År 399 f.kr ställs Sokrates inför rätta i Aten efter att ha anklagats för att förleda ungdomen och inte tro på stadens gudar. Platons kanske tidigaste dialog handlar om hur Sokrates försvarar sig mot dessa anklagelser.

Försvarstalet börjar med att Sokrates tar upp en tidigare uppsättning anklagelser som riktats mot honom. De som åsyftas är poeterna, och i synnerhet Aristofanes. Om dessa tidigare anklagare säger Sokrates: ”… de förra är farligare, ty de har tagit sig an många av er ända från barndomen och med lögnaktiga anklagelser försökt intala er att det finns en sofist vid namn Sokrates som spekulerar över himlafenomen och undersöker allt under jord och gör om ett sämre argument till ett bättre”.

Grunden för förtalet, enligt Sokrates, är att han besitter en form av visdom. Denna visdom menar Sokrates att guden i Delfi kan vittna om. Pythian i Delfi hade nämligen sagt att ingen är visare än Sokrates. Sokrates själv var skeptisk till denna utmärkelse: ”Vad syftar guden på, vad är den dolda undermeningen, jag vet ju att jag inte alls är vis?”. För att ta reda på om oraklets uttalande verkligen stämde sökte Sokrates upp personer som ansågs visa för att pröva dem. Han drar slutsatsen att ingen av dem han möter är visare än han själv. Om diktarna säger han att det är inte ”… genom förvärvad skicklighet som de skapar sina verk, utan genom ett slags naturbegåvning och gudomlig inspiration, precis som spåmän och siare”. Sokrates hävdar att hans utfrågningar av atenarna är anledningen till deras illvilja mot honom, och eftersom hans följare gör som sin läromästare beskylls Sokrates för att förvrida deras huvuden. Snarare än att förvrida deras huvuden menar Sokrates dock att han mer än någon annan är lämpad att göra ungdomen bättre.

Sokrates säger att det inte är hans åklagare utan mängdens förtal och illvilja som kommer få honom på fall. Han ångrar sig dock inte utan påvisar den sanna filosofens ståndaktighet: ”Du tar fel om du anser att en man som det är något bevänt med ska ta sina chanser att överleva med i beräkningen i stället för att i allt sitt handlande enbart fråga sig om han gör rätt eller orätt och handlar som en god människa eller inte”. Döden är inte något man bör fundera på när man gör sin plikt eller följer sin övertygelse. Det vore skamligt att överge det uppdrag han nu har fått av guden, nämligen att filosofera och rannsaka sig själv och andra, på samma sätt som det vore skamligt att överge sin post och desertera.

I själva verket menar Sokrates att han gör atenarna en tjänst: ”… själv anser jag att ni här i staden aldrig har fått en större förmån än min verksamhet i gudens tjänst. När jag vandrar omkring är det mitt enda syfte att söka övertala er, både gamla och unga, att inte intressera er så mycket för kroppen och det materiella som för själen – för hur den ska bli så bra som möjligt”. Som bevis på sina ärliga avsikter anför Sokrates att hans filosoferande och undervisning sker utan betalning och att han försummar sitt eget uppehälle för stadens förbättring. Detta sker dock utanför de befintliga politiska institutionerna, och Sokrates förklarar att han medvetet verkar enskilt. Som offentlig person, som politiker, är det omöjligt att leva för det rätta och samtidigt behålla livet. Folkförsamlingen och ämbetena är nämligen böjda att följa massans irrationella passioner, även om det är orätt. Sokrates framhåller att han inte kan göra sådant våld på det rätta, och anför att han visat prov på just detta när atenarna beslöt att döma de tio befälhavarna som inte bärgat de sårade och döda efter sjöslaget vid Arginuserna år 406 f.kr, medan han som ensam bland prytanerna motsatte sig denna kollektiva skuldbeläggning.

Sokrates döms trots sitt välformulerade tal, om än med en knapp majoritet. Själv säger han dock: ”Ska man löna mig efter förtjänst föreslår jag alltså att jag får äta i prytanernas hus”. Sokrates menar att hans val att säga det som är sant och rätt har fått honom fälld, istället för att böja sig efter vad hans belackare vill höra. Sokrates lämnar dock rätten med en profetia: ”Många fler personer kommer att granska er… För ni tar alldeles fel om ni tror att ni kan hindra folk från att klandra ert felaktiga liv genom att döda folk. Det sättet att söka komma undan är varken särskilt effektivt eller gott. Det godaste och lättaste är att inte hålla tillbaka andra, och att själv sörja för att man blir en så god människa som möjligt. Med den spådomen för er som dömt mig tar jag avsked”.

Yttrandefrihet och det rannsakade livet

Sokrates bör ses som grundaren till den politiska filosofin, och hans försvarstal är ett rättfärdigande av det filosofiska projektet och det filosofiska livet. Försvarstalet är även en beskrivning av vad som händer när det filosofiska tänkandet möter den politiska makten och de konventioner och fördomar som den politiska makten ofta uttrycker. Den politiska filosofin börjar således med den kanske nödvändiga spänning som finns mellan det fria tänkandet och det politiska livet. Man kan se Sokrates, som många har gjort, som en försvarare av yttrande- och åsiktsfriheten, som den första martyren i denna kamp mot statens repressiva makt. Sokrates framstår härvidlag även som en ståndaktig försvarare, någon som hellre möter döden än upphör med sökandet efter sanning och dygd. Liksom John Stuart Mill försvarar han även det fria tänkandets allmänna nytta, som något som inte bara kommer individen till gagn utan även staden och atenarna själva genom att de tvingas tänka utanför de etablerade ramarna av vad som är allmänt accepterat.

Om vi läser försvarstalet noggrant ser vi dock att Sokrates själv inte hänvisar till det vi idag skulle kalla åsikt- och yttrandefrihet, utan istället specifikt till det rannsakande livets förrangsställning och sökandet efter perfektion. Bortom det konventionella livet i staden framhäver Sokrates det rannsakande livet, ett liv av reflektion över det rätta och goda. Han frågar sig om ett liv är värt att leva förutan denna reflektiva verksamhet. Människans själ söker efter sin fulländade form, och Sokrates är kanske den första att postulera detta som människans verkliga mål. Politiken utgör mer ofta än sällan ett hinder för detta då den kräver eftergifter och kompromisser. Sokrates ser rätten och det goda livet som överordnad det dagspolitiska käbblet, men han är därmed inte någon solipsistisk eremit som vi senare kan påträffa i den kristna ökentraditionen och klosterordnarna. Istället framhåller han samtalet och dialektiken, något som framträder än tydligare i Platons andra dialoger. Men varken i samtalet eller i handling når man inte långt genom att följa offentliga påbud, man bör istället följa sin övertygelse och sitt samvete så långt det går. Ända tills man påträffar något som överensstämmer bättre med sanningen och det goda livet. Sokrates framhåller ju att skillnaden mellan honom själv och de han talar med består i att han är vis nog att inse att han inte vet saker han inte vet. Den intellektuella ödmjukheten han uppvisar i sitt försvarstal motsvaras dock inte av en retorisk ödmjukhet.

Demokratin och den politiska kontexten

När vi går djupare i texten och finner att det är det rannsakande livet som framhålls som ideal märker vi att Sokrates och hans anklagare egentligen inte talar om yttrandefrihet per se, utan istället om vem i ett samhälle som har rätten, och är bäst lämpad, att regera. Kom ihåg att en av åtalspunkterna är att Sokrates ”förleder ungdomen”. När man inser detta märker man att Sokrates ifrågasätter själva den atenska demokratin, till förmån för det filosofiska styret som Platon framställer i Staten. I detta senare verk avfärdar Platon med kraft det demokratiska styrelseskicket. En anledning till detta är förstås det demokratiska Atens behandling av hans läromästare Sokrates, vars rättegång Platon troligen bevittnade.

Det Aten där Sokrates år 399 f.kr åtalas råkar även vara en stad som nyligen återupprättat demokratin efter det peloponnesiska kriget och de spartavänliga trettio tyrannerna. Sokrates var vän med både Alkibiades, som varit anklagad för landsförräderi under kriget och som drivit på den katastrofala sicilianska expeditionen som var början på slutet för Aten under kriget, och Kritias, som varit en av de trettio tyrannerna och landsförvisat många ur det demokratiska motståndet. I detta motstånd ingick bland annat Anytos, Meletos och Lykon, Sokrates anklagare. Sokrates ifrågasättande av demokratin sker med andra ord i en politiskt känslig situation, i ett besegrat Aten i slutet av sin stormaktstid som desperat försöker upprätthålla ordning och sin demokratiska regim. Hans vänskap med personer som ingått i de trettio tyrannerna eller deras krets låg honom troligtvis till last, liksom hans avvikande uppfattning om hur ett samhälle bör styras. Den politiska bakgrunden till försvarstalet och konflikten mellan politiska ideal är avgörande för att förstå försvarstalet.

Den nya medborgaren

Detta kan hjälpa oss förstå de anklagelser som Anytos, Meletos och Lykon riktar mot Sokrates. Men som vi sett menar Sokrates i sitt försvarstal att det fanns en tidigare uppsättning anklagelser som redan innan rättegången ska ha gjort domarna partiska. Dessa anklagelser är de som komediförfattaren Aristofanes riktat mot Sokrates. Det blir tydligt att försvarstalet innehåller en konflikt mellan den sokratiska filosofin och den poetiska traditionen, något som också återkommer i Staten. Vi märker att frågan som ställs, om än inte explicit, är den om vem som bör ha rätt att utbilda folket och framtida politiska ledare. Kom ihåg att Sokrates särskilt påtalar diktarnas oförmåga men att ”… de har tagit sig an många av er ända från barndomen”.

Poeterna representerar den äldre formen av politisk och tillika metafysisk legitimitet. Den poetiska traditionen med Homeros och Hesiodos som förebilder var för grekerna den klangbottnen mot vilken handling och religiös dyrkan utvärderades. Det homeriska samhället var ett samhälle av heroiska och krigiska dygder, och verk som Illiaden och Odyssén utgjorde de mytiska berättelser som gav grekerna sin moraliska riktning och identitet. Samma funktion har i Norden fyllts av exempelvis Eddan och de isländska sagorna. Som vi har sett kallar Sokrates diktarna för spåmän och siare, och det är förstås just denna funktion de uppfyllde. Sokrates utmanar detta fundament, denna legitimitet via mytologiska berättelser. Istället framhäver han det rationella samtalet, dialektiken, som ett ideal för politiskt rättfärdigande. Denna övergång och konflikt framställs väldigt väl i Alasdair MacIntyres After Virtue och Whose Justice? Which Rationality?. Man kan med MacIntyre säga att Sokrates inleder den tusenåriga debatt som uppstod i den västerländska filosofin mellan föreställningar om det goda och rätta. Medan detta var mer eller mindre givet i det homeriska samhället och endast krävde en poetisk legitimitet, vilket kanske endast var att hänvisa till traditionell auktoritet, menar Sokrates att vi måste lita till vårt förnuft för att avgöra frågor om dygd och rätt.