Ett av de mer säregna och svårförståeliga elementen i den fornnordiska mytologin är världsträdet Yggdrasil (ung. ”Den förskräcklige hästen” eller ”Den förskräckliges häst”). Den förskräcklige i detta fallet är Oden (”Ygg” är ett namn Oden ger sig själv i Sången om Grimne).

Yggdrasil beskrivs i Snorres Edda som världsträdet, vars grenar sträcker sig över hela världen och upp över himlen. Trädet har tre rötter som håller det uppe, en av dessa sträcker sig till Asgård och Midgård, en annan till rimtursarnas Jotunhem och en tredje till underjorden Nifelhem. I toppen av trädet sitter örnen Hräsvelg och vid trädets rot gnager draken/lindormen Nidhögg. Ekorren Ratatosk springer upp- och nedför trädet med budskap mellan dessa. Under varje rot finns en brunn; Mimers brunn, visdomens och kunskapens källa, finns under roten som går till Jotunhem. Urds källa (Ödet) ligger under den rot som går till Midgård och till det himmelska Asgård. Vid Urds källa håller nornorna till och det är även där som gudarna samlas för att hålla sina rådslag. Från roten som går till Nifelhem utgår källan Hvergelmer (ung. ”storm- eller gnykittel”). I Valans visdom kan vi läsa om trädet:

”En ask vet jag stånda,
nämnd Yggdrasil;
den höga stammen
är stänkt med vit ör.
Dädan kommer daggen,
som i dalar faller;
och hon grönskar evigt
över Urds brunn.”

Versen efter talar om nornorna:

”Dädan komma möar,
som mycket vet,
tre från den sal,
som under trädet ståndar.
Urd heter den ena,
Den andra Vardande;
Man skar på skid
Skuld som den tredje.
Lyckans lotter,
liv och död,
hjältars öde,
allt är av dem.”

Trädet som axis mundi

Man kan säga att Yggdrasil först och främst symboliserar en central aspekt av den fornnordiska världsbilden, nämligen ett centrum för den osynliga, mytiska världen av makter och krafter som existerar bortom våra sinnen. Trädet är ett axis mundi runt vilken denna övernaturliga värld kretsar, och som kopplar samman dess olika delar. I mitten av trädet finner vi Midgård, människans värld, som således är ett centrum i ett centrum med kontakt både till det himmelska (främst via Bifrost, regnbågsbron) och det underjordiska (Nifelhem, dimmornas värld). Prefixet Mid i Midgård speglar just denna placering i centrum, precis som exempelvis Kina betyder ”Mittens rike”. Utanför denna centrala boningsplats finns okända, farliga regioner (Jotunhem) och kosmiska och andliga regioner (Nifelhem, Valhall) placerade under respektive över detta centrum. Runt axis mundi och det stabila centrumet utbreder sig med andra ord en hel geografi. Man kan säga att minst lika viktigt som det andliga elementet i sig, är det topologiska elementet som arrangerar saker och ting, placerar dem och ger dem sin rätta plats.
Det underjordiska är den osynliga världens negativa pol, och speglar även det undermedvetna och det ktoniska i människan. Dess negativitet representeras inte minst av ormen Nidhögg och hans reptilfränder som frodas i Hvergelmer. I Sången om Grimne kan vi läsa följande:

”Fler ormar ligger
under Yggdrasils ask,
än någon ovis apa tror:
Goin och Moin,
som är Gravvitnes söner,
Grabak och Gravvöllud;
Ofne och Svafne
evigt skall
tära på trädets kvistar.”

Denna världsförstörande, blinda kraft är kaos, vilket förklarar att Ginnungagap finns just vid denna rot. Den himmelska sfären är i kontrast världsbyggarnas boning, sätet för platonska former, noumen och magisk och kreativ kompetens. Människan kan genom heroisk handling nå dessa höjder. En intressant skillnad gentemot den kristna traditionen är att Yggdrasil därmed är tillgängligt för människan. Trädet symboliserar odödlighet och transcendent visdom (se historien om Oden nedan) och en människa som uppvisar värdighet kan ta del av trädets kraft. Men medan detta uppfattas som en heroisk handling värdig att belönas i fornnordisk tro, uppfattas det som en synd inom kristendomen. Den som försöker ta trädet i besittning förhäver sig och uppfattas som ett offer för kvinnlig förföring. Det symboliska trädet i kristendomen är förbjudet för människan, och genom Syndafallet kan hon inte längre ens ta del av dess gåvor.

Ödet och tiden

En annan aspekt som måste framhållas är trädets roll som representation av ödet och den cykliska tidsuppfattning som är vanligt förekommande i traditionella samhällen. Vattnet är alltid i rörelse i Yggdrasil, trädet vattnas med vatten och ör (lera, grus) från Urds källa vilket upprätthåller trädet. Samtidigt faller dagg (även kallat honungsregn) från trädets topp ner mot marken och återfyller källorna vid trädets rötter. Denna vattencykel symboliserar den cykliska tids- och historieuppfattning som är ett av Eddans centrala teman. Ödet spelar här en avgörande roll. Man kan se Urds källa som det förflutna, en behållare av tradition och arv. Trädet självt är det som reser sig ur det förflutna och därmed motsvarar det varande. Himlen och trädets topp är den framtid mot vilken trädet sträcker sig. Vi ser här en bild som är snarlik Heideggers utläggning av Dasein i hans verk Varat och tiden (1927). Nornorna överensstämmer med vars en del i detta ödets kretslopp. Urd betyder ”det som har blivit”, Vardande/Verdandi betyder ”det som är/är blivande” och Skuld betyder ”nödvändighet”. Skuld bör inte förstås i bemärkelsen moraliskt klandervärd utan, återigen utifrån Heideggers perspektiv, som den nödvändighet med vilken människan alltid är utsträckt framåt i tiden. Hon är därmed sina specifika möjligheter, vilket innebär att hon inte är andra möjligheter och således ”bär skuld” för vilken typ av varelse hon är. Människan är alltid redan skyldig i denna bemärkelse då hon är vad hon är, men inte vad hon inte är (och därmed kunde ha varit). Nornornas väv, människornas livstrådar, är tiden som styrs av ödet. Ödet förverkligar den eviga cykeln av födelse, liv, död och återfödelse vilka är de arketypiska myterna. Människorna i forntida samhällen ansåg sig vara delar av detta kretslopp, denna mytiska historia om historien. Världens gång och berättelserna om gudarna var representationer av detta, och människans liv gavs en inneboende riktning i egenskap av att vara förkroppsligade delar av dessa arketypiska skildringar.

Oden och trädet

En sista aspekt av myten om Yggdrasil är Odens relation till trädet. I Den Höges sång återfinner vi ett par besynnerliga verser, det så kallade Ljóðatal som är en sammanfattning av de trollformler (galdrar, runor och sejd) som talaren, Oden, kunde. Sejd var den mäktigaste av trolldom, emedan den tillät en att se människors framtid och öden, ta styrka och sinnen från en man och ge till en annan och så vidare. Oden förtäljer hur han erhöll denna kunskap:

”Jag vet, att jag hang
i höga trädet
hela nio nätter,
genomborrad av spjut,
given Odin,
själv given mig själv,
ovan i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit.”

”Ej bar man mig bröd
eller bjöd mig horn;
jag spejade i djupet,
spanade runor,
tog med klagan upp dem
och föll åter ned.”

”Då började jag växa
och vis varda,
att ta till och trivas;
ord mig från ord
till nya ord ledde,
dåd mig från dåd
till nya dåd ledde.”

(…)

”Runor skall du finna,
rätt tydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat,
och ypperste asen rest…”

Vad ska vi tro om dessa verser? De visar Oden när han utsätter sig själv för ett slags prövning som förlänar honom övernaturlig kraft, något som vid första anblick påminner om shamaners självplågande verksamhet för att uppnå ockult visdom. Man bör emellertid inte likställa Odens förehavande med en sådan shamansk praktik, då denna är kaotisk, extatisk och frenetisk till sin karaktär, väsensskild från vad som här förefaller vara en högst medveten och disciplinerad asketism. Medan en shaman ”upplöses” genom sin kontakt med det översinnliga, tar Oden det i besittning genom en inre, andlig stabilitet och saktmodighet. Oden är den som på grund av sin andliga färdighet och styrka kan färdas genom axis mundi. Det finns därutöver en oroväckande likhet med den kristna myten om Jesus lidande och korsfästelse (korset som för övrigt är en kristen motsvarighet till axis mundi). I vilket fall som helst, Oden tycks ha trätt ned från sin upphöjda position, in i den dödliga världen för att tillägna sig makten att härska över skapelsen. De nio nätter han hänger i trädet speglar de nio världar som Valans visdom menar har existerat innan den nuvarande uppstod. Kan det vara så att den andliga visdom som tillfaller Oden har sitt ursprung i dessa förgångna världar? De nio nätterna tycks också representera en (åter)födelse i anden. Odens offer har karaktären av en helig ceremoni, men då han själv är den högste kan han endast offra till sig själv, och således offrade han sig själv för en ny form (noumen) och en ny kosmisk uppgift (”till nya ord ledde”, ”till nya dåd ledde”). Denna uppgift är att härska över världen, och händelsen tycks därmed ha inträffat i början av världscykeln.
En sista synpunkt på denna aspekt är att Oden, i den utsträckning han uppfattas som urfader, etablerar offerriten som sådan för andra att efterlikna. I Den Höges sång berättar ju faktiskt Oden om händelserna för någon, Loddfafne, och den avslutande versen antyder på samma sätt att det som har berättats kan användas framöver:

”Nu är den Höges sång kväden
i den Höges hall,
gagnrik för mänskors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell Honom, som kvad!
Hell Honom, som kan!
Fröjde sig de, som fattat!
Lycklige de, som lyssnat!”

Sociala, kulturella och politiska företeelser (familjer, institutioner, städer och så vidare) antogs i forntida samhällen ha ett icke-mänskligt och immateriellt ursprung, deras grundare var mer än mänskliga. En rituell handling, såsom ett offer, antogs ha ägt rum för att upprätta dessa, vilket skapade ett spirituellt arv i riterna. Upprepningen av riter åkallade detta ursprungliga inflytande som var grunden till det välmående och den lycka som dessa fenomen bibringat. Oden grundlade offerriten på det enda sätt han kunde, genom att offra sig till sig själv. Upprepningen av denna rituella handling förnyar och återskapar Odens ursprungliga makt som grundlade gemenskapens ordning och välmående.