Ett typiskt drag inom ideologier är att tolka historiska skeenden och politiska och sociala fenomen utifrån de antaganden ideologin utgår från. Feminismen är här inget undantag, hela ideologin utgörs egentligen av en uppsättning sådana tolkningar. Det är exempelvis inte ovanligt att feminister söker bortförklara kvinnliga privilegier genom att istället få dem att framstå som uttryck för patriarkala strukturer. Ett exempel på detta är vårdnadsrätt och vårdnadstvister. Dessa fenomen ger upphov till olika tolkningar, en konflikt vi här skall försöka lösa.

Rätten till vårdnad

Vid en vårdnadstvist är det som bekant allt som oftast modern som erhåller vårdnaden om rätten beslutar om ensam vårdnad. Det ojämlika styrkeförhållandet i rättssalen uttrycks av en barnrättsjurist på följande sätt: ”[Modern] kan slänga anklagelser på pappan och han måste då lägga all sin energi på att försvara sig och förklara att han är en bra pappa. Hon behöver inte visa att hon är en bra mamma. Pappan hamnar alltid i en försvarsposition och det blir en slags omvänd bevisbörda…”. Förutom detta är det dessutom så att föräldrabalken automatiskt ger modern vårdnaden om ett par inte är gifta med varandra när de får barn: ”Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam” (kap 3 § 3).

En tolkning av denna situation kan se ut på åtminstone något av följande två sätt. Den första är att modern har ett privilegium som innebär att fadern diskrimineras i vårdnadstvister. Modern gynnas i både lagen och rättssalen, och antagandet är att barnet hör hemma hos modern. Fadern till barnet måste, i kontrast, kämpa för sin rätt att få träffa sina barn. Till denna första tolkning hör att feministiska idéer och feministisk lobbyverksamhet är orsaken till orättvisan. Det andra sättet att tolka ovanstående situation på är det feministiska sättet. Ty, i själva verket är lagen och den rättsliga praktiken inte alls uttryck för diskriminering av fadern och orättvist gynnande av modern. Istället bör man se antagandet att modern är en mer lämplig förälder som ett uttryck för en patriarkal kultur. I en patriarkal kultur tillskrivs mannen och kvinnan olika roller baserat på vilken nytta dessa roller ger mannen i hans fortsatta dominans över kvinnan. Det är denna patriarkala rollfördelning som har gjort oss benägna att se kvinnor som främst mödrar, något som även speglas i våra lagar och rättssalar. Kvinnan blev moder, enligt denna teori, för att mannen kunde dra nytta av kvinnans uppfostran av hans barn. Han exploaterade henne för hennes arbete som moder med andra ord. Som feministen Alison Jaggar uttrycker saken i Feminist Politics and Human Nature (1983): ”… women under patriarchy are forced mothers…”. Det är således patriarkatets fel att modern gynnas vid vårdnadstvister, och det är endast en skenbar diskriminering av mannen. Det är istället ett fall av att ”patriarkatet skadar män också” som feminister ofta brukar framhålla.

Anledningen till orättvisan

En sannerligen finurlig tolkning av något som i förstone framstår som en uppenbar orättvisa och ett kvinnligt privilegium. Men hur bör vi lösa denna tvist mellan olika tolkningar? Har vi inte lärt oss att det inte finns något sätt att avgöra vilket perspektiv som bäst överensstämmer med verkligheten? Vi bör först och främst påpeka att feminismens tystnad talar för sig själv. Mig veterligen finns det inte en enda feminist som har försökt förändra situationen när det gäller vårdnadstvister eller den juridiska ojämlikheten mellan mannen och kvinnan när det gäller föräldrabalken. Inte en enda feminist har stöttat en far i hans kamp för att få träffa sina barn, och inte en enda feminist har kommenterat mödrars benägenhet att fara med osanning vid vårdnadstvister. Man kan undra varför, om nu dessa saker är uttryck för det patriarkat som feminister så ofta gnäller om? När feministiska organisationer väl uttalar sig om saken är det istället för att försöka upprätthålla det orättvisa förhållandet. Den amerikanska organisationen National Organization for Women (NOW) och andra feministiska organisationer i USA har framgångsrikt stoppat försök att införa antagande om delad vårdnad, ofta med argument att en sådan utgångspunkt är ett hot mot offer för mannens våldsamma natur. Samma argument anförs av den feministiska lobbyn i Sverige: ”I ambitionen att föräldraskapet ska bli mer jämställt och att män ska ta sitt föräldraansvar måste det faktum att män utsätter kvinnor och barn för våld tas i beaktande”.

Vi har därmed anledning att undersöka saken litet närmare. Hur kommer det sig att män missgynnas och kvinnor gynnas när det gäller föräldraskap? Det första vi lägger märke till är att det historiskt inte alltid har sett ut på detta vis. Förr i tiden gällde generellt regeln att fadern hade rätten att behålla barnen. Detta på grund av det finansiella ansvar han hade över sin familj i egenskap av husbonde. Under 1800-talet började detta dock förändras. En viktig person här är den brittiska feministen Caroline Norton (1808-1877) som var avgörande i genomdrivandet av den så kallade Tender Years Doctrine. Den gick ut på att barn under en viss ålder har ett särskilt behov av sin moder, vilket borde innebära att det är modern som skall tilldelas vårdnaden. Det är inte orimligt att se resterna av en sådan doktrin i dagens föräldrabalk och i juristers beteenden.

Men detta är förstås bara en av pusselbitarna. En annan är hur feminister faktiskt har talat om män och faderskap genom åren. Ann Taylor Allen sammanfattar feminismens syn tämligen väl i Feminism and Motherhood in Western Europe, 1890-1970 (2005): ”… in the writings of feminists of the postwar era… positive views of the fathers role were few. Indeed, campaigners for the legal right of mothers to control their children often painted a dismal picture of the father as a remote, uncomprehending, drunken, or abusive figure. Utopian fantasies of heroic mothers and matriarchal communities conveyed the message that children flourished in the absence of their father”. Feminismen har med andra ord inte bara framhållit modern särskilda betydelse, utan även aktivt drivit på föreställningen om faderns särskilda överflödighet, till och med hans direkt skadliga inverkan på sina barn. Det är även fadern som är bäraren av maskulinitet, något som enligt feminismen bör betraktas som en sjukdom. I The Centrality of Relationship in Human Development (1996) säger feministen Carol Gilligan följande om pojkar som uppfostras i en maskulin kultur: “To be a real boy or man in such cultures means to be able to be hurt without feeling hurt, to separate without feeling sadness or loss, and then to inflict hurt and separation on others”. Maskulinitet är detsamma som psykopati, med andra ord. När feministiska organisationer motsätter sig delad vårdnad utgår de från dessa vanföreställningar om mannen som våldsam och farlig för modern och barnet. De lögner mödrar riktar mot fäder i vårdnadstvister är på samma sätt ett utnyttjande av denna nidbild av mannen som feminismen har spridit ända sedan ideologins begynnelse.

Några slutsatser

Vi har nu sett att den orättvisa behandlingen av fäder vid vårdnadstvister inte alls är skenbar. Inte heller kan det så kallade patriarkatet beskyllas. En rimligare tolkning vore att säga att denna orättvisa beror på över 100 år av feministisk aktivism och feminismens avsky av faderskap och maskulint inflytande.

Våra tolkningar av historia och politik är ofta avhängiga specifika ideologiska, filosofiska eller kulturella övertygelser. Men en hermeneutiskt lagd person är inte med nödvändighet förpassad till en perspektivbundenhet som utesluter möjligheten till sanning. Även hermeneutiken kan göra vetenskapliga slutledningar som utgår från det material som finns tillgängligt. När vi så vill förstå fenomenet vårdnadstvister och den ojämlikhet som förekommer där, kan vi utgå från ett material i form av den juridiska utvecklingen på området, samt hur feminister har uttalat sig historiskt och idag. Detta material stöder tolkningen att feminismen ligger bakom en kräkning av mannens rätt att uppfostra sina barn, inte att ”patriarkatet skadar män också”. Det senare visar sig i själva verket vara en dimridå som syftar till att motverka kritik av den feministiska ideologin. Att feminismen skulle oroa sig för patriarkatet även för mäns skull är i sanning löjeväckande. Feminismen är en ideologi för kvinnan, och fallet med vårdnadsrätt visar detta med all önskvärd tydlighet.