Det kan inte ha undgått någon hur svaga resultat Sverige får när man jämför kunskapsresultat mellan olika länders elever. Kunskapsnivån är ofta påfallande låg både vad gäller basala färdigheter som att läsa och skriva, men man kan även identifiera en generell brist på kulturell bildning. En av de viktigaste frågorna idag är hur denna utveckling ska vändas. Ett avgörande steg härvidlag är att motverka den skadliga effekt den politiska vänstern har haft på utbildningsväsendet. I decennier har falska idéer om lärande och pedagogik spridits från pedagoger och politiker av ideologiska skäl. Det finns ingen vetenskaplig grund för deras påståenden, utan de har offrat en generation av barn genom implementerandet av en pseudovetenskap som endast utgår från deras egna ideologiska förförståelser. Vi ska här gå igenom några element av vänsterns pedagogik.

Det har inte funnits utrymme att i detalj gå igenom hur vänsteridéer faktiskt lyckades få det inflytande de nu har. Den intresserade kan med fördel läsa Johan Wennströms Lärare utan frihet (2014) och även antologin Kunskapssynen och pedagogiken (2017) kan rekommenderas. En av författarna till den senare, Inger Enkvist, har även skrivit boken Feltänkt (2000) som behandlar dessa frågor.

Elever som lär sig själva

Den vänsterpedagogik som dominerar utbildningsväsendet utgår från att barn inte behöver direkt instruktion för att ta till sig kunskap. Detta innebär att barn själva kan upptäcka det väsentliga när de studerar ett ämne, och läraren bör hålla sig i bakgrunden och verka som en handledare för barnens självständiga lärande. Neil Postman och Charles Weingartner menar i Lära för att överleva (1969) att förmedling av kunskap är en förlegad tanke, istället bör eleverna lära sig att lära, att ställa frågor och själva bedöma hur relevanta deras tankar är. Läraren bör inte ingripa för att avgöra vad som är relevant, godkänt eller sant. Läraren ska inte förklara för eleverna vad de bör veta, utan låta dem resonera fritt. Makten ska flyttas från läraren till eleven, och elevernas egna intressen och känslor ska vara utgångspunkten, ordet ”undervisning” bör förbjudas. Deras uppmaning är följande: ”Tänk er till exempel att ni inte alls är deras lärare utan en psykiater (eller någon annan person) som inte främst är där för att undervisa utan för att försöka förstå.” Lärarprofessionen undermineras fullständigt av Postman och Weingartner, och deras inflytande går att se i dagens svenska skolor. Redan 1976 betonade SIA-reformen (Skolans Inre Arbete) att: ”I stället för att barnet lär sig att det finns rätta svar på frågor och en viss lösning på ett problem liksom definitiva kunskaper att inhämta, bör det lära sig att utifrån en kritisk inställning samla nya fakta att självt ta ställning till”.

Nu är det förstås så, att denna vänsterideologiska idé fullständigt saknar vetenskapligt stöd. Elever blir förvirrade och frustrerade när de själva får stå för sin inlärning. De lär sig även mindre och blir mindre kapabla att tillämpa det de lär sig på andra kontexter. Även kreativitet hämmas, något vänstern har sagt sig vilja gynna istället för inlärning av fakta förmedlat av lärare. I verkligheten leder undervisning baserat på elevernas egen nyfikenhet och upptäckter till att elever blir mindre nyfikna och inte upptäcker något alls. Anledningen till att denna form av undervisning inte fungerar är att hjärnan, och mer specifikt minnet, inte är tar till sig information på detta sätt. Martin Ingvar beskriver i Kunskapssynen och pedagogiken (2017) hur hjärnforskningen underkänner denna pedagogik. Inlärning sker genom att man presenteras relevant information och att det essentiella prioriteras, samt att detta material repeteras med fokus och koncentration. En elevcentrerad pedagogik där elever själva tar ansvar för sin inlärning utan en instruerande lärare överbelastar arbetsminnet så att man till slut inte tar till sig något. Bristen på klara bedömningsgrunder och information om vad som förväntas leder till stress och osäkerhet, vilket på samma sätt hämmar inlärning. OECD har påpekat att Sverige brister även i detta avseende. På grund av ideologers inblandning i skolan och i lärarutbildningen, menar Ingvar, ”… saknas kunskap hos läraren om hur inlärning går till och förmåga att värdera en elevs nivå i inlärningstrappan, vilket ger små möjligheter att leda en elev i strävan mot ett högre inlärningsmål”.

Under hela mänsklighetens historia har man förstått att kunskap är något som förmedlas av en kunnig person till en okunnig person, annars förblir den okunniga personen okunnig. Renässansdiktaren Dante Alighieri uttrycker detta väldigt väl i Den gudomliga komedin (ca 1320):

”Envar som ger sig ut på sanningsfiske
men ej lärt konsten, han är mer fåfäng
och vänder hem med fångst av nya misstag”

Den vördnad och respekt som den äldre generationen alltid har erhållit grundar sig i detta faktum. Den romerske statsmannen Cicero framhöll detta för över 2000 år sedan i De Officiis:

“It is, then, the duty of a young man to show deference to his elders and to attach himself to the best and most approved of them, so as to receive the benefit of their counsel and influence. For the inexperience of youth requires the practical wisdom of age to strengthen and direct it”.

Elever som lär sig annat än kunskap

Vi har nu gått igenom hur inlärning går till, hur den tas emot genom en förmedlande verksamhet där en lärare går igenom det relevanta kunskapsstoffet. Detta stoff repeteras av en elev och genom återkoppling och bedömning kan kunskapen behållas i minnet.

Men vad talar vi om för kunskap? Vänstern menar inte bara att elevens inlärning kan ske genom hans eller hennes inneboende nyfikenhet och upptäcktsförmåga, utan även det traditionella kunskapsstoffet bör omprövas. Postman och Weingartner beskriver även detta, liksom flera andra vänsterakademiker. Ämneskunskaper, fakta och så vidare är lika förlegade som lärarrollen. Istället framhävs förmågor som ”kritiskt tänkande” eller ”analytiskt tänkande”. Kunskapsfientligheten kommer till uttryck i Postmans och Weingartners bok bland annat i deras uppmaning att avskaffa läroböcker, ämnen och kurser, och att lärare bör undervisa i ämnen de inte behärskar. Faktakunskaper och liknande är ”död kunskap” som inte kommer vara relevant i elevernas framtida liv, och därutöver hindrar fokuset på faktakunskaper ett fritt förhållningssätt till kunskap och ett reflekterande sinnelag.

Återigen är det dock svårt att hitta något som helst stöd för dessa teorier. Tanken att ”kritiskt tänkande” eller analys på något sätt skulle vara oberoende av faktakunskaper och förtrogenhet med ett ämne är fullkomligt absurt. Ett kritiskt, eller analytiskt, tänkande kretsar kring att kunna göra giltiga slutledningar, att kunna se en fråga utifrån flera perspektiv, att ta sin utgångspunkt i den evidens som finns, med mera. Men detta appliceras alltid på ett specifikt innehåll. Man kan inte se saker ur olika perspektiv om man inte känner till de förhärskande perspektiven. På samma sätt kan man inte värdera evidens om man saknar en uppfattning om den evidens som redan finns inom kunskapsfält. Man kanske inte ens vet vad som räknas som evidens inom ett specifikt område? Inte heller slutledning är möjligt att genomföra. Deduktion innebär till exempel, bland annat, att premissernas sanningshalt måste avgöras, något man inte kan göra utan bakgrundskunskap. David Willingham har beskrivit detta ingående. Kritiskt tänkande är inte en färdighet som går att lära ut och som därefter kan tillämpas på alla former av material. Alla former av analys förutsätter övning och bakgrundskunskap om ett ämne. Även om elever lär sig vilka strategier som ingår i ett kritiskt förhållningssätt krävs ändå denna bakgrundskunskap och övning för att veta när och hur dessa strategier bör användas.

Skolans främsta uppgift borde vara att förmedla kunskap i form av traditionell ämneskunskap och bildning. Detta är både ett egenvärde och det enda sätt man kan uppnå någon form av analytiskt och kritiskt tänkande. Den romerske 400-talsförfattaren Macrobius skriver till sin son i inledningen till Saturnalia om vilken gåva det är att själv inneha kunskap och kunna föra den vidare:

“… I have made a point of reading on your behalf, so that all that I have toiled through – in various books of Greek or Latin, both before and since you were born – might be available to you as a fund of knowledge. If ever the need arises for a piece of history; say, that lurks hidden from the common run of men in a mass of books, or to call to mind some memorable deed or saying, you will be able to find and produce it easily as though from your own private store of culture”.

Den kollektiva kunskap som vi tillägnat oss under århundraden är det finaste arv vi kan förmedla vidare till nästkommande generation. Detta arv är ett av samhällets fundament, då en gemensam kunskapsbas möjliggör gemensamma referensramar och sammanhållning. Kunskap är dessutom den enda vägen till ytterligare kunskap, vilket innebär att vi dömer människor till enfald om vi förvägrar dem tillgång till detta arv.

Vänsterns bevekelsegrunder

Men hur bör vi förstå denna vänsterns aversion mot kunskapsförmedling och traditionell ämneskunskap?

Den fetischliknande inställningen till ”kritiskt tänkande” har för vänstern inte sin grund i någon form av sanningssökande. Ty för dem existerar inte kunskap överhuvudtaget, en inställning som brukar gå under namnet postmodernism. Inger Enkvist visar i sitt kapitel i Kunskapssynen och pedagogiken (2017) hur detta synsätt har letat sig in i skolans läroplaner. I Paulo Freires bok Pedagogik för förtryckta (1972) beskrivs hur kunskap, eller åtminstone traditionell kunskap, är ett verktyg för att förtrycka människor. För vänstern är kunskap och sanning inget annat än ett utövande av makt. Denna tanke kan spåras åtminstone till Frankfurtskolans företrädare, men kommer förstås till uttryck främst hos Michel Foucault. Han säger exempelvis i Power, Right, Truth (1972):

”… there are manifold relations of power which permeate, characterise and constitute the social body, and these relations of power cannot themselves be established, consolidated nor implemented without the production, accumulation, circulation and functioning of a discourse [of truth]… We are subjected to the production of truth through power and we cannot exercise power except through the production of truth”.

Sanning är således en nödvändighet för lyckad maktutövning, och de personer eller det system som utövar makt skapar den sanning som krävs för att deras maktinnehav ska kunna fortsätta. Sant och falskt bör därmed inte utgöra parametrar utefter vilka vi bedömer påståenden. Istället bör vi fokusera på att synliggöra maktförhållanden och vara normkritiska, detta eftersom vi då åtminstone tillåter andra perspektiv än det nu förhärskande att synas och höras. Sanning är ett fåfängt mål. Detta är anledningen till att skolan ofta fokuserar på normkritik eller saker som inte har något som helst med kunskapsinhämtning att göra. På samma sätt är ”kritiskt tänkande” inte ett sätt att nå kunskap, utan ett ifrågasättande som syftar till frigörelse från exkluderande, och därmed förtryckande, tankesystem.

Det finns även en märklig människosyn i grunden av vänstern projekt. Den franska filosofen Jean-Jacques Rousseau skrev i Samhällsfördraget (1762): ”Man is born free; and everywhere he is in chains”. Detta är en klassisk formulering av vad som kan kallas en romantisk idé om människan, en tanke som Rousseau utvecklar i Émile eller om uppfostran (1762). Den mänskliga naturen, enligt Rousseau, är inte ond eller våldsam, utan det är samhället med sina normer, hierarkier och regler som förvrider det som i grunden är en fri, generös, jämlik och medkännande människa. Han råder oss att titta inåt och upptäcka vårt ”sanna jag” bortom de kulturella skapelser som har förfrämligat oss från oss själva. Vi har här ursprunget till idén om det skapande och naturligt nyfikna barnet som inte behöver instruktion, ledning eller bedömning för att utvecklas och nå kunskap. Det finns istället en inneboende förmåga i varje människa som strävar efter att uttrycka sig på ett så självförverkligande sätt som möjligt. Tanken att eleven genom elevinflytande ska lära sig själv kommer härifrån, liksom idén att man ska utgå från elevernas egna erfarenheter i undervisningen. Lärarens nya, terapeutiska roll kommer av att detta självförverkligande kräver ömhet, trygghet och värme, psykisk och emotionell vård med andra ord. Det kräver däremot inte instruktion, kunskap eller god uppfostran som i kontrast är påtvingande former som hämmar jagets spontana uttryck. Denna rousseuska, romantiska människosyn återfinns både hos Marx och företrädare av Frankfurtskolan, till exempel i 68-rörelsens galjonsfigur Herbert Marcuses Essay on Liberation (1969). Utvecklingen mot en terapeutisk skola är troligtvis den mest förrädiska aspekten av vänsterprojektet. Detta synsätt är nu förhärskande i skolan, och har varit närvarande i decennier. Redan i lärarutbildningsreformen från 1985 kan man läsa följande: ”Skolan ska vara en livsform som har sitt eget värde. Den måste ge möjlighet till jagförverkligande gemenskapsupplevelser och solidariskt samarbete”.

Relaterat till det vi hittills sagt är att traditionell undervisning bygger på idén om en kunskapstradition som går i arv och förmedlas mellan generationerna, något vänstern alltid har varit fientligt inställd mot. Marcuse säger i essän vi nämnde ovan att människan bör lösgöra sig från sin historia då ”… the history of mankind [is] the history of domination and servitude”. Eftersom vår kollektiva, ärvda kunskap, som vi har sett, inte är oberoende av detta förtryck måste vi ”… [break] the chain which linked the fathers and the sons from generation to generation” och ”… recognize the mark of social repression, even in the most sublime manifestations of traditional culture”. Marcuse framhäver en fullkomlig frigörelse av vad han uppfattar som undertryckta mänskliga passioner och möjligheter.

Allt vi nu har gått igenom är högst närvarande i dagens utbildningsväsende, och vänsterpedagogiken är främst ett uttryck för vänstern större projekt att ta över samhällets institutioner och omforma dem.  De flesta människor vet förstås att traditionell undervisning och ämneskunskap är vad som behövs, men vänstern och dess ideologer är inte intresserade av detta. Vänstern vill förändra människan och samhället, och traditionell undervisning och kunskap står i vägen för detta ändamål. Vi kommer ha anledning att återkomma till detta framöver.