Aristoteles (384-322 f.kr.) framhålls ofta som en av de främsta politiska tänkarna genom tiderna. I Politiken framlägger han en teori om staten och det gemensamma livet i polis. I detta inlägg redogörs för huvuddragen i verket, men i senare inlägg kommer vi gå djupare in på några centrala aspekter av Aristoteles politiska teorier.

Människans politiska natur

Enligt Aristoteles är människan en politisk varelse (grek. zoon politicon). Människans politiska natur kommer av att hon till skillnad från djuren har talförmåga och ett moraliskt sinne. Han säger: “… he who by nature and not by mere accident is without a state, is either above humanity, or below it…”. Staten, och mer specifikt den antika stadsstaten, är en naturlig sammanslutning, men dess naturenlighet kommer inte av att den är den ursprungliga formen av mänsklig sammanslutning. Detta kan tyckas märkligt, men enligt Aristoteles är naturen skönjbar i saker och tings ämdamål (grek. telos), inte i hur ursprungliga de är. Staten bildas av att mindre sammanslutningar går samman, men eftersom det endast är i staten som människan kan uppnå sitt telos, vilket är det goda livet, är staten naturenlig: ”… if the earlier forms of society are natural, so is the state, for it is the end of them, and the [completed] nature is the end. For what each thing is when fully developed, we call its nature…”.

Den aristoteliska politiska teorin är även holistisk, vilket innebär att helheten kommer före delen, staten före individen. Han liknar detta förhållande vid en kropps sammansättning:

”… for example, if the body be destroyed, there will be no foot or hand, except in an equivocal sense, as we might speak of a stone hand… things are defined by their working and power… The proof that the state is a creation of nature and prior to the individual is that the individual, when isolated, is not self-sufficing; and therefore he is like a part in relation to the whole.”

Eftersom det endast är i samhället och i staten som människan kan förverkliga sig själv följer det att helheten är primär. Den holistiska utgångspunkten ligger även till grund för Aristoteles rättfärdigande av en offentlig, gemensam utbildning. Staden är en enhet med ett gemensamt ändamål, och därmed bör utbildningen av medborgare vara gemensam, inte minst vad gäller undervisning i stadens politiska konstitution.

Undersökningar av konstitutioner

Till skillnad från Platon ansåg inte Aristoteles att idé/form och materia går att skiljas åt, vilket innebär att en rent spekulativ filosofi om statens idé är dömd att misslyckas. Man kan inte teoretisera om politik in abstracto, utan måste se till de konkreta institutioner och praktiker som på olika sätt förkroppsligar och uttrycker idéer. Därmed undersöker Aristoteles ett flertal faktiska konstitutioner för att identifiera deras konstitutiva element och former.

Platons Staten underkänns grundligt, och det är just Platons abstrakta konstruktion som gör att den fallerar. Först och främst kan Platons kommunistiska egendomsgemenskap aldrig fungera i praktiken. Aristoteles talar här om ett fenomen som påminner om allmänningens tragedi: ” “For that which is common to the greatest number has the least care bestowed upon it. Every one thinks chiefly of his own, hardly at all of the common interest; and only when he is himself at all concerned as an individual.” Platon menar även att största möjliga enhet är statens ändamål, men Aristoteles påpekar att en sådan stat inte tar i beaktande olikheter mellan människor och att olika intressen alltid existerar inom en stat. Staten är en enhet av olikheter, och detta kan inte ignoreras i en teori om det politiska livet.

Undersökningen fortsätter med en granskning av andra teoretiker, samt av andra stater och deras konstitutioner. Spartas, Kretas och Kartagos konstitutioner undersöks med avsikten att utröna vilka politiska principer deras institutioner och ämbeten förkroppsligar, samt huruvida de förkroppsligar dessa på ett bra eller undermåligt sätt.

Om medborgarna och anledningen till politisk instabilitet

En stat utgörs av sina delar, och en viktig fråga blir då vad en medborgare är, och vem som kan bli medborgare. Medborgaren, enligt Aristoteles, är han som :

”… shares in the administration of justice, and in offices… He who has the power to take part in the deliberative or judicial administration of any state is said by us to be a citizen of that state; and speaking generally, a state is a body of citizens sufficing for the purposes of life.”

Men en stats konstitution kan vara demokratisk, oligarkisk eller något annat. Detta innebär att medborgarskapet skiljer sig åt mellan konstitutioner, och inte alla som är medborgare i en demokrati är medborgare i en oligarki. Även dygden är relativ till konstitutionen, vilket innebär att en god medborgare i en demokrati inte är samma sak som en god medborgare i en oligarki. Därmed existerar en skillnad mellan den goda människan och den goda medborgaren, för den goda människan har uppnått perfekt dygd.

Det största problemet inom politiken är att de segment som utgör staten kan handla orätt mot varandra om en av dem får makten. Ty de som är ”… excluded from power, will be dishonoured. For the offices of a state are posts of honour.” Samhällets segment har olika idéer om vad rättvisa utgörs av och vilka som bör äga tillträde till politisk makt. Ingen av dem har dock en fullständig förståelse av vad rättvisa är:

”… Democracy, for example, arises out of the notion that those who are equal in any respect are equal in all respects; because men are equally free, they claim to be absolutely equal. Oligarchy is based on the notion that those who are unequal in one respect are in all respects unequal…”

Revolutioner sker när någon part anser att de inte får det de förtjänar enligt sin uppfattning om vad rättvisa är.

Problemet är att alla har giltiga anspråk, baserade på rikedom, dygd, medborgarskap och så vidare, ”… [even] those who are sprung from the better ancestors are likely to be better men, for nobility is excellence of race.” Ingen av dessa principer leder dock till en stabil regim där det allmänna bästa för alla medborgare styr. I den bästa formen av stat är medborgaren den som styr och låter sig styras i enlighet med dygderna, men olika konstitutioner formar olika typer av människor, och människor är därtill alltid bristfälliga varelser, vilket innebär att den bästa formen av stat kanske endast är en from förhoppning.

Olika former av konstitutioner och den bästa möjliga konstitutionen

Konstitutionen är ett visst arrangemang och en organisering av magistrater, eller ämbeten, inom en stat. Den bestämmer därutöver vilka som styr och vad gemenskapens ändamål är. Aristoteles identifierar ett antal olika former av konstitutioner som alla fördelar makten på olika sätt. I en demokrati styr de fria, de som är fattiga och i majoritet, i en oligarki styr de rika och adliga, vilka är få till antalet. I en demokrati bemyndigas alla, i en oligarki endast de kvalificerade. En god stat, oavsett konstitution, har dock alltid det allmänna för ögonen, inte egenintresse. Alla sanna konstitutioner försöker gynna helheten, men alla konstitutioner har även en perverterad form där de härskande styr för sin egen skull. Oligarki är en perverterad form av aristokrati, tyranni en perverterad form av monarki, och demokrati av det ”konstitutionella styret” (grek. politeia).

Den mest degenererade formen av demokrati är den där massan styr utan hänsyn till lagarna. Denna form av demokrati uppstår genom att demagogen tar över:

”The demagogues make the decrees of the people override the laws, and refer all things to the popular assembly. And therefore they grow great, because the people have all things in their hands, and they hold in their hands the votes of the people, who are ready to listen to them.”

Även oligarkin kan degenerera till sin sämsta form. I denna form har magistraterna den suveräna makten, inte lagarna, och det sker ingen rotation av de styrande. Istället koncentreras makten till en priviligierad klass, och i slutändan till en enda dynasti som styr för sin egen skull och förtrycker folket.

I ett konstitutionellt styre finns en sammanslagning av demokrati och oligarki, där både frihet och rikedom avgör hur politisk makt ska fördelas. Denna konstitution är den främsta av konstitutioner förutom den ideala aristokratin där de bästa styr. Det konstitutionella styret tar i beaktande alla klassers giltiga anspråk på politisk makt: “In the aristocratical or constitutional state, one element will be taken from each – from oligarchy the mode of electing to offices, from democracy the disregard of [property] qualification.” Detta är konstitutionen som är den bästa när man inte antar att en hög standard av dygd och utbildning, utan istället tar människor för vad de är. Här kan en majoritet av folket dela på den politiska makten. Staten bör inte styras av de rika eller av de fattiga, istället är det medelklassen som här får en förrangsställning. Medelklassen kännetecknas inte av de fattigas avund av de rika, eller de rikas avsky av de fattiga:

”… the addition of the middle class turns the scale, and prevents either of the extremes from being dominant. Great then is the good fortune of a state in which the citizens have a moderate and sufficient property… The mean condition of states is clearly best, for no other is free from faction; and where the middle class is large, there are least likely to be factions and dissensions.”

Detta är alltså huvuddragen i Aristoteles Politiken. Detta är dock ett verk som har stora djup, som innehåller väldigt mycket stoff som fortfarande är relevant för politisk analys. Den aristoteliska förståelsen av politik, människans natur, utbildning och lag ger infallsvinklar som inte är lättillgängliga för ett modernt sinne. Framöver kommer vi se ett antal exempel på detta.