specifika grupper så att poeterna, jordbrukarna, sjömännen och så vidare, alla fick en möjlighet att utmärka sig i sina specifika fält, och erhålla erkännande efter hur väl de utförde sina aktiviteter. Slutligen är aktiviteter och nyttigheter utportionerade över en individs liv. Genom ett liv i polis rör sig människor från att vara en som styr, till att vara styrd över. Genom erfarenhet och socialisering lär de sig att lyda och att härska. Vissa aktiviteter, och därmed deras nyttigheter, är därför lämpliga för personer när de är unga, andra när de är äldre. Politiken är exempelvis ämnad för de äldre och kräver dygden visdom, medan militärtjänst är ämnad för de yngre och kräver dygden mod: ”… both functions of government should be entrusted to the same persons, not, however, at the same time, but in the order prescribed by nature, who has given to young men strength and to older men wisdom.”

Politik för Aristoteles ett uttryck för människans samvaro och deras gemensamma liv. Politik idag kännetecknas inte av en gemensam idé av vad det goda livet innebär, politik idag är snarare ett sätt för grupper att uppnå sina intressen på andras bekostnad. Partisystemets ursprung är förstås viljan hos olika sociala segment att representera sina intressen och påtvinga andra dessa. Det är idag svårt för politiken att vara ett gemensamt uttryck för ett folk eller en nation. Istället för en gemensam uppfattning om det goda livet kan man betrakta det politiska systemet som ”… a gigantic, nation-wide administration of housekeeping” som Hannah Arendt uttryckte det i The Human Condition (1958). För Aristoteles var politiken, inte privatlivet som idag, den sfär där frihet realiserades. I det privata hushållet sysselsätter man sig med det nödvändiga, den fysiska och biologiska reproduktionen av sig själv. När detta bemästrats höjer sig människan till att inte längre vara bunden till nödvändigheten, till den rent fysiska existensen. Politiken frigör människan från detta liv till förmån för en fri existens där man genom stordåd och dygd kan göra sig själv odödlig genom äran som detta för med sig. Detta är förstås alltid riskfyllt, vilket innebär att man inte kan hålla livet för kärt. Livet är något som sköts om i hushållet, i politiken sätter man det på spel. Livet i hushållets nödvändighet måste ge vika för den fria odödligheten i politiken. Politiken blir även den sfär där människor verkligen differentierar sig gentemot andra, endast inom politiken kan man visa vem man verkligen är. I hushållet är alla likadana då det är det rent biologiska som där styr vårt beteende. Endast inom politiken är vi fria att värdera ära, heder och excellens utöver dessa naturliga behov. Människan är en politisk varelse, som Aristoteles påpekar, eftersom hon skiljer sig från andra djur genom att kunna eftersträva något förmer än enbart biologisk reproduktion.

Vi går nu vidare med att undersöka en viktig aspekt av det politiska livet, nämligen hur styrande utnämns och relationen mellan styrande och undersåtar.

Val eller lottning, representant- eller folkstyre

Aristoteles är väldigt tydlig med att utnämning till ämbeten genom lottning är det som utmärker en demokratisk konstitution. Förutom att alla, eller åtminstone de flesta, får möjlighet att delta i folkförsamlingen, inta ämbeten, delta i domstolarna och så vidare, menar Aristoteles alltså att ”… the appointment to all offices, or to all but those which require experience and skill, should be made by lot.” I kontrast utnämns magistrater i en aristokratisk konstitution genom val. I oligarkin sker valet mellan medlemmar av den priviligierade klassen, medan det i den rena aristokratin är de mest kvalificerade, de med mest dygd, som kan utnämnas genom val. I aristokratin är det dessutom endast de bästa som är röstberättigade, medan det i oligarkin är de med egendom som bemyndigas. Den främsta konstitutionen, som vi såg i förra inlägget, kombinerar element från olika konstitutioner, så att ”… one element will be taken from each – from oligarchy the mode of electing to offices, from democracy the disregard of [property] qualification.”

När vi idag tänker på ordet demokrati är troligtvis val och rösträtt det första man tänker på, men så är alltså inte fallet hos Aristoteles. Den politiska form vi har idag är förstås en representativ demokrati där representanter väljs av folket, men den sant demokratiska formen är den direkta demokratin, där utnämning till ämbeten sker genom lottning. Aristoteles är inte ensam om att göra denna distinktion mellan ett sant folkstyre och ett representativt sådant. Jean-Jacques Rousseau beskrev i The Social Contract (1762) hur ett fritt folk inte kan ha representanter:

”Sovereignty, for the same reason as makes it inalienable, cannot be represented; it lies essentially in the general will, and will does not admit of representation: it is either the same, or other; there is no intermediate possibility. The deputies of the people, therefore, are not and cannot be its representatives: they are merely its stewards, and can carry through no definitive acts. Every law the people has not ratified in person is null and void…”

Rousseau menar att det självstyrande folket direkt måste uttrycka sin vilja, och att idén om representation är en feodal och förnedrande uppfinning. Även de amerikanska grundlagsfäderna gjorde en distinktion mellan demokrati och den republikanska konstitution de föreställde sig, även om de förstås ansåg representation som den bästa formen av arrangemang. James Madison skriver i The Federalist No. 14 (1787): “The true distinction between these forms… [is] that in a democracy, the people meet and exercise the government in person: in a republic, they assemble and administer it by their representatives and agents.” Man kan säga att den amerikanska republiken är snarlik Aristoteles konstitutionella styre (grek. politeia). Madison är även tydlig med att representationsprincipen är bättre eftersom det är lämpligare att människor med hög excellens sköter politiken, inte vanligt folk.

Vi ser alltså att en demokrati enligt Aristoteles och den moderna ”demokratins” (alltså, republikens) teoretiker, består av folkets direkta makt i folkförsamlingen, samt av att lottning snarare än val är sättet man utnämner ämbeten på. Det vi idag kallar demokrati är vad Aristoteles skulle kalla för en form av oligarki/aristokrati. Men på vilket sätt är egentligen folkförsamlingen och lottning mer demokratiska än det system vi idag har? Vi börjar med lottningsförfarandet. I ett styre där folket verkligen har makten (demokrati betyder ju trots allt folkstyre) måste alla, eller åtminstone alla medborgare, ha möjligheten att utnämnas till ämbeten. Denna möjlighet måste även vara lika för alla. Aristoteles säger ju att ”… democracy and demos in their truest form are based upon the recognized principle of democratic justice, that all should count equally…” Politiska ämbeten och politisk makt är ju erhållande av erkännande och heder, och eftersom demokratin anser att alla människor är jämlikar borde även alla ha lika tillgång till dessa positioner. Men har inte alla det när man istället använder val? Val är en procedur som enligt Aristoteles kommer från det oligarkiska/aristokratiska styret, inte från demokratin. Hur bör vi förstå detta? En ledtråd är det vi skrivit om Madison och de amerikanska grundlagsfäderna ovan. Madison menar som vi sett att de som är bäst lämpade borde styra och genom ett val kommer folket välja de som är bäst lämpade. Till skillnad från lottning där alla kan utnämnas innebär ett val att det sker ett naturligt urval av de främsta, de som utmärker sig på något sätt. För varför skulle man välja någon man inte anser överlägsen de andra? Lotten möjliggör i kontrast att alla har lika chans att erhålla ämbete. För att återknyta till politikens natur som vi talade om ovan kan man säga att ersättandet av lottning med val reflekterar en ny uppfattning om politiskt deltagande. Från att ha uppfattat innehavet av ämbete som medborgarens roll är det nu istället medborgarnas samtycke som är viktigast, något som uttrycks i hur de röstar. Och de som erhåller röster utgör en form av ”naturlig elit” då människor endast väljer de personer som de tycker utmärker sig på något sätt. Lotten ger alla samma sannolikhet att utnämnas, ett val gör det inte. I Livius History of Rome (1924), bok VI, ser vi ett exempel på detta. Lucius Sextius och Gaius Licinius valdes till plebejernas tribuner år 375 f.Kr. och sökte få det högsta ämbeten att innehas även av plebejer. Det var sedan tidigare öppet för dem, men endast patricier valdes till ämbetet. Tribunernas resonemang är detsamma som jag har anfört här:

”And let no one think that it would be sufficient if plebeians were accepted as candidates at the consular elections: unless it were required that at least one consul must be chosen from the commons, none ever would be… The law must make good for them what they could not gain by favour at the elections; one of the two consulships must be set apart for the undisputed use of the plebs, for if left in dispute it would always fall a prize to the more powerful”

Detta är anledningen till att lottning uppfattas som demokratiskt och val som aristokratiskt. Man kan dock fråga sig om Madison och Aristoteles verkligen har rätt när de identifierar val som aristokratiskt. Om det är så att anledningen till detta är att det sker ett naturligt urval av de bäst lämpade bör man ställa sig frågan: kan människor verkligen avgöra vilka som är bäst lämpade? Annorlunda uttryckt, är människor kapabla att uppfatta politisk excellens och politisk inkompetens? Aristoteles säger att det finns en kollektiv visdom när man ser till folket som helhet. Därför kan de tillåtas att handla som kollektiv, dock inte som individer genom ämbetena: ”… the power does not reside in the dicast, or senator, or ecclesiast, but in the court and the senate, and the assembly…” Vi har dock anledning att fundera över detta. Den politiska sfären har förändrats sedan antiken där begrepp som dygd, ära, excellens och visdom var avgörande. Vi återkommer till detta nedan.

I en sann demokrati, enligt både Aristoteles och andra teoretiker, är det som sagt även så att folkförsamlingen (grek. ekklesia) spelar den roll som den moderna, representativa demokratin tilldelar parlamentet. Här är det tydligare varför den senare är mindre demokratisk, ty folkstyre uppnås rimligtvis på ett fullkomligare sätt när folket faktiskt samlas och överlägger. Där samlas alla medborgare, medan endast ett fåtal representanter samlas i den representativa demokratins parlament. Det finns förstås flera praktiska problem med att samla alla medborgare när länder är så stora som de är idag. Både Madison och Rousseau menar att det direkta deltagandet i politiken förutsätter små sammanslutningar av människor, även om de som sagt har helt olika uppfattningar om värdet av detta. Aristoteles menar att det inte är möjligt att ha en för stor geografisk yta under någon konstitution. Ett sammanhållet polis förutsätter att människor faktiskt känner och är bekanta med varandra, eller åtminstone känner till varandra. Hur kan man annars avgöra vilka som har gjort sig förtjänta av vad? I vilket fall som helst verkar den representativa demokratin mer praktisk i stora stater.

Detta är dock inte den intressanta frågan här. Principfrågan är istället vilken typ av folkvilja som uttrycks genom de olika församlingarna, samt vilken relation som finns mellan folket och deras representanter. Aristoteles är som vi sett tidigare inte särskilt förtjust i den rena demokratins folkförsamling där folkets nycker styr och demagoger tar makten genom att förföra dem. Men idealt sett är folkförsamlingen den renaste formen av folkvilja, och eftersom alla är delaktiga kan det Rousseau kallar för allmänviljan identifieras. Systemet med representation uttrycker folkviljan på ett annat sätt, och allmänna val är ämnade att ställa de styrande till svars. Aristoteles framhäver tydligt betydelsen av roterande ämbeten och granskning av ämbetena, och skillnaden mellan demokrati och aristokrati är som sagt att i aristokratin deltar endast de förnämsta och dygdigaste i dessa förfaranden.

Den representativa demokratin skiljer sig på en viktig punkt i jämförelsen med den rena demokratin vad gäller idén om folkviljan. Representanterna har alltid ett visst handlingsutrymme som inte nödvändigtvis måste förankras hos folket. Representanternas uppgift är inte att spegla folkets intressen och uppfattningar, utan att använda sitt eget omdöme. Vi har också sett att det finns en kvalitativ skillnad mellan representanterna och de som representeras, vilket förstås gör det önskvärt att representanterna inte speglar folket. Ett problem uppenbarar sig dock på grund av det vi nämnde ovan. Om ett representativt system inte resulterar i utnämning av de bästa, hur mycket skillnad mellan representanter och väljare kan i så fall existera innan legitimiteten försvinner? Idag kan man utan svårigheter identifiera en framväxt av en politisk klass och politiska kartellbildningar vilket omöjliggör reellt ansvarsutkrävande via allmänna val eftersom de politiska alternativen är identiska i många avseenden. Man kan därutöver se hur det allmänna goda värderas lägre än politisk korrekthet, ”internationell solidaritet” och fortsatt maktinnehav. Framväxten av populistiska partier vittnar om denna utveckling, och det misstycke som väljarna uttrycker talar emot tanken att val resulterar i utnämningen av en naturlig aristokrati. Detta sammantaget gör det rimligt att tala om något som är mer likt Aristoteles oligarkiska dynasti än en demokratisk aristokrati där de bästa under folkligt samtycke styr med det allmänna goda för ögonen. Aristoteles och Madisons tankar kan därmed svårligen tillämpas på moderna förhållanden. Troligtvis beror detta på politikens förändrade natur som inte längre uppfattas som ett folks gemensamma uttryck eller en sfär för frihet och excellens.