Marcus Tullius Cicero (106-43 f.kr.) var en romersk statsman, filosof, retoriker och advokat. I De Officiis, skriven till hans son, framlägger Cicero en teori om dygd och moraliska plikter. Vi fokuserar här på första boken. Den andra boken handlar om saker som faller utanför den moraliska plikten, men som ändå kan vara nyttigt och eftersträvansvärt (utan att vara ohederligt eller förkastligt). Den tredje boken förklarar varför det som är nyttigt också är moraliskt rätt, och tvärtom.

Om dygderna och överensstämmelse med naturen

Cicero var en anhängare till den stoiska skolan, och därmed uppfattade han den moraliska rätten som en överensstämmelse med naturen. Detta innebär att människan har givits inneboende egenskaper som särskiljer henne från andra djur, och det som är rätt är det som erkänner och fulländar dessa naturgivna egenskaper.

Eftersom människan av naturen är en social varelse följer det att dygden rättvisa, och de plikter som kommer härur, är naturenligt. Ty rättvisa handlar om ”… the conservation of organized society, with rendering to every man his due, and with the faithful discharge of obligations assumed”. Att handla orätt är att överge sin lojalitet mot familj, vänner och land till förmån för personlig vinning eller ambition. Även de som hänger sig åt egenintresse genom att bortse från det gemensamma är ”… traitors to social life, for they contribute to it none of their interest, none of their effort, none of their means”. För att bevara samhället och dess band måste även dygden välvilja kultiveras. Den bör även visas människor på ett sådant sätt att den står i proportion till vilken form av relation man har till motparten. En sådan relation är det band man har till mänskligheten, vilket grundas på förnuftet och talförmågan. Den välvilja som finns mellan människosläktet är dock att betrakta som begränsad. Man har en plikt att visa välvilja mot främlingen, men endast om det inte kostar en för mycket ”… in order that we may continue to have means for being generous to our friends”. Därefter kommer relationerna till familjen och släkten, vänner och ekonomiska partners. Cicero slår dock fast att hemlandets relationer är den främsta och viktigaste relationen.

Naturen har även givit människan förmågan att reglera sina begär och passioner genom sitt förnuft. Dygden måttlighet eller självkontroll kommer av denna naturgivna egenskap. Cicero säger: “And if we will only bear in mind the superiority and dignity of our nature, we shall realize how wrong it is to abandon ourselves to excess and to live in luxury and voluptuousness, and how right it is to live in thrift, self-denial, simplicity, and sobriety”. Naturen har inte skapat oss för enkla och vulgära nöjen, istället har hon tillskrivit människan allvarlighet och seriositet att engagera sig med viktigare saker. De nöjen som vi ändå sysselsätter oss med på vår fritid bör vara raffinerade och eleganta, inte simpla och okultiverade. Förnuftet är vår mentala kapacitet att föra oss med värdighet och att inte låta oss kontrolleras av yttre omständigheter eller av plötsliga infall och impulser.

Cicero framhäver även visdom som en dygd då människan är av naturen kunskapstörstande. Med visdom menar han både ett sökande efter sanning och klarsynthet, men även den praktiska kunskap, prudentia, som är nödvändig för att korrekt uppfatta mänskliga sociala band och därmed för att avgöra vad som är rätt att göra. Den sista av kardinaldygderna är mod eller storsinthet. Denna dygd utgörs av “… a spirit great, exalted, and superior to the vicissitudes of earthly life”. Denna typ av själ värderar alltid den goda handlingen över det goda ryktet, och föredrar att vara istället för att framstå som en god människa. Det andra människor uppfattar som storslaget, till exempel rikedom och berömmelse, är för den ”storsjälade” människan ovidkommande. Denna typ av människa har ”… that calm of soul and freedom from care which bring both moral stability and dignity of character”.

Om lämplighet

Enligt Cicero kan vi inte tala om dygd eller plikt om vi inte samtidigt hänvisar till olika former av kvalifikationer. Vi talar här om en särskild decorum, vilken innebär att vem man är och sättet man för sig på, utöver de faktiska plikter man utför, är lika viktiga som plikterna själva. Ett exempel här är ålder. Olika plikter hör naturligt till olika faser i livet, och ungdomen bör exempelvis “… show deference to his elders and to attach himself to the best and most approved of them, so as to receive the benefit of their counsel and influence. For the inexperience of youth requires the practical wisdom of age to strengthen and direct it”.

En annan sådan kvalifikation är individuell karaktär. Naturen har ju trots allt givit människan inte bara ett gemensamt förnuft och talförmåga, hon har även gjort oss till individer med individuella och unika egenskaper. Våra olika förmågor och talanger bör speglas i vårt handlande: ”For we must act so as not to oppose the universal laws of human nature, but, while safeguarding those, to follow the bent of our own particular nature…”.

Ett sista exempel på en sådan kvalifikation är situationsbundenhet, vilket innebär att allt man gör och säger måste ta i beaktande den situation man befinner sig i. Korrekt tid och plats är avgörande för att en handling eller ett uttalande ska uppfattas som lämpligt: “For example, if anyone, while on a journey or on a walk, should rehearse to himself a case which he is preparing to conduct in court… he would not be open to censure; but if he should do that same thing at a dinner, he would be thought ill-bred, because he ignored the proprieties of the occasion”.

Några reflektioner

Ciceros politiska filosofi är på många sätt väsensskild från den moderna förståelsen av politik och samhälle.

Cicero menar som vi sett att samhället inte kan reduceras till en något som upprättats för vår gemensamma nytta och säkerhet. De idéer om samhällskontraktet som Hobbes och Locke beskriver under 1600-talet skulle vara främmande för Cicero och andra antika tänkare. Han menar att även om människan inte skulle sakna något materiellt i livet, ”… he would seek to escape from his lonliness and to find some one to share his studies; he would wish to teach, as well as to learn; to hear as well as to speak”. Skillnaden består snarast i att ett samhälle under antiken ger medlemmarna en identitet och bestämmelse, medan individer i ett modernt samhälle inte är bundna på detta sätt och endast har ett instrumentellt intresse av samhället.

Samhället är enligt Cicero en moralisk, social och även religiös enhet, och därmed kan han tala om saker som det allmänna goda, något dygden bör sträva efter att uppnå. Inom moderniteten ter sig sådana strävanden fåfänga, då individer snarare ser privata intressen och begär som primära. Rättvisa idag är inte ett upprätthållande av en gemensam ordning av moraliska och politiska standarder vari människor belönas efter förtjänst. Istället uppfattas rättvisa snarare som en uppsättning rättigheter som är oberoende av alla former av standarder och det allmänna goda. Tanken att rättvisa och etik skulle ha något att göra med relationer, och att moraliska plikter avtar i takt med vår närhet till andra människor, är för många främmande idag. När Ann Heberlein skrev om denna idé blev hon exempelvis anklagad för att vara sinnessjuk. Detta beror förstås på att samhällen inte längre uppfattas som en enhet som kräver särskild hänsyn, samt att moraliskt tänkande generellt inte längre uppfattas som bundet till relationer och specifika praktiker.

Den moderna politikern äger inte mycket av det statsmanskap eller ”storsjäladhet” som Cicero talar om. Regerande, enligt Cicero, “… must be conducted for the benefit of those entrusted to one’s care, not of those to whom it is entrusted”. Politiker tycks ofta inte bry sig särskilt mycket om väljarna. Politiken är för dem ett sätt att tillskansa sig makt och utgör en språngbräda till framtida uppdrag i näringslivet och i internationella organisationer. Tendensen att använda sig av nyspråk och oförmågan att tala tydligt och sanningsenligt bör också ses i ljuset av att det inte är omsorg för det gemensamma som driver dagens politiker. Snarare går det att tala om en manipulation och lögnaktighet som tyder på helt andra bevekelsegrunder. En annan intressekonflikt som kommer av ointresset för det allmänna goda, är den mellan olika fraktioner. Olika åsikter är förstås en sak, men den fullkomliga polarisering som uppstått kring partier, och specifikt vad gäller vissa frågor, är en oroande utveckling. Cicero är tämligen klarsynt vad gäller detta problem: “… those who care for the interests of a part of the citizens and neglect another part, introduce into the civil service a dangerous element – dissention and party strife. The result is that… few [are found to be loyal supporters] of the nation as a whole”. Men å andra sidan erkänner varken politiker eller vanliga medborgare det allmänna, helheten, ens som existerande, vilket gör dem oemottagliga för ett sådant argument.

Slutligen måste vi framhäva något som är typiskt för den antika förståelsen av etik. När Cicero talar om decorum innebär det framförallt att en viss stil är avgörande. Etiken är för Cicero besläktad med estetiken då värdighet avgörs inte bara av vad man gör, utan även hur man för sig och hur vackert och naturenligt ens beteende är. Cicero säger: ”But the propriety to which I refer shows itself also in every deed, in every word, even in every movement and attitude of the body. And in outward, visible propriety there are three elements – beauty, tact, and taste…”. Det vackra blir här en moralisk egenskap, och tarvlighet, oanständighet och fulhet en omoralisk egenskap. Detta är sannerligen en aspekt som det moderna samhället övergivit, men när vi ser de styggelser som den moderna arkitekturen och konsten ofta frambringar kanske moraliskt klander framstår som en tämligen korrekt reaktion? Detta får vi dock skjuta upp till en senare diskussion.